Wednesday, December 19, 2007

Den där Söndagen . . .


Den som inte kan kännas vid nostalgi kan icke leva fullt ut.
Vi var alla där.
Vi firade alla.
Vi festade alla.
Så mycket att den semester som folk tog ut dagen efter festandet var inte holiday. Mer som en alcoholiday. Så jag ska inte komma här och berätta att jag minsann firade roligast av alla.

Men jag måste...Jag måste få berätta om min upplevelse! För att göra det måste vi gå till årets början. Den 6 januari kom min son till världen på SÖS. Jag rusar ut ur förlossningsrummet för att ringa och springer in i... Niclas Berg! Högerback 93-95. Han var där för att även han bli pappa. Måste vara ett gott omen sade någon. Det var det. Tack vare grabben så missade jag en del matcher men det gjorde inget. Under premiären var jag i London och då matchen spelades var jag på puben Nicholas Nickelby som ligger i Harringay.
Där uppenbarade sig nästa omen: En hammarbyvimpel bland andra anrika Engelska klubbar hängde stolt på väggen. Jag började undra om detta inte var ett nytt omen. Till saken hör att jag förutsåg Eskils benbrott i derbyt i en kuslig uppenbarelse men jag hade även tidigare sett en barfotajätte som frälsare.
Men hur lirar detta mot matcherna då?
Jag vet inte, men faktum var att alla matcher jag missade vann Bajen! Lika bra att åka långt bort då och väl nere på Agistri kunde matchprogrammets Rimgard bekräfta målorgier och stordåd. Lagom hemma till derbyt mot aporna så insåg jag att skulle detta gå vägen så jag får hålla mig borta vilket biljettåtgången såg till. Lagom till Dagen D så hade jag nog aldrig varit så nervös.
Någonsin.
Jag knatade runt i det gråa vädret, gick förbi Fritidshemmet där jag och Morgan Hoffman (Back A-laget 93-94) lekte som små, gick förbi skolan. Körde bort mot Södra Station. Jag sneglade på Ölkranen inne på Peros men bestämde mig för att för första gången inte dricka. Jag har läst om dödsdömda som inte vill ha något dämpande för att antingen totalt uppleva det hemska eller ett nådabesked från Guvernören. Antingen Extas eller Exit. Tog en stol och började tänka på allt man upplevt med Bajen och började bli riktigt fuktig och jag började spekulera.
Om vi torskar?
Ja då kommer inte Kennedy ens kunna knyta skorna av dåligt självförtroende och sen kommer Lagrell själv med fogden, slår in dörren och börjar utmäta spelarna som säljs till andra sidan stan för kaffepengar och sen, och sen...
Sen skall jag ta livet av mig.
Jag orkar inte mer spruckna drömmar.
Köra in en dynamex laddad Saab 9000 in i Råsunda.
Men vi vann. Vi vann den matchen, ligan. Herman, Kennedy och Stark visade vägen när det dallrade och jag bara älskar sättet vi vann på. Bespottade av kvällspressen, uträknade av Wernersson, exkommunicerade av KDS Affe, prickade av fogden och pressade av elitlicenser, räknenissar och tränarbyten.






Men vi gjorde det! Och på en transferbudget som bara hade räckt till Andreas Anderssons rosa hårband så hämtade Mäster Sören ned ett fyrtorn från Västerås som skulle kunna nickskarva en polishjälm med visir och allt. När han senare dök upp barfota förstod jag att det var han som var frälsaren. Men den store var mäster Sören som gjorde ett fotbollslag som blev svåra att slå. Jag rusade ut från Peros, skrek rakt in i någons filmkamera. Det var oss dom filmade nu. Jag hoppade in i bilen, spände fast min Hammarbytröja i antennen och körde ut på ringvägen. Där tutade jag så friskt att en ambulans med blåljus lämnade företräde åt min bajenmobil.

Jag körde förbi SÖS där min son föddes bara för tio månader sedan och jag sneglade på porten mot Blekingegatan där Stabben och Farmor en gång bodde. Tänkte på Farfar som delade ut post från Folkis. Körde ut från Södermalm upp mot Söderstadion. Det hela kändes så underbart och påminde mig om ett klassiskt drama: Tredje akten där segern kommer och hjältarna återförenas. Precis som ur en krämig Hollywoodrulle med Oscarambitioner. Det vara bara det att de sentimentala fiolerna ersattes av Ralf Edströms orkesterdikes-artade gnäll över bajarna som stormat planen. Jag stod där ett tag innan jag, för första gången någonsin, körde till Söder över bron med total tillfredsställelse.

Vi var vinnare igen.Jag körde in på Götgatan och folk vinkade, tutade och dekorerade bilen med löpsedlar. Jag landade med bilen. Hemma innan jag satte mig med Billy och dom andra killarna från Norra. Någon stämde upp "just i dag är jag stark" på äkta Kenta fyllebröl. Det sista jag såg innan dimmorna till sist tog mig var några som dansade runt en eld. Men nu är vi tillbaka!Från tolv mille back, minussiffror med en ICA-handlare till fem miljoner av Coop. Från Kafkaliknande diskussioner om Söderstadion till planer om en 22 000 sätare. Från Kvalstreckslag till Guldlag. Nu kvalstreck igen. Nu börjar verkligheten igen, det känns lite som skolstarten, den där roliga sommaren som inte ville ta slut.
För om fotboll handlar om stamtillhörighet så är vi fanimej dom sista mohikanerna. Är det religion så är vi dom sista talibanerna.
Så ansa skägget väl mina bröder för i vår börjar det. Bajen är Sharia och inga 'Rushdies' ska tillåtas avvika från den enda, utstakade vägen.

Tuesday, December 04, 2007

Leyton







Chriffe. This one goes out for you..



Det går fort. Mycket fort. James kör bilen med mindre marginaler än vad jag spelar PC-spel med. Genom mörka gator, endast upplysta med det där missfärgande oranga skenet, så åker bilen genom Södra London. Dansmusik mixad av någon DJ från någon klubb han känner tonsätter det hela. Färden går från Wimbledon till Elephant and Castle, över Waterloo bridge och genom Bank, Mile end bara för att braka genom storstadsväggen in till radhusområde precis vid Whipps Cross road. Postorten heter Leytonstone dock. Nu är det öppna fält och skyhöga gascisterner som gäller som omgivning.

"Hmm, Leyton ey. That club any good mate?
"Stef I was born in Leyton and you luv em to bits as a youngster but saying that we all know it comes down to the hammers on the bigger occasions"
James bekräfter det jag trott länge. Dom där ubersmå klubbarna som Barnet, Southend och Leyton Orient har fans men dom har hoppat av.

"Yeah I get that but what I mean is if they are any good. Would they be able to give a Div 1 side a run for the money? Have they been giantkilling in the cup latley? You know what i mean mate"

Då stannar James bilen.
James stannar aldrig bilen.

Han tar av sig glasögonen och tittar mig i ögonen för första gången på jag vet inte hur länge :
"Stef. You turn up early on Saturday morning and YOU might get a game":
Vad är det här är för klubb som alla, precis alla, fotbollsälskare känner till och ingen vet något om? Vår resa i London började runt Seven Sisters road och har gått mot kurs runt hela staden och nu är vi alltså tillbaka i Östra London.

Jag skulle gärna gör det. Jag skulle gärna skriva att jag minsann varit och kollat på Leyton Orient hemma men det har jag inte för jag skiter i Leyton Orient och jag orkar inte med Östra London och Essex. Men herrejösses, det var ju bara att åka röda linjen ett par stationer väster från Woodford där jag boode till Leyton och kolla. Vad kunde ha biljetten kostat? 10 pund? Billigt är nog ordet så slår en när man tänker på Leyton.




Även om klubben bytte namn och inriktning tidigt så har ordet "Leyton" hängt med sedan 1800-talet. Ordet Orient kommer från en spelare som var anställd på ett rederi som hade namnet Orient i bolagsnamnet. Som många andra engelska klubbar är verksamheten sprungen ur något annat än fotboll. I Orients fall var det cricket.

Ni som läste förra månadens rundvandring i Södra London och Palace kan ana att här kommer vi in på tråden om förfall, ekonomisk panik och dekadens men icke. Leyton är nämligen en klubb som inte drabbas av några krossade drömmar om spel i de högre divisionerna. Man har aldrig haft några drömmar. Kanske typiskt för Östra London och det kan svara mot förklaringen att ett par av de stökigaste West Ham supportrarna går på Orients matcher när de varit för stökiga eller panka.

Det här är typer som har tatueringar från naglarna upp till öronen och som faktiskt inte kan prata vanlig engelska. Själv har jag i tid och otid fått höra att jag talar bättre engelska än genomsnittet där men jag förstår faktiskt mer av en packad Geordie än av en söndagssupande skinbula från Essex.
Dom här typerna är dock inte typiska för en äkta supporter av Leyton Orient. Andew Lloyd Webber ska tydligen hålla på dom och visst finns där vanliga engelska killar och tjejer som lyckats bättre inne i stan. Jag vill gärna tro att kommersialiseringen och pajashattefieringen av klubbarna i Premier Leauge har gjort att supportrarna till de stora Londonlagen inte känner igen sig längre och att man får en mer äkta, genuin känsla när man går på en match i Div 2.
Men det var inte alltid så här. Under 60-talet och början på 70-talet så låg man i den högsta divisionen. Mål ramlade in och mål sattes men där hände något och gudarna vet vad för där, mitt i det dystra sjuttiotalet, så hände något och Leyton Orient påbörjade en lång vandring ut ur ligorna och allas minnen.
1978 var klubben indirekt inblandade i albumet Variations av Andrew Lloyd Webber till sin bror, Julian Lloyd Webber. Den däremot intog en spännande andraplats på pop album charts. "Variations" var nämligen ett resultat av ett vad bröderna mellan om hur den sista matchen (som var mot Hull) på 1976/77 säsongen skulle sluta. Varför skriver jag det här? Detta för att det var det mes spännande och roliga som hände i Leyton Orient under hela denna tysta period.
Så här illa kan det ju inte vara?


Så här tyst och overksam kan inte klubb vara?

Inga leveranser till landslagen. Inge kul i cuppen. Inga ikoner som trädde fram och räddade klubben.....JO! Till sist. Han heter Martin Ling och är ett krutpaket till karl med hårda nypor som manager och hårdare dojjor som spelare. Född guldåret 66 och precis en sådan där kultfigur med lagom mycke elegenas och boll i sig för att bli en sådan där kille snack och spel snurrar runt. Någon Le Tiss blev han inte direkt men hans kunnande och klass föll Hoddle i smaken. Det var nämligen i Swindon och under Hoddle det började hända saker med Ling. 1996 kom han hem till klubben i sitt hjärta Leyton och missade bara två matcher. En tvättäkta mittfältare av klass : Massor av assists men bara två mål. Det ena kom i en viktig match mot Hereford och blev årets mål i Div 3.

Ling är det som är chef för Leyton nu och har varit så en lång tid. Faktum är att han ligger på 10 i topp listan på de managers som suttit längst och han kommer nog vara en del av framtiden. En framtid som inte ser mörk ut och inte ljus utan grå och tråkig.
Man har fans som extraknäcker hos Spurs och hammers. Man har ingen rik ägare. Man har ingen potential att ta sig uppåt av dessa och även om det inte fanns lokala rivaler och mer utrymme skulle det inte hjälpa. Gillingham har hur mycket område som helst, ligger närmast till kontinenten, har en bra arena och mycket fans och kommer ingen vart. Med tanke på detta ska nog fansen till Leyton vara nöjda, nej. Djävligt nöjda över de senaste årens framgångar.
Men ta er gärna ut.
Åk dit.
Se Leyton. Den känslan du får när du ser ett svenskt lag från någon småstad när du undrar "Hur fan kan någon hålla på det här gänget" växer sig särskilt stark där.
För att sedan försvinna när frågan besvaras.

Friday, November 23, 2007

Tillfälligt riksbrott

Hey folks. Sorry att jag inte skrivit på ett tag men har precis muckat från en volta. Fick villkorligt på en månad för urkurdsförfalskning när försökte få in min polare Mezhet genom att klä ut honom som EU-Turk.

Glömde broschen som Hans Holmér hade : Kurden har alltid rätt.

Mer fotboll skrivs nu och kommer, dra åt helvete och trevlig helg.

Wednesday, November 07, 2007

Arne och Thomas.

Jag kollar Fotboll på TV.

Arne Hegerfors står i vägen för min fotbollsupplevelse.
Arne Hegerfors säger att det är mycket skador i fotboll.
Arne Hegerfors säger sedan att Arsenal har ett bra passningsspel.
Arne Hegerfors säger sedan att Fredrik Ljungberg har spelat i Arsenal.
Arne Hegerfors säger sedan Lee Bowyer är en hård spelare och att han var åtalad för en incident på en nattklubb.


Alla dessa kommentarer har "som ni vet" någonstans.
Arne Hegerfors måste skjutas av för att vi ska kunna bevara vildstammen på kommentatorer!

Vad är det med dessa äldre kommentatorer som kommenterar fotboll som om deras publik antingen inte vet ett pillevitt om fotboll och det är första gången de ser på en match. Empiri och Eveident : De som tittar på fotboll kan fotboll. De kan i alla fall den kunskapsnivå som Hegerfors undervisar i. Dessa personer behöver mera djup i kommentarerna under match men får inte. Kvar återstår dom personer som tittar i alla fall för att det inte finns något att se, inte kan byta kanal etc.
Typ TV-rummet på SöS ortoped. Stackare.

Men Hegerfors är inte ensam.
Nästa gång Tomas Nordal sitter nasalar fram sina kommentarer i halvtid och strax efter match så låter det så här som i matchen Barcelona - Chelsea.

Händelse : Drogba skjuter ett hårt skott men Valdes klarar.
Thomas säger : "Drogba skjuter ett hårt skott men Valdes klarar."

Händelse : Etto får ett friläge men skjuter över.
Thomas säger "Här får Etto ett friläge men skjuter över"

Händ.... Ja, ni fattar. För att använda en fotbollsklyscha :
Det här klarar min mamma av.

Propektet att få dela servicehem och tillika TV-rum vid 75+ med Tomas och Arne ger debatten om eutanasi spudlande ny aktuallitet. Jag kan inte förklara varför dess herrar får fortsätta som kommentatorer för Canal + resp. Viasat. Det är helt ointressant om dessa herrar kan fotboll eftersom faktiskt inte tillför något så tillvida tittaren inte tillhör den minoritet som inget kan om fotboll och därför inte är intresserad av fotboll och därför inte ens tittar på fotboll.

Kanske är det en praktsvensk, svångrem- och svågerpolitsk nomenklatura som råder. Kanske man blivit influerad av SVFF där politbyråns medlemmar sitter på livstid fast dom egentligen borde göra just så på Kumla för att sona sin fotbollsetiska kriminallitet. Kanske är det en tyst deal som pyst fram inne på bastuklubben Peter Pan.

Monday, October 22, 2007

Att förfalla, att förlora. Att förälska

Jag fryser. Jo, jag fryser på ett sätt som man bara kan i London. Den svaga, orangea belysningen på bakgatorna runt Davidson road i Croydon intensifierar mörkret och det smälter samman med mitt inre dunkel. Som yngre drogs jag av en mystisk lidelse till det förfallna, gamla fabriks lokaler, östra Europa. Dekadens. Det är bara det att i vissa områden här i Croydon och på andra håll så bor människor i det. Jag har sovit över hos Dan i hans bakrum och det har droppat ned genom det läckande taket ned i en hink eller på ett möglat golv.

Jag börjar orientera mig igenom vägarna som går mot distrikt SE25 och när vi svängt av efter stationen och den röda tegelbron genom jordiga bakgatorna och skräpiga snår så kommer vi till den stora, breda backen: Highfield Road, gatan som anknyter till Church road och då ser vi henne.

Hon.





För som ett skepp är 25 meter högre än alla andra hustaken i en ocean av byggnader.
Selhurst Park.

Sjunker skeppet?






Jag tror det är i boken "fever pitch" som Hornby överför "Sådan herre, sådan hunt" mentaliteten på klubbar och deras fans och det håller. Det håller hela vägen. Det håller om vägen går via Söderstadion. Kanske är Palace, trots cupavancemang, balllyhobasuner om takeovers och två vändor i PL en klubb som aldrig aldrig kommer sjunka, rivas men aldrig bli av med sitt ständiga förfall som tycks vara en del av dess utveckling.

Jo, teorin håller hela vägen eftersom fansen och miljön i många omgångar varit hela klubben då denna lämnats driva vind för våg utan kontroll, kurs eller kapten. Det är inte deprimerande, det är karaktär. Jag är fullkomligt övertygad om att dold anledningen till att Hammarbys guld smakade så bra 2001 var att klubben varit i samma dåliga tillstånd bara två år tidigare. Du kan inte räkna med Palace om du är ute efter lag som ska gå bra i Championship. Du kan inte räkna bort dom. Så vad fan vet vi?


Vi vet att säsongen 90-91 så hamnade man på en tredje plats den tidens Premier Leauge alltså Division 1. Tränare hette då Steve Coppell och denne gjorde klubben mycket gott och väl. En Söndag var hans scout Peter Prentice ute och körde runt i Catford och fick syn på en Söndagsspelae som tycktes göra vad han ville när han ville med sina motståndare. En kort diskussion blev en trial och även om det visst finns bra talanger som slipper igenom scouternas fångstnät så hade förklaringen när det gällde denna spelare en helt annan natur. Han hade inte ens spelat fotboll i yngre år utan börjat i tonåren och spelat för klubbar dit ingen scout kommer men det blir värre.

Spelare i fråga heter Ian Wright och måste ses som en anomali inom systemet. Hur denne talang, som hade provspelat för Southend och Palace ärkerival Brighton, utan att ens blivit erbjuden en tågbiljett hem till södra London ska nog ses som ytterst ovanligt men det ställer ju följdfrågan om hur många mer talanger som inte blivit upptäckta just här i södra London.
Varför södra London?


Jo, jag tror att i södra delar av många stora huvudstäder så samlas arbetarklass och fattiga med allt vad det innebär. Vi kan stanna i London och Stockholm dock när vi konstaterar att det finns eller fanns ett läskigt sätt att ha ihjäl drömmar och talang på som går i arv mellan fader och son. De flesta som hade en gasspisuppväxt på 50-talet fick utstå en rätt sorglig form av mobbning när farsan säger "Äh du klarar inte det där, sluta dröm och skaffa dig ett riktigt jobb" eftersom samme farsas farsa sabbade hans dröm. Jo, det ÄR något jag tror är vanligare i de fattigare kvarteren och jag avskyr det faktumet. När råttor och apor skrek "Hammarby kan inte vinna" så finns en koppling, den är lång men håller, att vi faktiskt är eller är barn till många losers. Det tjänar inte som förklaring till att det går som det går med samma stadsdels fotbollslag men går inte att ta bort i beräkningarna. Det kan direkt tillskrivas varför vissa supporterfalanger uppför sig som dom faktiskt gör.

Just Ian Wrights attityd skrek bokstavligen talat revanschsugen arbetarklass och "Ingen sätter sig på mig". Lika snabbt han fann hjärtat hos Palace supportrar like snabbt försvar han totalt när det klubbmärke som sitter över hjärtat hette Arsenal och han just gjort mål på Palace. Ian lyfte tröjan och kysste den taffligt ritade kanonen.
Det var dumt, modigt och just sådant är typiskt Wright.
Vi är nu inne i 1993 och efter 7 år av Coppell så var det dags för Alan Smith som tränare.

Spjutspets nu var Chris Armstrong som ni mest kommer ihåg för ett och annat mål i Spurs under den senare delen av 90-talet. Fotbollen under denna period som innebar avancemang upp till PL och sedan ned igen var så pass tråkig att det man minns mest var Eric Cantonas savate spark rakt på en Palace supporter vid namn Matthew Simmons. Palace sjönk och Coppell fick en andra chans 1995 och nu fanns den där busiga, potentialen i laget igen. Borta sen länge var Ian Cox och en viss Stan Collymore och ut gick även Gareth Southgathe och Iain Dowie, som senare skulle spela en så viktig roll för klubben. Så urtypiskt för ett lag med kronisk ambivalens så fick Coppell gå, Dave Bassett komma in men lagom till den episka playoff finalen på Wembley så var Coppell tillbaka och startade sin tredje era. På Wembley kändes det bokstavligen talat som om vi, supportrarna, sög David Hopkins (senare anförare i Leeds) tunga skott in i målet med all sång. Matchklockan stod på 90 när Palace var klara för PL igen efter en tung playoff mot Sheffield United. Coppell menade på att tiden i PL skulle bli nio månader i helvetet.
Det blev det.
Med ett litet undantag.
Juventus och Sampdorias stela 4-4-2 hade stympat en rörelsemanisk Attilio Lombardo men i Palace fick han full frihet och man började bra med 2-0 borta mot Leeds. Wimbledon fick styk i FA Cupen efter samme Lombardo spelat väl och publiken hånade sina inneboende snyltgäster med "stand up if you hate squatters". Det fins fans i dag som menar att Lombardo är den bäste spelaren Palace haft i modern tid trots sin korta tid.

Förfall som utveckling?

Finns det något att lära över det som komma skall?

Först kom Thomas Brolin in och i en cupmatch mot Leicester fick jag som en av få svenskar på plats se den gamle Brolin, för en enda gång, old times sake hitta sig själv och göra odågan Bruce Dyer så bra att han gjorde hattrick. Det snurrades, det passades, det djupledsbröstades svåra knorrpassningar. Motståndaren hette Leicester och att man hade en av ligans bäste markeringsspelare i Kåmark hjälptes inte. Jag kommer ihåg Kåmarks småflinande när han bytters ut i andra.


Sen gick det verkligen åt helvete. Den här gången blev förfallet otäckt.

In kom Mark Goldberg som direktör och plockade in Terry Venebles som tidigare skött Palace 1976 och då stöpt den eviga rivaliteten med Brighton som var skött av Alan Mullery. Terrys forne lagkompis från Spur. Venebles mullrade in i entrén på Selhurst tack vare ett avancerat lönepaket med tjänstebill, taxfree shop och knullrum som hade fått "Wealthbuilder" att blekna vid en jämförelse.

I brist på sysselsättning och mot bättre vetande så knatade jag en bakfull morgon ned till träningsanläggningen och lade mig i sommargräset för att halvslumra och titta på avkopplande tvåmål. Terry kom då fram och talade med mig och kamraten. Intrycket, vid en första inkänning, var lugnt och ödmjukt. Han ville vara snäll och visa att han kunde hålla kontakten med en låtsassupporter som undertecknad.

Intrycket och känslan som låg där på lur var precis den jag fått när amerikanska PR-gubbar dunkade en ryggen, tryckte ett gigantiskt spritglas i näven på en och förklarade att det minsann verkligen var trevligt att träffas. Blickarna på spelarna såg kanske inte ängsliga ut men dom flackade lite fram och tillbaka mot Terry. Spelet den säsongen såg likadant ut. Man tittade bort mot bänken i väntan på att mästaren skulle ge taktiska direktiv av landslagsklass men det finns ingen taktik som upphäver klasskillnader. Det var hemskt att se.
Goldberg köpte Valerian Ismael för en 60 mille, askade av cigarren med en nonchalant ryckning och antydde ungefär att det skys the limit. Man handlade andra spelare för på tok för dyra pengar och tiden gick. Tiden gick. Skulden blev stor, större och Somalia nästan. Det pratades om att Palace skulle få börja om i lägsta serierna som nytt företag, Goldberg gick och klubben drevs av administratörer. Man spelade en vänskapsmatch för att dra in pengar och till och med spelarna fick dega fem pund.

Vid det här laget satt man och väntade på dödsstöten. Att mullorna från FA skulle komma ångandes ut ur bastu och massage parlours, fälla klubben, eller att adminstratörerna skulle kränga arenan, omvandla klubben till en glasfabrik, flytta den till Lewisham eller liknande....Då köpte en affärsman vid namn Jerry Lim den bankrupta klubben och innan pressen tagit reda på vem Lim var hade han sålt den vidare till mobilmogulen och tillika Palacefanset Simon Jordan. Precis vad klubben behövde : Ännu en chef med sympatier för klubben och med precis så där lagom stora fickor. Den excentriske Jordan löste dock många av Palace problem. Steve Bruce kom för bra pengar. Steve Bruce gick för bättre pengar. Året var 2001 och fansen, som börjat återvända till Selhurst i större antal, sjöng "Oooh I rather be Bin Laden then Steve Bruce" för att ironisera på dennes fega exit.

Manager kom och managers gick. Ni som läst så här långt kan se mönster och spår lika glasklart som en missad straff av Southgate.

Mest noterbart är att Ian Dowie fick upp klubben till PL igen och kämpade tappert tack vare en sensationel värvning. AJ. Andy Johnson hade varit en del av paketet som innebar att Clinton Morrison nu spelade för Steve Bruce igen i Birmingham och inte Palace. AJ gjorde tvärtom. Karln öste in mål, inklusive tre stycken hemma mot mit älskade Walsall, skojfriskt sade jag till min kompis att han skulle till landslaget. Vi skrattade bägge då och log sedan när AJ gjorde landslagsdebut under Svennis efter blivit den engelsman som gjort mest mål i PL 2005.

Här ska vi nu frysa tiden och titta på en del av spelarna som fostrats i Palace. Vi kan utesluta AJ för han var inte där för länge och var eller mindre komplett vid ankomst och utskeppning. Men tittar vi på Wayne Routledge, Julian Gray (moderklubb Arsenal men till palace som yngling), Chirs Armstrong, Clinton Morrison och en hoper till så är det aning underligt varför de inte lyckats riktigt och bara nästan i sina klubbar. Under 90-talet så sträckte sig en och annan supporter på sig och sade att Palace hade försett landslaget med spelare och det stämmer men dom är inte alltför många de senare åren. Faktum är att sedan Southgate slutade så har ingen slagit sig in.

Jag vet inte om ni förstår vad jag vill påskina. Jag ska utveckla mig:
Kanske är ovanståendes talanger begränsade. Kanske kunde Routledge aldrig anpassa sig varken till Palace eller PL men varför klubben aldrig aldrig lyckats behålla en Ikon mer än ett par år är en aning märklig .Det är inget konstigt att en klubb som Palace dränerats på talang med tanke på det förfall som varit, med tanke på att administratörer som skött klubben och aldrig nekar ett bud, med tanke på att talanger vill spela i PL.
Under det senare delen av 90-talet så hängde man på Hayden Mullins en kaptensbindel för visat förtroende men tog inte mer än ett par år för att han skulle vandra samma väg. Mullins springer idag omkring och spelar sisådär i West Ham.
Ingen kan kalla någon som växt upp i Södra London och slagit sig in i en klubb för en looser och ingen kan frambringa en tvättäkta Engelsk vinnare.
Mellan dessa två poler har hundratalet spelare sprungit omkring och försökt, försökt..försökt.

Kanske till slut förfallenhetens arv tog ut sin rätt trots allt.

Wednesday, October 17, 2007

Förändringens fotbollsklubb

Efter att ha vandrat omkring i två veckor i Nordöstra London och skrivit om Tottenham och Arsenal så gör nu resan bort mot Chelsea.

Kliver man av vid Sloane Square och går Kings Road ned och väjer av mot Höger vid Burnsall Street så börjar man undra. När man sedan går förbi Royal Brompton Hospital så finns där vissa bitar, precis som i östra London, där gammal vacker arkitektur möter snabba nödlösningar och byggen från 60-talet. Hitlers bombplan nådde även denna del och byggnaderna får visa på klasskillnaderna. Eller möjligen förändringarnas stadsdel. Det är här det händer.

För resans mål är Stamford Bridge och tro det eller ej men männen i blått har utan omsvep rött blod och var Londons arbetarklubb under decennier. Under tidigt 90 tal såg jag en betydelselös FA cupmatch mot Wimbledon och då fanns enbart läktarens plåtkanter kvar precis som dekadensdesignen som du hittar uppe i Sheffield eller Leicester.

Matchen var i Ösregn, Dons supportrar blev blöta på den taklösa läktaren när regnet föll ned och de största spelarna var den Manoaggresive Vinnie Jones och kokette Gullit. Men bara lite senare, ja endast ett par år senare var samma FA-Cup bärgad genom två magnifika mål av Italienarna Di Matteo och Zola stadion totalt moderniserad och laget fyllt med spelare av landslagsklass.
Men nej, det började inte där. Det började när Ken Bates och den nu bortgångne Matthew Harding satte mer än en boll i rullning och sög upp Hoddle från Swansea.

Hoddle, Englands då ende förespråkare av ett liberosystem, letade och letade efter en libero eftersom han hade muckat för två år sedan och svaret blev Gullit som rullat fram och tillbaka på en ärta mellan Sampdoria och AC Milan på bästa Princessmanér.
Snart hade Hoddle tagit över landslaget och Gullit tog kontroll men satt inte länge trots FA-Cup vinsten 97. När man läser böcker om fotbollscitat så dräller det av personal och spelare som har rätt kritiska fraser at fräsa om Gullit.

Svaret blev Vialli som tog Cupvinstens egentliga pris, den nu nedlagda och eminenta Cupvinnarcupen, på allvar och mot Brann fick jag sätta mig på en ny läktare och se ett nytt, förändrat lag när promenerade hem 7-0 vinsten. "Are you Tottenham in disguise" sjöng publiken så det värmde och efter matchen så satte jag mig och tittade på supportrarna som åkte hem.
De såg verkligen ut som arbetare och glada sådana. Klubben har förändrats och fortsätter att göra det men medelklassinvasionen som alla "riktiga" supportrar varnar om likt anarkister som låtit de fascistiska stövlarna eka i förbannelse i sina internform har faktiskt uteblivit. Chelseas firmor är sprungna ur kärnan av diehard supportrarna och har ett betydligt värre rykte än Arsenal och Gunners. De ser faktiskt lite märkligt ut när casual pojkar går så där svaggande arrogant fram bland kritvita Kensingtonfasader och märkesbutiker. Jag personligen tror att stämningen är bättre på läktarna där det finns ett starkt inslag av arbetarklass. Alla som håller på Bajen vet att Söderbröder är lika mycket myt, fantasier som stundtals tvättäkta verklighet.

Det är sådant i Chelsea och det är ingen slump att det finns en hel drös med Hammarbyare som ofta åker över och tittar på männen i blått. Jag tror även att under Vialli tiden så var sammanhållningen otrolig i laget. Man hade frufria Söndagsmiddagar på en Di Matteo-ägd krog och man såg ut att ha genuint kul tillsammans. Särskilt minns jag när Pierluigi Casiraghi äntligen kom till klubben 1998 och till den rätta ligan (Casiraghi var en mer engelsk forward än de flesta engelsmän Shearer inräknat) bara för att trasa sönder ett ledband och hela karriären. När han låg på planen och vred sig i smärtor försökte flera av spelarna hjälpa honom långt innan physio's var där. Petrescu och en till hade tårar av medlidande i ansiktet.

Vialli var nu inte ensam att ha Europeisk vana. Liberon Le Beouf, Zola och Mark Hughes hade tillräckligt och jag fick boka biljett för att åka hem till Sverige och se pokalen lyftas efter att ett Stuttgart, utan den elegante försvararen Verlaart, gjort sitt yttersta men kommit till korta.
Sen blev det mer Italiensk. Det blev Ranieri och otäcka rykten gjorde gällande att Vialli var avskydd av spelarna vilket, precis som Ranieris ankomst, markerade att tiden då klubben varit driven av spelarna själva nu var slut. Ranieri gjorde det mesta men mest "nästan". Han bantade truppen och spelade nästan hem ligan och CL. Sådant duger inte om Roman själv skriver på lönechecken.

In kom Jose Mourihno och har du läst så här långt så är du intresserad av fotboll och kan därför resten.

Men för första gången verkar det som klubben är på väg att förändras till det sämre och annat knappt möjligt för hur fan ersätter du en tränare som stundtals är världens bäste? Det som gjorde just Mourihno bra var att han vara en utvecklare och en nytänkare. Klippt och skuren för en klubb som ligger i puberteten mellan övre ligalag och tungt Europanamn. I de två tidigare reportagen så skrev jag om talanger och just när det gäller talangutveckling så bidrog JM med mer än vad som framgår för talang är inte det samma som ungdom. En person som hade krigat hem en CL-vinst med tämligen magra resurser hade nog kunnat klara sig utan ett par av miljonvärvningarna. Han utvecklade istället talangen hos de befintliga spelarna. Terrry, en av ytterst få egna produkter genom åren, tog ett par steg fram, slutade supa och slåss och blev en världsback och Lampard. Ja du. Frank Lampard....

Mitt under pågående rättegång mot Lee Bowyer så undrade Leeds om man inte skulle spendera sönder sig själva ännu mer genom att köpa in Lampard från West Ham för att "täcka upp" för Bowyer men han ansågs inte vara tillräckligt bra. Säga vad man vill om Leeds och deras tragiska maskeradkostym som storklubb men Lampard var inte tillräckligt bra. Jag såg honom spela två gånger på Upton park under hans tid i klubben och undrade om inte Allsvenskan kunde vara en utmaning. Han var då en halv Håkan Mild.

Ni som sett Morpheus i filmen Matrix skrika "sluta försök att träffa mig och träffa mig!" på Neo kan överföra detta på JM's utveckling av en 25 årig Lampard från vanlig mittfältare till något i absolut världsklass.

Men nu är JM's borta och med det mycket av hans sätt att utveckla. I Chelseas ungdomslag finns nämligen precis lika mycket potiential och möjliga storspelare som i Arsenal men nästa kvartal är oftast ointressant om man har en helhjuten finansmänniska vid spakarna.
Avram Clarke ska tydligen fortsätta ha taktpinnen uppbackad av Steve Clarek och Ajax's förre boss Den Cate.

Hmmm, jag vet inte och jag vill inte spekulera för mycket men jag tror att de glada dagarna till sist kommit till ändå för gänget från västra London. Här slutar trilogin om de tre Londonlagen men härnäst skriver jag om en Engelsk klubb som DU vill. Skriv till mig på epost eller i kommentarfältet så ska jag skriva om en engelsk klubb som du vill.


Saturday, October 13, 2007

Rami Shaaban väljer nog inte Hammarby.




Rami kan vara på väg tillbaka till Allsvenskan.
Hammarby har de värsta målvaktsproblemen någonsin sedan Fahlström klämde knogen i piketdörren.



Ett logiskt giftermål. En bra story för pressen.


Eller så kan man ju göra det hela till det sanning om vill kränga blaskor. Fredrik Jönsson på Europsport träffade Rami och undrade lite.


"Jag är öppen för Allsvenskan men förutom Hammarby finns ju två tunga klubbar till i Stockholm och även IFK Göteborg är en storklubb", då drog bredvidstående Olof Lundh från höften och pangade in "Shaaban öppnar för Hammarby".


Det här är inget konstigt och inget skäl att bli upprörd. Ingen skugga ska falla på Lundh för det här är vedertagen rubrikmakarteknik. Men det kan ge intrycket att Shaaban kommer till Söderstadion men dit vill inte många spelare just nu.

Personligen tycker jag det är synd. Rami är en mycket bra målvakt och hans positiva mentalitet smittar ofta av sig på sina medspelare. Det är synd att en plötslig och snabb skada mer eller mindre satte stopp för en karriär på kontinenten lika snabbt som den startade. Vem minns inte fantomräddningarna i Rom i Arsenaltröjjan?
Nog fan kommer Shaaban få en indiansommar om han får vara skadefri.

Jag hade gärna sett en sådan sommar skina upp den eviga Hammarbyhösten.

Friday, October 12, 2007

Röd Återkomst.




Förra veckan skrev jag om Tottenham och deras maniska inköpspolicy som går ut på att handla framstående U21-landslagsmän och gärna engelska sådana. Bara för att sedan inte kunna förvalta talangkapitalet och få någon avkastning.


Märkligt nog behöver man inte göra mer än att åka från schabbiga Seven Sisters Road till Finsbury Park på ett par minuter och du är i Arsenals domäner där ett ungdomsprojekt som är i motsats till Tottenham mycket lyckat. För få lag, näe inget lag, har lyckats med konststycket att under 9 år sälja eller förlora två startelvor med antingen spelare eller talanger i världsklass och allt, precis allt, började med Tony Adams.


Landslagsklippan som under hela sin karriär fått höra att han totalt saknade offensiva och spelmässiga sidor gjorde den tredje maj 1998 en löpning med boll som fick herrarna Sammer och Matteus att blekna. Han löpte sig dessutom fri och dundrade in 4-0. Guldet var bärgat. I dag har det sedan dess blivit fler guld och en hel drös med andra placeringar. Inget konstigt i sig men tar man bara med talanger och spelare av världsklass så blir listan för lång för att tas med på en typ vanlig blogg.


Det här är ingen vanlig blogg.


Petit, Viera, Cambell, Reyes, Overmars, Ljungberg, Pires, Suker, Anelka, Cole, Silvinho, Van Bronkhorst (vilket djävla namn! Vad är en Bronkhorst för något ? Låter som en maträtt som angriper en), Pennant, Wiltord, och en sprättig fransman vid Henry.


Lägger man till att den gamla backfyran Dixon, Winterburn, Keown och Adams slutade eller gick till mindre klubbar så blir inte respekten för Arsenal och deras ungdomssatsning mindre.
Självklart har man ju tappat mer spelare som Kanu eller varför inte Edu eller gamle Quilmes och Boca hjälten Nelson Vivas men det var kanske inte världsspelare eller i all fall inte längre. Nej det här gällde det översta skiktet och lika självklart så är det här inget konstigt. Det finns gott om klubbar som säljer en stor mängd världsspelare under 9 år men det finns inte EN enda klubb som gjort just detta och ersatt förlorade världsspelare med...
Tja ingenting.





Overmars, Suker och Anelka ersattes inte annat än att man hade kompetensen inom en färdig spelare (Bergkamp, Henry och Pires) eller så har man gjort som med Silvinho som ersattes av ynglingen Cole som nu är ersatt av ynglingen Clichy. Det här låter ju lätt och logisk och det är lätt att se hur man byggt upp ett földe, en cykel och en process. Som fallna hajtänder så viks en ny fram men det är inte så lätt. Jag själv håller på en Allsvensk klubb som ersätter tunga namn med inte ett skit och i deras fall, som i 9 av 10 sådana här fall så går det som för Forest när dom tappade Collymore.


Det går åt helvete.


Men det gör det inte för Arsenal där deras youth academy inte ses som något komplement eller inkomstkällla utan en viktig del av Laget. Den start elva man nu använder sig av har 5 spelare från denna samt tre på bänken och laget ÄR till hälften Youth Academy. Det finns två tänk bakom detta. Antingen tittar man sig blind på rutin, kyla, proffsighet och går på äldre spelare som är runt 28 och uppåt (Ray Graydon, Lars Lagerbäck, Keegan) då man felaktigt tror att 28 är åldern då en utespelare "peaker": Eller så gör man som Arsene Wenger och Paul Davies : Man inser att ungdomen håller måttet, att ovanstående attribut förvisso är viktiga men står i paritet med ungdomens frenesi, snabbhet, våghalsighet och respektlöshet.


Man inser att dom håller måttet och bara kan bli bättre.

Dagens Arsenal imponerar nog mest på mig. De som sett de sista matcherna kan konstatera att Arsenal är Arsenal igen och det som skulle bli ett problem, enligt alla Svenska experter, blev istället det som frigjorde spelet. Henry gick Barcelona.


"Thierry Henry intimidated us. He is a great player but it was not easy to play alongside him. We were a bit intimidated by him - dependent on everything that he wanted to do and by his demands. Now it is different" säger Cesc Fabregas och bekräftar att fransmannen tyvärr hade en auktoriet, pappa roll och influens likvärdigt hans klass och tyvärr lite för stort för en klubb som just aldrig fokuserat på fixstjärnor.





Så var det innan Arsene kom till stan : George Graham gjorde av sig med Limpar och Liam Brady fick åka och hälsa på den gamla damen när han blev lika stor som Elvis Presley's gäddhäng. Just Cesc är spindeln i detta nät. I Four Four Two innan Henry levererades till Barca så säger en glatt leende Fabregas "I want the same responsobility as Henry, I dont want excuses". Så talar en mogen och utvecklad man, en som är beredd att leda vägen med gott föredöme och inte som Anelka som spelade för sig själv och samtidigt skrev för att få komma med i "Bullen" om sina problem i laget.
Jo, Spindeln är han den lille fan från Kataloniens Arenys del Mar. Men inte som Pirlo som stundtals sprejar sina bollar över hela planen som en lat engelsk playmaker med cigarr i munnen och står still på ett ställe. Nej Cesc väver sitt nät och väver alltid om det. Han jobbar över kopiösa ytor vilket gör att markering får andra negativa konsekvenser för motståndarelaget. Han tänker, tänker konstant som Zetterbeg, dräller lite med Bollen för länge som Zidane och Gazza men genomskärarna ser ut att vara en hyllning till Bergkamp.
Just nu är Cesc Fabregas världens bäste mittfältare. Om du inte håller med så får du skriva ett motförslag i kommentarfältet. Samt hans influens. När hela laget spelar precis som Fabregas vill med direkta, vågade kortbollar i bra tempo så är det riktigt, riktigt trevligt att kolla på Arsenal igen. Så var det inte alltid. I början på denna säsong och under de två tidigare så hade spelet till stort sett lite lustigt ut. Roande för att Arsenal körde fast och man hade kört fast på ett sätt jag inte sett förrut. Precis om landslaget 1995-98 under Tommy Svensson var en aldrig sinande ordeal i långbollar hade Arsenal kört fast på sina kortpassningar efter marken. Spelet på den sista tredjedelen av planhalvan gick för långsamt så tillvida Henry inte kom rättvänd....och det gör inte ens den bäste mer gånger än ej.

Potential är dock något ganska abstrakt.

Jonny Rödlund hade potential och i fallet Arsenal så skiljer det sig från fall till fall. Alexandre Song, Gael Clichy, Justin Hoyte och Quincy Owusu-Abeyie tror jag har vissa begränsningar och om ett par år spelar desa i sämre ligor som franska eller portugisiska. Hoyte och Clichy kan ta en bänkplats i PL men sen är det stopp.


Däremot tror jag på Bendtner som kan bli precis det man saknat i alla år : Ett krutpaket och rese till karl och visst liknar Diaby INTE Viera trots hans egna och pressens försök att bli den "Nye Viera" men utvecklar han sin aptit på boll och våld så kommer mittfältet bita så där härligt som när Petit ordnade press/understöd.

Armand Traoré som utan omsvep är en av världens snabbaste spelare är dock den som imponerat mest på mig de få gångerna jag sett honom så jag avstår från djupare bedömning men bli inte förvånad om...Ja, ni fattar.


Grejen med Diaby, Song, Toure, tja alla ungdomsförvärv är att inte en käft i England hade hört talats om dessa tonåringar. Fabregas kom till London som 15 åring detta ska ställas mot Tottenhams Huddlestone, Lennon och Dawson som alla var runt 20 eller äldre och samtliga var ordinarie i sina tidigare klubbar och var därmed hyfsat kända.
Tottenhams talanger har kostat skjortan medans Fabregas och många andra juniorer inte kostat mer än en flygbiljett om man räknar bort pengar som gått till sjävla spelarna.Fabregas valde just Arsenal för att Barca och andra klubbar var förhindrade av lag att skriva proffskontrakt med 15-åringar och i denna administrativa miss gjorde Arsenal kanske en av sina bästa värvningar och en stor förklaring till varför man spelar som man gör.

Wednesday, October 10, 2007

Bittert kärringtugg om Curtis

En gång i tiden på sourze så läste jag en artikel av min bekant Fredrik Jung-Abbou som började med texten "Först läs den här" följt av en link som ledde till en hemsida som ledde till en lång ointressant text.Om ingresser ska vara eyecatcher och lite dragkraft så var detta synnerligen inte det. Kommandot att omedelbart läsa en artikel för att sen läsa vad författaren hade att skriva om den kändes lite empatiförminskat och visade lite brister i författarens skildringsförmåga.



Så det ska jag inte göra nu. Läs absolut inte denna länk ;)



http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=478&nyheter=1&artikel=1630409



För på Sourze så läste jag även i tid och otid artiklar där rescensenter eller varför inte politiska bedömare läste något, skapade en medveten snedtolkning som hade föga eller ibland lite med verkligheten att göra bara för att sedan angripa detta fantasimonster.Det här är inte öppna dörrar det här är en blandning av Korthus och Väderkvarnar.


Sålunda har man skapat en startpunkt och mål som inte finns och uti det blå. läsfärden blir just en luftresa.



I Kulturnytt på P1 kan man höra Negar Joseph göra just det. Man kan höra henne angripa en 12 år gammal skrift. Nämligen boken "Touching from a distance" skriven av Debroah Curtis som är änka till legendaren Ian Curtis, Ni vet Joy Divisions sångare som hängde sig i Maj 1981. Denna ska nu bli film. Joseph börjar med att beskriva sig som något av en beundrare till Ian med det perfekta startskottet på en artikel :



"Som sjuttonåring var det var lätt att bli förälskad i idolen Ian Curtis i Joy Division. Lång, dyster och fylld av mystisk lidelse. "



Kruxet är bara att jag tror att det finns sjuttonåringar och sjuttonåringar. Jag sätter en kaffebryggare och tunna skit på att Joseph var 17 år under 90-talet och inte80-talet för det här med dyrkandet av Curtis deppighet och det mytomspunna episka självmordet är inget jag känner igen från 80-talet då jag själv var 17 och Joy Division var aktiva. I ett monumentalt förolämpningsfyrverkeri och likt en familjs matriark så tar Joseph änkans parti och angriper Ian med saker som varesig är nyheter och som känns lite infantilt. Hon gör Curtis till en jättebebis och fortsätter :



"Om man har en romantiserad mytbild av Ian Curtis så vet jag inte om man kan fortsätta med det efter den här boken"



Det är bara det att jag tror inte bilden av Ian någonsin har varit romatiserad. I viss mån kan där finnas en projektion om man är i yngre tonåren då självmord och självömkan är en naturlig del av narcissismen som inte är någon störning utan något vi alla har. De som däremot går tillräckligt långt för att ta reda på vem han var och som Joseph missar totalt finner Ian beskrevs som en ganska glad och stundtals lycklig person.. Detta har Bernard Summer, en av hans bästa vänner och gitarrist i JD, tjatat om i olika interjuver. I början på boken "An Ideal for living" som gavs ut på 80-talet och som handlar om Joy Division så inleder Ian Curtis med ett underbart citat om hur man kan få drömma sig i väg och tänka på något bra när man har ett urtråkigt fabriksjobb.



Däremot ska man respektera Debs rätt att komma till tals om den tragedi hon fick genomgå det är bara det att I heard this rant before. Allt från Nygammalts Bosse Larsson till Priscilla Presley och Cortney Love. Bittra änkor som tar tillfället och det nyfunna modet i akt nu när de längre inte blir emotsagda av sina bortgångna respektive.

Jag läste boken själv för länge sedan och fick just det intrycket att hon stått i skuggans baksug länge och att det är hennes tur att spela.


Shadowplay.

Thursday, October 04, 2007

Aport apor och mera apor



Sportbladet har gjort det igen.
Sportbladet är inte bara pajashatt- och korvätarsupporterns Surrah.

Som ju de flesta känner till så ligger ju bland Sportbladet bakom en av de mest motbjudande kampanjerna inom Svensk idrotts historia. Efter att i flera år gett firmorna spaltkilometers utrymme och onödig uppmärksamhet (som är kontraproduktiv just för att firmor älskar att läsa om själva ) så vände man kappan efter vinden, delade ut en rosa brosch. Nu skulle det av fotbollsrelaterat våld sjuka Sverige Figgeboa sig friskt med huvudet i sanden. "Älska fotboll" hette Sportbladets version på "We shall overcome".

Firmorna skrattade gott och flera medlemmar bar broschen som ett öppen hån och ett skämt på sina firmakvällar med dans. Att sportbladet tog upp huliganism långt innan man skulle hjälpa till att lösa det man vart med om att skapa är lika felplacerat som om ekonomisidorna skulle ha reportage om bankrånare.

Möjligen uttryckte Lagrell ett ångpustande stön av uppskattning för kampanjen mellan lavemanget och latexen....eller de som faktiskt läser Sortbladet av andra skäl än leta fel eller få skratta åt andra brister i blaskan :

Alltså samma typer som åker från Mönsterås till Råsunda och fryser. Pajashattarna.

Nu har man emellertid gjort samma kappvändning igen! Fast åt andra hållet. I ett par artiklar har man klätt sig i skenhelighetens rosa rock och pekat finger mot Hammarby:are för att vi kastar bananer mot Djurgårdens spelare och fans (oavsett deras hudfärg) under derbyna genom att skriva att vi bara gör det mot färgade spelare som Toray och Asare och att det minsann är dom vi kallar för "apor"!

Detta vet man nog på sportbladet men spelar återigen ovetande.

Men det var inte första gången. Undertecknad skrev en krönika på Hammarbys hemsida som fick mycket uppskattning av våra egna för att den var poetisk men det tog inte länge förrän Robert Laul ringde upp Hammarbys webbansvarige och undrade om krönikan skulle tas ned för jag skrivit "fräls oss mot den oheliga råttan och den oheliga apan"

Laul kunde så få kontra lite mot mig som rivit ned brallorna på honom i en krönika på sourz.se under VM 2002 då han kallade den färgade världsbacken Sol Campell för "en stor mörk vägg". En krönika som flera journalister och fotbollskunniga gav mig mycket cred för. Utom Simon Bank som försvarade Laul helhjärtat i ett email till mig med ursäkten "är det adjektiv du vill förbjuda".

Hur denna redaktion år ut och år in själva kan överleva trots att ländryggarna borde ha slitits itu av den rosa kappan som vänt så mycket och hur man kan se sig själva i spegeln när man är moraliskt bankrutt begriper jag inte.


I dagens Sportblad skriver Wennman om Didas fejkande under gårdagens CL-match med orden "Men det som den grabben gjorde är ingenting i jämförelse med Didas SCHIMPANSkonster. Vilken gris. Vilket bedrägeriförsök mot fotbollen."
Nej, Peter vilken journalistetisk kriminallitet! Vilken dålig publicistisk sed!

Så, är sportbladet rasister? Nej självklart inte. En rasist är någon som uttrycker allt detta mer direkt och rakryggat. Uppfattningen rasism må vara en av de mer vidrigare men de som är uttalade rasister vänder inte kappan.
Det här handlar om något annat.
Dagens sportjournalister saknar, till skillnad från sina kollegor inom politiken eller ledarredaktionerna, utbildning inte bara inom journalistik utan även om sport. Det finns en tradition av "bildberättande" som ofta blivit influerade av Hyland och Koch som fick anstränga sina associationsförmåga och fantasi till max för att kompensera den uteblivna bilden när man kommenterade över radio. Sportjournalister vill gärna jobba på den intellektuella potential som just den genren saknar. Man vill stå på betryggande avstånd och fnissa med skarpa ord att kejsaren är naken.

Sportbladet vill göra också detta men man vill också vara med och sy hans kläder.


Sportbladet är som en chimpansröv rosa och full med skit.

Tuesday, October 02, 2007

Martin mot Martin

Martin Jol verkar vara en riktigt trevlig kille. Eftersom han kom från Chelsea och där varit framgångs rik så var förväntningarna på honom i Tottenham höga och det tog inte lång tid innan superlativen haglade Hornsey Sauna och i pressen. Charmig och lugn och med en kraftig holländsk accent förklarar han att i sin ungdom så höll han minsann på ADO Den Haag. De gröngula. Man kunde inte hålla på annat säger han, man har inga val. I en annan episod från något av fotbollsprogrammen som jag, er ödmjuke attitydatlet ögnar mig igenom för er skull, så kommenterar Martin Tottenhams policy att inte köpa någon under 25 och helst 20. Bara talanger. "What we are trying here is to introduce a bit of Dutch thinking. In Hollands Eredivision you have plenty of teams where the backbone is youngsters and with a very low average age. Here in the Premiership we have no choice but to do this"


Inget val igen. Så talar inte en ledare som fattar egna beslut. Det inger inte förtroende och det är att säga att yttre faktorer påverkar honom.


Personligen tror jag stenhårt på iden att satsa på unga som alltid kan säljas till bättre klubbar när talangens deg är jäst och pojkvaskern är bakad.
Problemet är bara att jag är övertygad över att Tottenham har stirrat sig blinda på talanger som just har speltalang i massor men de mentala attributen som behövs för att bli en Premier Leauge spelare av klass som järnvilja, attityd, aggressivitet, kyla, disciplin, proffsighet och liknande saknar dagens Tottenham. Detta är attribut du ofta hittar i rutinerade äldre fotbollsspelare. Det är ingen slump att deras bästa resultat och spel kom när Edgar Davids lirade i bandet. Hans sätt att spela Fia med ojuste tackling och ja..hela honom gjorde andra spelare bättre.
Och trots att hans dåvarande tränare som han själv är Holländare så har man ännu inte emulerat den holländska modellen. Den har simulerats. Lag som PSV och Ajax har i åratal predikat att spelaren ska utrycka sin attityd, att ilska och att ifrågasätta inte är fel. Engelsk fotboll, och även landets företagsliv, bygger på att bossen bestämmer punkt slut. Ifrågasättande kan sluta med bänken eller försäljning. Tränare som Graham och Hoddle vandrar denna väg. Utöver att det när ilska så bygger det på press.

Denna press är även ett resultat av en dogmatisk och konservativ ledarskapsfilosofi á la Alan Sugar som går ut på att tränaren (som måste tilltalas "gaffer" i en del klubbar) skall instruera och andra skall hålla käften. Detta har man motverkat genom att släppa in andra tränare från utlandet. Man tror att de tillför något magiskt taktiskt och tekniskt men många har helt enkelt ett vuxnare sätt att prata med folk. En som utvecklat denna förmåga till konstart är Svennis och mycket av Svenniseffekten handlar om att det går att skaffa sig respekt för en spelare genom att övertyga med kunskap och att behålla sitt lugn. Att skrika "cunt" till någon i örat kan ge sken av respekt men illusionen krackelerar av pöbelrädslans vibrationer. Svennis vars "manhandling skills" saknar motsvarighet i nämnda land.


Martin Jol däremot är ingen dålig chef för han tar dåliga beslut, han är en medioker chef för han tar knappt några beslut. Gårdagens match mot Aston Villa bestyrker den teorin. Det krävdes alltså ett fyra baklänges mål för att den vilja man så normalt sett saknar skulle flamma till.
Detta är en aning märkligt med tanke på att Tottenham alltid varit en eldfängd klubb med spelare som Klinnsman. Det kanske inte gör så mycket om man inte saknar den där turbognistan men det blir problem om man möter lag, som gårdagens Aston Villa, som har Martin O'Neill som tränare.


O'Neill som just specialiserat sig på motsatsen till Jols Modell. I Leicester och även i Villa gör han bra spelare av 25+ åringar som just anses ha begränsad talang.
Är han en sådan då? En sån som där som vrålar och spär på sin låtsasauktoriet och infarktpotens med att vråla i öronen?


Nej. Martin O'Neill är lite av allt av ovan. Hans sätt att vinna respekt är en blandning av att sätta positiv stress på spelaren samt att jobba med de mentala bitarna utan att gräva ned sig i psykologi. Jol övertygar inte, till skillnad från O'Neill, för han låter inte Övertygad.


Det hade jag inte heller gjort med det skitgänget.

Tuesday, September 25, 2007

Hjärnan, IQ, Intelligens, genetik och eugenik.




Häromdagen så trädde jag in i en debatt om IQ-tester och Intelligens.


Ungefär vart 25:e år blir Quasivetenskaplig rasbiologi, postdarwinism och tron på att gener styr vår Intelligens riktigt populära. senast 1967 så hade vi en kontroversiell debatt om detta då "Harvards Education Review" publicerade "How we can boost scholastic achievement" Där Arthur Jensen menade på bland annat att svarta barn behöver särskild undervisning och Jensen kritiserade, mot bättre vetande, att man ingriper med pedagogik i tidig ålder hos barn.

Denna gång var det dock inte så allvarligt.
Det rörde sig inte värre än att Daniel Bart hade läst boken "The Bell Curve" som just dök up 25 år efter 1967. Daniel Bart är verksam på en debattlista på internet men även minsann president i "Committe for Democratic Focus in European Foreign Policy ". Vad det är för något spännande vet jag inte men det får just en träff på internet så det är säkert ingen riktigt organisation i paritet med den ståtliga titeln.

OM BELL CURVE

Personligen är jag förvånad över allt rabalder om Bell Curve och när det gäller dess innehåll. 99% av all data och material som presenteras är gammalt och vedertaget. Det är sättet det presenterades på som ger en aning sken om tvivelaktiga metoder : Istället för att skriva slutsatserna rent ut så pushar man läsaren att dra egna slutsatser vilket just passar soffrums och internetforskare som oftta har egna slutsatser de behöver skydda med namesdropping när man kommer under moteld. Att sedan hemlighålla arbetet för samtliga kollegor inom nämnda fält och ge ut den först till privatpersoner blir det inte bättre av. Boken har används som källa visserligen titt som tätt men värt att notera är att nästan samtliga psykologer som själva bidragit med material som används som källa använder sedan boken i sin tur som källa i sitt arbete. Likt ett par sjösatta personer utan livboj klamrar sig fast vid varandra när det det börjar blåsa.

Probelmet med den "pk-storn" som blåste mot författaren av Bell Curve var att den var så kraftig att han fick fly till skogs med svansen mellan benen och i denna storm går det fanimej inte att se skogen för alla trän. Väldigt väldigt mycket kritik av författaren var inte saklig utan eldfängd.
Den som verkligen vill meta en helhetsbild om detta ämne bör läsa "The Bell Curve" men gärna "Scientists Respond to The Bell Curve." på så vis kan man få en lite bredare bild om ett vädligt, väldigt stort och av debatt hårt ansatt ämne.

Jag personligen tror att en av skiljenämnarna mellan hyfsat intelligenta och riktigt intelligenta är förmågan att kunna innefatta instället för att utesluta och IQ skalan används mer för att utesluta än att innefatta.
OM IQ

IQ finns, till skillnad från andra vetenskapliga värden, i ett par olika versioner (stanford binet, risc etc) och det är rätt uselt verktyg på att mäta människans intelligens. Intelligens är en av de mest debatterade ämnen inom psykologin men inom stora delar av den själva psykometriken ses IQ som lite av ett skämt. Rejäla IQ tester används i dag allt sällan men när det gäller uttagningar av olika sort så börjar testerna paradoxalt påminna mer och mer. IQ kvoten är exakt inom ett enda område : Den kan tala om hur pass bra du är att fylla i just den IQ-testen jämfört med andra. i.e IQ är däremot väldigt, väldigt vanligt på universitet ( i synnerhet på sådana som ligger i USA) bland hårt presterande ungdomar men därmed är inte sagt att bjäfset får komma in i lektionssalarna. Ibland dock händer dessvärre det.

Jag tror inte heller att IQ-tester är nonsens. När det gäller vissa domäner av vår intelligens så är det den bästa värdemätare vi kan få och den är ändå fullkomligt usel. Värt att notera är att IQ-testerna absolut inte är intetsägande om en persons mentala förmåga, men att de inte alltid mäter det som de påstår sig mäta. Många uppgifter kräver även att man mobiliserar helt andra förmågor än de som testen skall vara mätare för. Att logik, samband, minne och reaktionstid har fokus är absolut ingenting negativt men det är också förmågor vi prisar i vår samtid.
Testerna skapas efter vad vi värdesätter för tillfället! Efter egenskaper som är högt prisade i vår samtid.
Genom historien har olika intellektuella förmågor stått olika högt i värde. Under 1700-talet värderades till exempel astronomi och poesi, medan andlighet och förmåga till ledarskap dominerade under medeltiden. Det är ingen slump att prat om EQ (som inte är någon vedertagen kunskap) blev på modet under 90-talet när människor började bejaka sina mjuka och känsliga sidor och New Age vågen mullrade i framtiden.
Till och med Mensa vars medlemskap har varit uppsnurrat på IQ har ju gjort avbön och har ju i dag en mer flexibel syn på intelligens. Vill man låna Gardners syn på intelligens, alltså att vi har flera, så är det bara tre av åtta domäner som är mätbara med IQ-tester (Stanford - Binet).
Iintelligens och Genetetik

Genetikens evangelium har dock ett bekymmer : Dom är inne och klampar på en väldig massa områden. Sjukdomar ska botas, föråldrande dämpas och vi ska bli smartare kruxet med allt detta kan man sammanfatta i vad jag läste universitetspress för ett bra tag sedan : Ett gäng utvecklingspsykologer och andra behöriga ( jag tror det var på Stanford jag kan kolla) hade material och rejält underlag vad det gällde en grupp människor och intelligens. De kom fram till att ärftligheten i just detta fall hade ett genomsnitt på säg 35% därefter kom "genetikervännerna" in med höga knäuppdragningar och undersökte samma material och hävdade 70%.. Jag vågar lova att det ser ofta ut så här på de olika ämnena som genetiken ska lösa och de drabbade forskarna som jobbar på alternativ lösning gör, ibland utan fog, motstånd.
Jag tror att missförstånd och felaktiga slutsatser uppstår.

Dock kvarstår det obestridbara att forskare som har studerat liknande material drar helt olika slutsatser: Somliga har på matematisk och vetenskaplig basis presenterat antaganden som visar att intelligens (så som den framgår av IQ-tester) är ärftlig upp till 80 procent medans behörigt forskarfolk kom fram till 30-35%. Siffran ligger nog i mitten men den -> varierar beroende på vilken intelligens <- testet påstår sig mäta.
Exempelvis har genetiken en mycket liten del vad det gäller de delar av vår hjärna som är aktiva vid musik. Detta visade Suzuki metoden där människor utan den minsta musikaliska begåvning eller skolning lärt sig spela instrument och detta mycket bra. Att stimulans och motivation är viktigt för en intelligens utveckling vet vi och det gäller redan på mössens nivå. Jag tror det var på Berkeley man tog 100 möss och lät dessa växa upp i en utmanande och mentalt provocerande miljö. Mössens utsattes dagligen för utmaningar och mindre problem att komma förbi. 100 andra möss hade dess raka motsats och när testet var slut hade man ihjäl de små liven och kunde konstatera att den första gruppen hade i genomsnitt
Näe just IQ avgörs ytterst ytterst lite av arv och miljö. IQ avgörs av ett IQ-test. Detta även för att enäggstvillingar med identisk uppväxt kan får olika och väldigt varierande resultat seriösa Intelligens och aptitudtester.. Däremot om Bart menar att det är intelligens som avgörs av ovanstående så är inte det riktigt rätt heller. Det absolut bästa sättet att studera en intelligens eller ett område inom en intelligens är att se hur den beter sig när den blir skadad. i.e skador driver utvecklig.
Visserligen är "IQ-gen" och att skriva att det avgörs av arv bara ett ord och många resonerar så. Bart är ingalunda ensam men om man inte kan hålla hjärnans komplexitet i minne och att detta, som sagt, är det mest debatterade området inom psykologin så kanske man bör avstå från att uttrycka sig helt. Jag tycker citatet ur Gaarder's "Sofies värld" som jag brukade ha i footern är ganska bra :
"om människans hjärna var så enkelt sammansatt att vi kunde förstå den, skulle vi vara så dumma att vi ändå ingenting begrep"

Saturday, September 22, 2007

Landslagets Letargiska Långbänk


Så här veckan efter Sveriges 0-0 match mot Danmark är det nog dags att sluta fråga vad som händer med det Svenska landslagetoch börja titta på framtiden och just här kommer, ganska paradoxalt, fenomenet Danmark in.För landet Degenerationens hemland har en stank som smittar och den går att känna över sundet.
Unga spelare med potential går, glatt visslande likt lemmlar mot en stupkant, till Danmark. Unga svenskar som är talanger i bra ligor i bra lag är inte ens nära landslaget och ibland inte ens U21.....
Svenska fotbollsförbundet verkar ha firat att Lars Lagerbäck skrivit på för ytterligare 18 år.
Ty alla de spelare som dessutom gått unga, eller halvunga, till Danmark har med det slängt bort sin talang i en liga som ligger i paritet med Allsvenskan rent kompetensmässigt.
Dessa killar borde ha fått bära endast feghetens gula färg och inte den på landslagströjan. Tänket bakom en flytt till Danmark är förvissa karriärkriminellt men lätt att förstå: Man blir ju faktiskt utlandsproffs, man får en rejäl löneökning, språket går att lära sig flytande och så är det ju nära hem. Martin Ericsson är en praktexempel på det.
En spelare som inte vågade flytta till England och slängt bort sin talang but then again why should he?
Lagerbäck jobbar inte med "mutual consent" utan med intern lojalitet och ett överfokus på fel sorts mentalitet hos spelaren samt en allergi mot ungdom.Det är inte bra för ett sådant litet land som Sverige där vi verkligen måste jobba med en så stor grupp som möjligt eftersom mutual consent funkar åt andra hållet. En landslagsutagning ger nästan alltid bara positiva effekter i form av förnyat förtroende, bättre form eller rentav en transfer uppåt men sånt fattar inte Lagerbäck vars klubbmeriter på hög nivå är obefintlig.
Om där finns allergi mot ungdom så finns där en övertro på ålder. Lucic och Henke slutade på eget bevåg när det började bli pinsamt och vad jag förstått det som skulle Lagerbäck gärna haft dom kvar ett tag till. Man tar sig för pannan.Att vi ett par år haft spelare i Holländska och Engelska ligan, Div 1 inräknat, och andra bra ligor som inte ens blivit kollade på är bara ren okunnighet. Sverige är för litet land för att vi ska kunna välja ett lojalt grabbgäng och köra med det. Vi måste ständigt arbeta med en stor grupp nya ungdomar annars är svensk fotboll på väg in i ett mörker av okänd ände för Lagerbäck ska ju sitta ett tag och enligt Simon Bank (för han kan väl andå lfotboll) så har vi inga andra alternativ för vi måste ju ha en Svensk tränare.
Samma skrå av murvlar hyllar däremot gärna Svennis: Hans framgångar tillskrivs ofta direkt och indirekt hans Svenska påbrå som ger Lugnet, Lagomheten och Letargins attribut.
Näe. att man håller sig kvar med gamla vrak runt 30 på vänskapslandskamper, tourer och betydelselösa gör bara förändringsskräcken övertydlig. Lagerbäck har faktiskt inte plockat fram en enda egen ordinarie djävla spelare själv under all sin tid. Allt, precis allt är arvet för gamle U21 Tommy. När det väl ska provas nytt är det killar som Nannskog 30 år från Norge.
En kille som Kennedy som gjorde cirka 15 mål som högerytter i Twente fick knappt komma till bänken fast det verkar som om han nu kanske kan få en chans.
Han håller ju på bli 30 snart för fan!
Här finns också något annat, något mörkare och svårt att ta på men det finns där. Det är lika luddigt som synen på att vi måste ha en Svensk tränare och det där med Svennis men ack så mer farliga: Hade Kennedy hetat Johansson i efternamn samt talat och uppfört sig som en rikssvensk är jag övertygad om att han fått chansen tidigare. Det är ingen slump att vi har så många nvandrargrabbar med potential men samtidigt har ytterst få fått en ärlig chans i landslaget.
Flera av dom här invandrarkillarna måste dessutom få en landskamp för Sverige direkt för att förhindra att en annan nation tar dom.I den sorgliga matchen mot Nordirland hade jag gärna sett en Zlatan Muslimovic i blågul tröja men tror någon på allvar att vi hade haft en spelare i blågult med det efternamnet?
Förmodligen kommer vi tappa Goran Slavkovski i Inter till Makedoniens landslag.
Zlatan behöver inte prata skit om landslaget för honom.
Han behöver bara berätta som det är.
Detta med ungdomar och landslaget är moment 22. Varför satsa på en rejäl proffskarriär utomlands om man ändå inte kommer få den där chansen i landslaget som kan ge den extra knuffen? Då är det bättre att ta Danmark i stället. Tryggt och fint å så är man utlandsproffs. En annan av biverkningar från Danmarksvalet är att de ofta gjort som Anders Svensson ( inte danska meriter iofs men typexempel på en spelare som skulle ha flyttat ut till en riktig liga i sin ungdom.. Tänk om?) alltså raka motsatsen till en "fotbollslegionär" som provar klubb efter klubb utomlands.
Man provar Premier Leauge eller en annan bra liga, man ger upp, man vågar inte mer, inga mer utsvävningar, en stor motgång och man backar.
Undra på att landslaget spelar som dom gör.

Friday, August 03, 2007

Begman Moment

Nej, Bergman var inte så stor som man tror utomlands. Han var stor just hos Eliten. Det känns som om Bergman var som tidsskriften Kånnansijör eller hur den nu stavas fast istället för miljoner i inkomst som kriterium för att få komma in så skulle man ha en särskilt stor kulturkvot. Det är samma människor som håller i pennan när hyllningarna ska dras upp men mot en personlighet som Astid Lindgren och hennes gärning så tål IB inte en jämförelse.

Det är lattesörplande filmkännare som kollar Bergman när vemodet tilltar eller tryter.
Samma typer som måste se svåra filmer.

När jag bodde i Battersea på nittiotalet så kom jag hem en Fredag, slängde på en bra gryta och öppnade en vinare och började laga mat
i paritet med Leif GW's "riktiga poliser". Drog på min TV och softade i köket men så slog det mig att något var fel.

Någon var skumt. Va fan var det?
Fan, det kommer ju Svenska från TV:n!

På bästa sändningstid hade en engelsk TV kanal en Svensk filmfestival som varade hela sommaren på Fredag och nu var det Bergmans tur (efter att ha kommit prioteringstvåa efter Hallström) och det var den där filmen men hon som blir gravid... med eller mot sin vilja.

Hon sade något så här ungefär :

"Jag känner en sådan tomhet, en sådan rädsla inför framtiden. Nyss var jag upplyft....etc" .

Översättning löd däremot exakt :

"I feel so silly"

Låg Engelsk intapersonlig intelligens frontalkrockade med Svensk exportångest.
Jag garvade hela helgen.

Friday, July 20, 2007

Våra sinnen del 2


Bildrörsdepression - nya folksjukdomen

Jag vaknar upp och ser mig i spegeln. Tar mig för ögonen och hör allas förklaringar om de blåa streckens tillkomst komma ekandes. Jag har sovit sedan 08:00 i går med undantag för två timmar då jag hämtat och lämnat familjemedlemmar. Mina ögon bär ändå blå streck. Jag dricker inte alkohol sedan ett halvår tillbaka.
Mina ögon bär ändå blå streck.

"Det är för alla intryck dina ögon tar"
Så säger kompisen Aron. Vi joggar efter kanalen och Sweenys bageri doftar så härligt. "Det för alla intryck. Jag menar du lider ju av BRD."
"Jaha en trebokstävers sjukdom till och ytterligare miljoner för läkemedelsindustrin och emotionellt repressiva forskare".
"Nej då, BRD har jag hittat på bara till dig. Du lider av Bildrörs Depression. Du sitter framför en skärm jämt".
"Ja men det är ju jobbet. Jag är ju faktiskt skribent och attitydatlet", försöker jag men Frank bara garvar och drar upp tempot.

Det ligger något i detta. Jag svänger runt historiska museet och tittar på utställningar från Vikingatidens Sverige. Museets hallar är skrämmande tomma och påminner en om mellanstadiets och dagisets tvångskommenderade utflykter. Ända tills jag kommer till någon slags multimediamonitor där ungdomar sitter klistrade och flipprar mellan Odens Brunnspyaspel och Valhallchattet.

Jaha, så såg det ut då. Människan i medeltidens Sverige bodde i en bildfattig värld.
Kyrkan fyllde denna position väl och gav folk inte bara tro utan utbildning och släckte vår törst på visuella intryck. Om människan under detta århundrade var understimulerade rent visuellt så har människan i dag ren overload på intryck. Det är inte bara vår syn som tjänar som katalysator i detta spektra. Det är även hur vi ser ut. Genom en överslagsräkning kan jag fastslå att en bonde från det forna Sveriges 1800-tal behövde behandla ett nytt visuellt intryck varje vecka. Detta får jag stöd för av en kompis som är historiker. "Mmm, inne i bygden för att handla då kan tänka." Samma överslagsräkning ger dock en skrämmande räkning för homo chatiens: Jag slutar räkna efter 40 nya intryck...

"Jamen då är det väl ändå inte nya", invänder Historikern Sixten. Till slut blir det ju så att allt inte har nyhetens behag och hinner behandlas av hjärnan och..."Som om vi blir avtrubbade" klipper jag av och lägger demonstrativt upp glocken på skrivbordet som jag använde för att slå spiken i kistan.

När jag några år tidigare skall täcka en match mellan Valencia och Barcelona så säger Louis på FourFourTwo Magazine till mig att Valencia spelar MTV-fotboll. MTV-Fotboll?
Jo alltså de passar bollen efter två sekunder. Det är genomsnittstiden för ett klipp i en MTV-video.
Två sekunder?
Vad gör det för hjärnan?
Minnet? Hur minns vi?
Registrerar det undermed... Undra på ord som avtrubbade, blockerade, socialt trötta, empatiminskande...Empatiminskande? Jo du läste rätt.

Vi orkar i alla fall inte se hur mycket som helst. När den briljante, amerikanske mediekunskapsprofessorn Neal Postman släppte sina milstolpar "Amusing ourselfs to death" och "The lost childhood" så anmärker han gång på gång att det våra ögon konsumeras inte rimligen kan brytas ned med ord som "fritt val" eller "tvång" vi tvingar oss själva helt enkelt och han betonar även det som 80-talistgenerationen avfärdar som socialstyrelsesvammel:
Att det vi tittar på faktiskt har konsekvenser på våra sinnen.
Jamen vilket sinne? Jag bläddrar febrilt men antingen så ser man inte de teoretiska träden för all sinnglig skog eller så är Postman skollad av alla grötskålar. Han kommer liksom inte till skott. Ställer sig som en Von Däniken som plåstrat ihop en juste sci-fi teori utan sätta spiken i kistan och cry wolf.

Postman hävdar dock det förbisedda faktumet att det inte är bra för oss att äta pizza hutlös och dricka så mycket öl så att tapeterna ramlar ner samtidigt som Rwandas svältande svischar förbi på TV:n. "Jag blir så trött, jag blir så trött" hör vi från soffan när något som inte är som det skall visas på rutan eller blimrar till. "Ja blir du trött eller dina ögon?". Jag svarare sambon som sitter och vräker i sig Big Brother. Jamenvadå.
Det drar ju. Folk tittar ju! Det gör man med bilolyckor vid vägkanten också.
Bilolyckor som allt mer och mer orsakas av att föraren tittar på TV.

Undra på att ögonen är trötta.


Thursday, July 12, 2007

Den Femte Maradonan

Den lille bambin från Rosario lobbar in ett konstmål... Ja menar asså sån här jättebamsing till mål.
Jag bara ler och tänker tillbaka på hur man firar ett guld. För det blir guld.

"Have you seen the new kit for next season, so sexy. Iz all white with this red stripe.
With Bergie and Overmars we are going to look like Ajax. There is just so much Ajax."

Platsen var Wooden Bridge Pub, Guildford mitt emot Ericsson över den ständigt svischande A3:an och Ray log så där magiskt över en Fosters top som bara han kunde. Hornby har skrivit i Fever Pitch att det finns en inneboende polarskrytsrivalism inom män och just inom fotbollen.
Att män tävlar. Att ingen skall få veta mer om Arsenal än vad han vet själv.
Hornby hade styckmördat Ray och brutit ihop totalt över Tristans kunskapsnivåer och skicklighet med en biljardkö.
Grabbarna levde för Arsenal och Biljard.
"Thats us gez, a bit of french flair and dutch new thinking"



Jag dricker lite på min pint och lyssnar på Ray. Han står i solskenet, vid de genomrökta, gröna gardinerna och dammiga fönstren. Han står i slutstriden om guldet. Arsenal har kört över allt. 4-0 borta mot Blackburn i en halvlek och hela jakten i kapp på Man U började med att man vann med 1-0 mot just dom på Old Trafford. Overmars sprang fri och tryckte in 1-0. När Schmeichel då skulle gå upp på en hörna för att göra mål som han gjorde mot Rotor Volograd så ramlar den baconröd-ilskna dansken ihop i straffområdet och skadar sig. Han får jogga haltandes med rabiessmärtat uttryck i nyllet.

Ray ställde sig upp på stolen inne på Wooden Bridge och uttalade de svidande orden:
"Even if it is a fucking draw its worth watching that!!!!!!!"

Ray lärde mig hur man firar ett guld. Månader senare skulle jag få användning av det när Allsvenskans bästa Högerytter (då centralt) Trycker in 3-1 och skickade Södermalm till sin rättmätiga del av paradiset 2001. Ray lärde mig.


Man står bara upp på Stolen. Har man tillräckligt hög röst kan ingen knuffa ner dig.
När då Adams i April trycker in 4-0 efter en liberoartad rusning och guldet är spikat så ställer sig Ray bara upp på stolen:

"Champions, champions, champions"

Jag provade samma inne på Peros men ramlade ner av tumultet.

Nu är det 2007och Copa America. Världens bäste högerytter Messi och kan kalas Maradona den Fjärde. Jo han kan det för Riquelme, Ortega och Aimar har tidigare varit de tidigare Maradonnorna men inte riktigt nått hela vägen fram. Törsten på en ny fixstjärna, en världsbästing har alltid varit stor i Argentina och just därför är det lite paradoxalt att man kanske samlat den bästa trupp man någonsin skickat till en turnering för Copa America 2007 där dessutom alla är i form, i stöten, i bra klubblag.

Så behöver Argentina en ny Maradona igen? Titeln var redan komiskt trasig och till besatthet upprepad för 15 år sedan.
Skit i det.

Världen behöver en ny Maradona.

Att lille Lionel som ung redan har börjat göra imitera Maradona ned till detaljnivå

med sin teknik i steget, sina tidlöst vackra placeringar av skott och sin fräckhet är bra.
Det är mycket bra. Men det duger inte.

Han måste lämna tillbaka pubertetsperuken till lilla sportspegeln. Han ska se ut som en härsken hallick, ha bandband, fejka, mygla och köra Gambetan på oss.
Då är han där.
Då är han i mål vackrare än det han visade i går.
Då jag är tillsammans med en Argentinska så blir det till att stå på en stol då med på Söndag.