Friday, September 22, 2006

Barflugan surrar och surrar

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,891798,00.html

Och den landar mitt i prick! Citat om att Musse linslusar Stureplan känns så otroligt träffande och beskrivande för 2000-talets nya fallosnarcissister. Det gamla konceptet i ZTV / SteinBeck Televizion.

Den gamla sorten FNS var programledare dom med. Precis som Musse. Ville ha program, som "bacon", som inte innehöll något där dom deras ohälsosamma självdyrkan gick ut på att dom pratade om sig själv rakt in i fejset på tittaren.

2000-talet är lite mer smartare. Man fyller det med innehåll där programledarna själva står i centrum och utför något imponerande. I det här fallet får dom flexa och sparka.

Men snacket då? Jo, utvecklat även det. I stället för att prata om sig själv till en tittare och skämma ut sig så är man två och pratar precis som om man hängde på stureplan med sin polare och på så vis kan man få exponera sitt ego och polera sitt karaktärspansar.

Bytt sedan ut programmet mot barer och du fattar.

Men hur reagerar dom när karaktärspansaret rasar? Jo, som alla andra narcissister....med vrede, depression, ilksa, hämd eller överdriven värdighet fast det har jag inte sett från musse för jag har inte angripit honom verbalt och provocerat fram en sådan reaktion.

Jag har bara svept den lilla skiten under ett träningspass Wing Tsun för ett par år sedan.

Thursday, September 21, 2006

Avskrivandet gör att vi kan skriva av sportjournalistiken.





När jag var och luncha med Expressens Wayne Seretis förra året så säger han mellan
torsktuggorna:


"Fan det är inte lätt att fylla en blaska. Man får förstå killar som bor i London som Alselind att
han skriver av nyheter. Det är svårt att täcka en sportsida varje dag".


Så är det inte. Jag har bott i samma stad och kunde fylla tre sidor med nyheter utan att prompt
direkt skriva av och citera nyheter. Ska man nu det så finns där gott om goda medier förutom Sun och Mirror.Tidningar som avsätter pengar i budgeten för kommande förtalsrättegångar.
Här skall ni dock få ett gammalt exempel hur sportjournalistiken funkar :


"Elmander kan stanna hos Djurgården"
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=647&a=148449&previousRenderType=6

Denna hade DN skrivit av fotboll(in?)direkt.com:
http://www.fotbolldirekt.com/IndexNews.cfm?ID=9540
..som i sin tur citerade en Holländsk reporter vid namn Rob Hartod på Algeemens Dagblad.

Vem Rob Hartod är visste jag inte men jag kunde notera att det är den första journalisten
på en dagstidning vars namn inte dyker upp på en sökning av Internet..
Så det blev till att damma av holländskan och s öka p å Holländska i Holland.
Efter att ha fyllt i ett formulär om prenumeration och därefter f örklarat att Enskede ligger i Sverige och Enschede i Holland så fick jag access till nyhetsarkivet och kan konstatera att det inte finns någon Hartod på hela sajten.
Namnet dyker inte upp heller. Telefonen åker fram...


"AD, guimidddag"
".Goede dag. Ik roep van Stockholm. Ik wil spreken om Hartod alstublieft te rove"
*Hartod? Geen werknemer met die naam"


Klick. Så var det med det.
Jag vet inte vem Rob Hartod är men jag kan tänka mig att det är ett Holländska fan som fotbolldirekt sett i en gästbok. Han kan ju faktiskt jobba På AD och namnet kan vara felstavat, han kan vara påhittad men hur det än förhåller sig med det så är det inte det som är det väsentliga i detta. Jag tror att "Hartod", vad han nu heter, eller källan till fotbolldirekt.com, eller källan till Hartod eller källan till..osv är ett fan.


Det är inget konstigt i sig.
Fotbolldirekt.com är inte riktigt en gråproffsig hemsida med nyheter utan liknar lite
ett fanzine eller något annan form av massmedia gjort av folk som älskar fotboll. Alltså fans.


Detta kroniska avskrivande har dock tunna gränser och en paradoxal sanning.
Skall man dock nu citera en annan tidning så bör man ange vilken sajt.

Detta kan medf öra trafik bort från den egna sajten vilket är satsande sajters mardröm men då får läsaren gå rakt på källan..

Problemet som jag vill belysa är att det hade nog Feyenoords och Djurgårdens fans redan gjort.
Det är nämligen vi fans som har koll på fotbollen och men behöver inte tidningar för det. Men att nyheter använder Internet som vi andra
och agerar interface och bromskloss behöver ingen.


Internet blev ett lyft utan like för fans, tifosi och andra f ör
att kunna samarbeta, utbyta information och v äxa.
Tidigare var det inte så. Vi läste de få fotbollsnyheter som fanns i kvällstidningarna och citerade dess skrönor och tvivelaktiga källor.
I dag är det alltså tvärtom.

När våra nya begåvningar skall prestationspublicera så ska det gå fort. Deadline skall mötas och fotbollen är i hausse. Det är otroligt jobbigt men det är inte samma sak som att det är svårt. Smutskastningen av Svennis, fixeringen av Beckham och tabloidernas frosseri i John Terry och dennes alkoholvanor är övertydliga exempel på en brist kreativitet framkallad av den stress som råder på storstadspressen och marknaden.

Marknaden har dock en naturlag inbakad.
Den som själv väljer att urskilja sig från mängden, höja sig över den
och erbjuda något över standarden och dess utbud kommer att lyckas, växa eller öka sin upplaga. Rosa Sidornas etablering svarar mot den principen.


Principen heter "value add" och den gäller på alla marknader oavsett inriktning. Det kan
man göra om man har en person i London eller om man känner ett fan i Holland.

Friday, September 15, 2006

L U K T


En toalett i London . . .

Femåringen skrek att det luktar apa i hela skogen . . .

En Parfym som luktar svett skriker snärtjäntan ut i modeprogrammet
på femman och hennes 15 seconds of går till intet. . .

Herre djävlar. Här får SHQ rycka ut.

Vi börjar på muggen. Jag står på muggen inne på jobbet i Raynes Park.
Billy står i båset bredvid och hans assistent Lee Field kommer ut från muggen. Alla klagar på stanken som får tapeterna att ramla ned och den ene lånar lite cologne av den andre. Armanis senaste. Stället är fyllt med sådana yuppies. Här tjänar man bra tänker jag. Killarna står och pratar lukt som tjejer pratar smink på toaletten. Well well.
Fjantigt tycker jag och tänker på lumpen. Stanken från tält 12 där Flygbasjägare
legat i två veckor i samma kläder.

Men hur är det? Hur kommer det sig att vi reagerar på vissa dofter?
Kallar dessa just för dofter. Hmmm, Jag gräver lite i arkivet men hittar inte ett skit.
Det har inte alltid varit så här. Under medeltiden så ansåg bland annat Franciskanermunkarna att ju mer smutsig man var desto mer helig. Något som inte hade gått hem i dagarnas luktfrenetiska samhälle. När man tittar på TV så är det just luktprodukter som den senaste tiden tagit mark. Snyggt designade ska de lukta naturligt.
Näe, det här med lukten är nog lite paradoxalt för samtidigt som vi blir fuktiga inför rädslan att lukta fel så bestyrker rapporter att vårt motsatta sex tänder på lite naturliga kropssdofter, fermoner med annat fränt. Det behagar luktsinnet och får oss att själva förändra kroppskemin.


Luktsinnet i dag har en underordnad roll gentemot våra andra sinnen: Människan har 5-20 miljoner luktceller men dessa används inte och jobbar inte lika hårt mot hjärnan. Däremot är deras inaktivitet som gör att det är lättare att använda sig av dessa som instrument för manipulation. När jag pratar med Krogägaren Anders Bååth i London och frågar honom vad som är viktigast i konceptet så svarar han att minst och mest viktigast samtidigt är doften. Kvacksalvande psykologer och kursledare har nämligen fastslagit för £175/ i timmen att lukten på en krog är pricken över I:et, den osynliga arbitratorn, droppen som får...Ja, ni fattar. Denna lukt ska dit när mästerverket är färdigbyggt och premiärdagens gratisätarpöbel skall storma. Det ska vara hygien, matdoft och något signifikativt för krogen i fråga. Ändå fastslår andra att en majoritet vänder i dörren vid fel lukt.

Likdant är det med vår partner. Han skall se bra ut, vara emotionellt fulländad och ha tillgång till hela sitt känslospektra och samtidigt kunna ta åt sig och tillgodose kvinnans behov, ha tid för henne samt barnen. Nysocialdarwinismens krav på en övermänniska kommer marscherandes genom veckotidningsspalterna, etc, etc.
Men hur skall han lukta? Nja, det nämns inte men luktar han fel är det dörren direkt. Han får lukta bränd helt enkelt.
Men trots att lukten har en liten men ack så viktig roll så är det hela inte impulsstyrt. Nyligen visade en rapport från HHMC att vi lagar minne av lukten i "olfactory neurons" som sparar informationen vidare. Detta kan behövas för samma medicinska center har aviserat att människors luktsinnen är under degeneration. Vi möts av allt kraftigare lukter som nöttar ut vårt sinne för sensation vilket bara medför tyngre och mer dofter. Det är därför vi regerar på bussgummans parfym hon fått av Eva Braun. Hon har lagom enligt sinna sinnen men för mycket enligt vår lukt.
Är allt marknadens fel? Ska vi hänga parfymbolagens VD:ar? Nejdå. Det är för enkelt men jag undrar varför lukternas mångfald skall styras av labb och fabriker?

Nyligen gick jag med en femåring i en höstskog och doften av en förmultnande tall spred känslor av jordnärhet. Femåringen skrek att det luktar apa i hela skogen.
Självklart hör det åldern till, att luktsinnet är inte fullt utvecklat och så, men är det egentligen inte som femåringen vi ska tänka? Naturens eget vackra kretslopp luktar skit. Doften som uppstår när man älskar kan vara frän. Som en soluppgång tränger den undan det syntetiska mörkret. Kön, svett och fermoner blandas till någonting inget parfymlab kan emulera. .


Jag går ut från toaletten och spolar ned det illaluktande. Samt mina tankar.

Saturday, September 09, 2006

Riktig privatisering

Vi sitter ju alla här och dräglar efter en borgelig valseger. Äntligen ska den socialdemokratiska storpotokratin ärnligen få flytta på sig för att kunna släppa fram den av naturlagar stöpta marknadsekonomin och Preludinprivatiseringar.
Dessvärre siktar det borgeliga blocket alldeles för lågt utan har avvikt från den utstakade stigen. Dock ser vi några ljusa tecken inne i framtiden.


Jag tänker då på den lyckade omvandlingarna av Posten till det nu så högeffektiva Postwaffe som har redan noterat "5 confirmed kills" på City mail baser. Det förut så anonyma Trafiksäkerhetsverket är nu så militanta Trafiksekuritat som istället för att bötfälla fartsyndare håller förhör med dom.
Den långsamma, debila och ångestbejakande tunnelbanan kommer under privat regi blivit dyrare men mer spännande att åka. Resenärerna erbjuds nu gratis ansiktsmassage och kotknackning för just dom som inte har pengar och betalat sin biljett. Under krav på högre lönsamhet så har helt enkelt Södersjukhuset bolagiseringsplaner nu uppdaterats. Lobbyverksamhet via media skall även leda till att debatten om dödshjälp kommer igång igen för att hålla sängarna kalla och kostnaderna nere.

På förlossningen så ska de barnmorskorna ersättas av konverterade pantomater för ölburkar som ska handlägga förlossningen. Allt under parollen "push to flush". Stockholm Stad planerar vidare att sälja av lapplisornas verksamhet till ett anonymt IT bolag. Parkeringsvakterna övergår således till att bli tredubbelt så effektiva genom att bötfälla bilar med hjälp av streckkodsläsare som kan läsa sin nummerskylt på 100m. Därefter skickas p-boten till syndarens mobiltelefon. Tjänsten rubriceras som WAP-Lisor. Ingen privatisering värd namnet kan klara sig utan en tysk som köper upp och här är inget undantag. Kronofogden, som då har fått konkurrenter i form av unga korthåriga män som tilltalar varandra med efternamn, har blott kvar sitt brandname men mergar snabbt med Systembolaget som sitter i samma sits. Det tyska bolaget Konk ünd Schponk bildas.

Dessvärre går denna teknoekonomiska revolutionen alldeles för långsamt och i praktsvensk ankdammsfart. Jag kan till min förvåning notera att de som själva beslutat om en rad privatiseringar, nämligen Riksdagen, själv inte har föregått med gott exempel. Därför: Svenska Riksdagen AB.

Enorma summor kan dras in om åhörarläktarna byggs ut kraftigt och att besökarna mot högt inträde kan bevittna en lite mer marknadsmässig debatt och modern debatt. Självklart skall det hela direktsändas i den anrika statstelevisionen som ett konkurrerande, socialrealistiskt alternativ till det slapphetsbejakande "Gladiatorerna". De värsta scenerna säljs till Kanal 5 eller TV3 nyheterna.

En retoraktiv fakturering till de tre baltstaterna för hanteringen och returneringen av alla bortsprungna balter skulle väl kunna stimulera statsskulden för att inte tala om de pengar man skulle kunna tjäna på att sälja Lappland till lapparna och sedan leasa ut Polisen AB och det börsnoterade Försvaret.

Utrikespolitiken skall självklart "Outsourcas" och läggas på entreprenad. Bolaget PolPower skall helt enkelt hålla seminarier och workshops för nyblivna stater om marknadsekonomins fördelar och "Swedish Know How". Ett återupplivat Albanien skulle exemplevis kunna lära sig hur man kringgår jobbiga exportbestämmelser för vapen till svartlistade länder samtidigt som man mäklar fred i ett annat land eller varför inte hur man i en öppen och frihetlig demokrati snyggt försätter en etisk grupp, vi tar några ur mängden på måfå..hmm säg kurder, i husarrest i månader utan grunder. Dotterbolaget Svenska Freds AB kan lära ut hur man kan sabba konkurrerande budgivares rykte.

Men med Riksdagen privatiserad så tar vi även kommunerna.
Med befintliga bredbands motorvägar så skall olika kommuner kopplas upp och invånarna skall erbjudas frivilligt tvångsdeltagande i en ny E-auktion där du mot högst budgivning kan ropa in den kommunalpolitik som passar just dig.

För att vi helt och hållet inte skall tappa kontakten med våra planekonomiska folkhemsrötter så måste det ju finnas ett par förlorare. I programmet "Vem vill bli proletär" så skalar Bengt Magnusson av dig dina tillgångar.

Allt detta kan bli möjligt om du gör det du ska den 15:e.
"Då är vi fria, då är vi borgeliga"
Johan Schtaal Von Holstein.

Wednesday, September 06, 2006

Allmänt tuff

Egentligen är jag väldigt emot det här narciusartade "jagjagjag" snacket på bloggar där författaren fyller det med sådant istället för att ge värde, pitcha, erbjuda något, urskilja sig.

Men . . . min tur för jag är Allmänt Tuff.


Tror du på att det bara svänger i livet på fem röda? Well, jag gjorde inte det för fem rödheta issues bara svängde till min fördel på ett par dagar. Jag fick ett jobb heltid där jag kommer få publicera utav bara den, Jag fick in ett bra nakengig (Dessa utvikstider), Bil på gång, I Oktober landar kvinnan i mitt liv och flyttar in samt att Lagerbäck utsatts för hot.

Men det som gjorde mig euforisk var två uttalande om mig. Jag tyckte att jag skrev dåligt just nu
men då sade frilanskollegan, den riksbekante, Paul Frigyes vad han tyckte om mig :

"Konstigt uttalande. Jag tycker att du har en fantastisk spänst och ett härligt temperament i dina inlägg. Skön volleykänsla på olika ämnen, djärva språng i associationerna"


Sen läser jag på Bloggen Beneath a steel sky där någon i kommentarfälten skriver att jag är Sveriges bäste oanställde sportjournalist.

Jojo, jag tackar jag. Ska nog vara oanständig.


Men självfötroendet går upp på topp även om det är överdriver.
Jag ÄR allmänt tuff. Så hård att gatstenarna spricker. .

Sunday, September 03, 2006

Moments del 2




Regnet och motvinden kan inte bromsa inspirationen när jag lämnar mörkerrummet. Götgatsbacken är crowdy och andas inte så där mycket krystad kultur som det brukar. In på Högbergs och sägr hej till den vanliga pilsnerpolarpöbeln.

Hem till ettan och somnar till sorlet av Högbergsgatan.

Vi träffas på Centralen och skakar hand. De säger att maninte ska röra den man ska fotografera men jag tror det är bollox och gör alltid tvärtom. Hon verkar tystlåten men väldigt snäll.

Lite purken på att både studiofolket och polarn svikt mig med lämplig studio så ger jag upp efter två rullar att plåta henne i hemmet. Hon växlar mellan naket och underkläder och visserligen ligger bilderna långt ifrån utvik och erotik men det saknas något. Vi går ned i tvättstugan, frigör en hel vägg och när alla lärarröstarröster från fotoskolan tystnat i huvudet så sitter den.

Click.

Ckick.



Hon kryper upp på barstolen, småler andas lugnt och stänger sina ögon. Click.

Kanske ingen bra men det var bara andra gången jag plåtade Fine-art Nude och för en ung fotostudent så var den väl ok. Läraren suckade bara och fyllde på mitt huvud med mer eko men själv kunde jag inte sluta tänka hur graciöst hon kröp upp på barstolen och vred sin kropp upp mit tvättstugans lilla fönster.