Våra sinnen del 2

Bildrörsdepression - nya folksjukdomen

Jag vaknar upp och ser mig i spegeln. Tar mig för ögonen och hör allas förklaringar om de blåa streckens tillkomst komma ekandes. Jag har sovit sedan 08:00 i går med undantag för två timmar då jag hämtat och lämnat familjemedlemmar. Mina ögon bär ändå blå streck. Jag dricker inte alkohol sedan ett halvår tillbaka.
Mina ögon bär ändå blå streck.

"Det är för alla intryck dina ögon tar"
Så säger kompisen Aron. Vi joggar efter kanalen och Sweenys bageri doftar så härligt. "Det för alla intryck. Jag menar du lider ju av BRD."
"Jaha en trebokstävers sjukdom till och ytterligare miljoner för läkemedelsindustrin och emotionellt repressiva forskare".
"Nej då, BRD har jag hittat på bara till dig. Du lider av Bildrörs Depression. Du sitter framför en skärm jämt".
"Ja men det är ju jobbet. Jag är ju faktiskt skribent och attitydatlet", försöker jag men Frank bara garvar och drar upp tempot.

Det ligger något i detta. Jag svänger runt historiska museet och tittar på utställningar från Vikingatidens Sverige. Museets hallar är skrämmande tomma och påminner en om mellanstadiets och dagisets tvångskommenderade utflykter. Ända tills jag kommer till någon slags multimediamonitor där ungdomar sitter klistrade och flipprar mellan Odens Brunnspyaspel och Valhallchattet.

Jaha, så såg det ut då. Människan i medeltidens Sverige bodde i en bildfattig värld.
Kyrkan fyllde denna position väl och gav folk inte bara tro utan utbildning och släckte vår törst på visuella intryck. Om människan under detta århundrade var understimulerade rent visuellt så har människan i dag ren overload på intryck. Det är inte bara vår syn som tjänar som katalysator i detta spektra. Det är även hur vi ser ut. Genom en överslagsräkning kan jag fastslå att en bonde från det forna Sveriges 1800-tal behövde behandla ett nytt visuellt intryck varje vecka. Detta får jag stöd för av en kompis som är historiker. "Mmm, inne i bygden för att handla då kan tänka." Samma överslagsräkning ger dock en skrämmande räkning för homo chatiens: Jag slutar räkna efter 40 nya intryck...

"Jamen då är det väl ändå inte nya", invänder Historikern Sixten. Till slut blir det ju så att allt inte har nyhetens behag och hinner behandlas av hjärnan och..."Som om vi blir avtrubbade" klipper jag av och lägger demonstrativt upp glocken på skrivbordet som jag använde för att slå spiken i kistan.

När jag några år tidigare skall täcka en match mellan Valencia och Barcelona så säger Louis på FourFourTwo Magazine till mig att Valencia spelar MTV-fotboll. MTV-Fotboll?
Jo alltså de passar bollen efter två sekunder. Det är genomsnittstiden för ett klipp i en MTV-video.
Två sekunder?
Vad gör det för hjärnan?
Minnet? Hur minns vi?
Registrerar det undermed... Undra på ord som avtrubbade, blockerade, socialt trötta, empatiminskande...Empatiminskande? Jo du läste rätt.

Vi orkar i alla fall inte se hur mycket som helst. När den briljante, amerikanske mediekunskapsprofessorn Neal Postman släppte sina milstolpar "Amusing ourselfs to death" och "The lost childhood" så anmärker han gång på gång att det våra ögon konsumeras inte rimligen kan brytas ned med ord som "fritt val" eller "tvång" vi tvingar oss själva helt enkelt och han betonar även det som 80-talistgenerationen avfärdar som socialstyrelsesvammel:
Att det vi tittar på faktiskt har konsekvenser på våra sinnen.
Jamen vilket sinne? Jag bläddrar febrilt men antingen så ser man inte de teoretiska träden för all sinnglig skog eller så är Postman skollad av alla grötskålar. Han kommer liksom inte till skott. Ställer sig som en Von Däniken som plåstrat ihop en juste sci-fi teori utan sätta spiken i kistan och cry wolf.

Postman hävdar dock det förbisedda faktumet att det inte är bra för oss att äta pizza hutlös och dricka så mycket öl så att tapeterna ramlar ner samtidigt som Rwandas svältande svischar förbi på TV:n. "Jag blir så trött, jag blir så trött" hör vi från soffan när något som inte är som det skall visas på rutan eller blimrar till. "Ja blir du trött eller dina ögon?". Jag svarare sambon som sitter och vräker i sig Big Brother. Jamenvadå.
Det drar ju. Folk tittar ju! Det gör man med bilolyckor vid vägkanten också.
Bilolyckor som allt mer och mer orsakas av att föraren tittar på TV.

Undra på att ögonen är trötta.

Den Femte Maradonan

Den lille bambin från Rosario lobbar in ett konstmål... Ja menar asså sån här jättebamsing till mål.

Jag bara ler och tänker tillbaka på hur man firar ett guld. För det blir guld.

"Have you seen the new kit for next season, so sexy. Iz all white with this red stripe.
With Bergie and Overmars we are going to look like Ajax. There is just so much Ajax."

Platsen var Wooden Bridge Pub, Guildford mitt emot Ericsson över den ständigt svischande A3:an och Ray log så där magiskt över en Fosters top som bara han kunde. Hornby har skrivit i Fever Pitch att det finns en inneboende polarskrytsrivalism inom män och just inom fotbollen.
Att män tävlar. Att ingen skall få veta mer om Arsenal än vad han vet själv.
Hornby hade styckmördat Ray och brutit ihop totalt över Tristans kunskapsnivåer och skicklighet med en biljardkö.
Grabbarna levde för Arsenal och Biljard.
"Thats us gez, a bit of french flair and dutch new thinking"

Jag dricker lite på min pint och lyssnar på Ray. Han står i solskenet, vid de genomrökta, gröna gardinerna och dammiga fönstren. Han står i slutstriden om guldet. Arsenal har kört över allt. 4-0 borta mot Blackburn i en halvlek och hela jakten i kapp på Man U började med att man vann med 1-0 mot just dom på Old Trafford. Overmars sprang fri och tryckte in 1-0. När Schmeichel då skulle gå upp på en hörna för att göra mål som han gjorde mot Rotor Volograd så ramlar den baconröd-ilskna dansken ihop i straffområdet och skadar sig. Han får jogga haltandes med rabiessmärtat uttryck i nyllet.

Ray ställde sig upp på stolen inne på Wooden Bridge och uttalade de svidande orden:
"Even if it is a fucking draw its worth watching that!!!!!!!"

Ray lärde mig hur man firar ett guld. Månader senare skulle jag få användning av det när Allsvenskans bästa Högerytter (då centralt) Trycker in 3-1 och skickade Södermalm till sin rättmätiga del av paradiset 2001. Ray lärde mig.

Man står bara upp på Stolen. Har man tillräckligt hög röst kan ingen knuffa ner dig.
När då Adams i April trycker in 4-0 efter en liberoartad rusning och guldet är spikat så ställer sig Ray bara upp på stolen:

"Champions, champions, champions"

Jag provade samma inne på Peros men ramlade ner av tumultet.

Nu är det 2007och Copa America. Världens bäste högerytter Messi och kan kalas Maradona den Fjärde. Jo han kan det för Riquelme, Ortega och Aimar har tidigare varit de tidigare Maradonnorna men inte riktigt nått hela vägen fram. Törsten på en ny fixstjärna, en världsbästing har alltid varit stor i Argentina och just därför är det lite paradoxalt att man kanske samlat den bästa trupp man någonsin skickat till en turnering för Copa America 2007 där dessutom alla är i form, i stöten, i bra klubblag.

Så behöver Argentina en ny Maradona igen? Titeln var redan komiskt trasig och till besatthet upprepad för 15 år sedan.
Skit i det.

Världen behöver en ny Maradona.

Att lille Lionel som ung redan har börjat göra imitera Maradona ned till detaljnivå

med sin teknik i steget, sina tidlöst vackra placeringar av skott och sin fräckhet är bra.
Det är mycket bra. Men det duger inte.

Han måste lämna tillbaka pubertetsperuken till lilla sportspegeln. Han ska se ut som en härsken hallick, ha bandband, fejka, mygla och köra Gambetan på oss.
Då är han där.
Då är han i mål vackrare än det han visade i går.
Då jag är tillsammans med en Argentinska så blir det till att stå på en stol då med på Söndag.

Moments 4

Det är en sådan där vårdag då vykortspropaganda görs. Solen skiner mot en sådan där mörklbå himmel. Just den där nyansen har jag bara sett i Stockholm. Den kommer åter på den där underbara hösten som nu verkar så långt borta.

Jag träffar Mr. Suitcase på fiket och går över plattan där de riktiga legendarerna har vandrat. In i Kulturhuset och sedan ut ur kulturhuset medans en väldigt, väldigt otränad fotohjärna börjar arbeta......

Men det går inte....

Jag är för otränad, i för dålig form. Borta är dagarna när man stod i ett dike och på två sekunder hittade rätt bländare och slutartid manuellt på en förbimasscherande flygbasjägare.

Men så..

Han bjuder på Red Bull och då lossnar det lite grand. Kamera jobbar... Fan, vad jag hatar Fujifilm. Drömmen om att en dag få äga en Eos 1 eller 5 blir allt mer desperat. Kameran jobbar, ryggen värker... och då sitter den. Han står vid trapporna ovan tunneln som länkar city med David Bagares gata. Få saker kan få en att känna sig ung igen som när man kan fotografera med samma frenesi och resultat som när man var just ung.
Sen efter mycket gnetande så har jag tre bilder som känns ok.Två av dom skulle senare användas av Mr Suitcase på hans websida som promotar plattan

"Guidelines for an emerging century".

Vi går igenom tunneln denna majdag. Skrattar lite åt märkliga förbipasserande och vårljuset och luften slår emot oss vid utträdet tillbaka i dagsljuset. Han åker hem via röd linje, jag grön.

The end

Danmark är ett onödigt land

Jaha bloggen har ju varit ständ pågrund av skrivkramp, sjukdom och ren apatai. Bästa sättet för mig att bota skrivkramp är att läsa tidigare inlägg jag skrivit om något som jag liknar det jag vill uppnå. Vi har ju en stundande match mot Danmark så nu kan ni läsa artikeln som under EM 2004 fick mig mordhotad.

Danmark består ju bara av bonden, jorden och svinet. Tar man bort en av dessa packar allt ihop.

En liknande skörbarhet finns i det danska spelets tre lagdelar. Detta fick de erfara i VM 2002, där ett godkänt gruppspel blev till en förnedrande tvärnit signerad Svennis mot England. I EM-sammanhang har det dock gått bättre för danskarna. 1996 års upplaga fick de som mästare kvala sig in till och där stötte de på Portugal som spelade en fotboll som i en halvlek var något av det vackraste jag sett - någonsin. 1-1 slutade mötet dem emellan och de resterande matcherna gav inte tillräckligt många poäng för att ett avancemang skulle vara möjligt.

1992 var självklart det stora året men den turneringen hade - precis som den lyckade VM-insatsen 1998 - bröderna Laudrups signum. Jojo, Michael saknades i EM-92 men det är ändå dessa bröder som varit navet i ett vackert spelande mittfält och anfall.
Laudrup, ja. Det är lika uttjatat att nämna bröderna som det är ignorant att förbise dem när man nämner Danmark. Kanske sade Terry Venables det bäst: "Laudrup Brothers - every time I hear that it makes me think of two notorius cowboys, outlaws."

Det Danmark som åkte till VM 2002 hade inte riktigt klarat av livet utan dessa snabba revolvermän och det syntes. Det var just sådant de bidrog med som saknades men vad analytiker missade är att det faktiskt går att spela fotboll utan elegans, fantasi och fräna passningar. Det har däremot denna upplaga lärt sig. På utgång är det svåra 4-2-3-1 systemet och nu spelar de med innedrogen 4-3-3 och ett mer direkt spel även om 4-2-3-1 kan förekomma någon enstaka gång. Med tanke på den goda tillgången av yttermitt-fältare/ytterforwards i form av Grönkjaer, Rommedahl, Jörgensson och Lövenkrands vore några andra formationer rent vansinne men laget går gärna på djupet och direkt snarare än på kanten. Detta kombinerat med att de har fått tillbaka spelglädjen kan nuvarande tränaren Morten Olssen stolt slicka i sig.

Faktum är att det danska lag vi får möta inte är helt olikt oss utan mycket likt vad gäller klass, kvalitet på klubb, form på spelare och genomsnittsålder. Endast tre spelare kommer från den debila, inhemska ankdammsligan och att ha en majoritet av spelare som är ordinarie eller roterande i klubbar som Milan, PSV, Dortmund, Inter och Udinese är inte fy skam. Däremot har Danmark något vi saknar: Riktigt bra defensiva mittfältare. För visst är det så att Gravesen är den som spelar den första fiolen på Evertons mittfält och sveriges Linderoth den andra. Danmarks mittfält kan lite av det mesta: Vinna bollar, göra det trångt, stänga passningsvägar, slå laserpassningar i djupet och se tuffa ut på lagfoto. Det mesta alltså - utom kantspel, vilket de alltså överlåter till anfallet.Yttrarna går alltså högre upp och tillhör inte riktigt mittfältet. Spelsystemet är förvillande likt Apornas.

Så slår vi dom:

Jo, då får vi återigen titta på matchen mot England från VM-2002 och på Töfting: Det är omöjligt att analysera den tidens Danmark utan att betrakta Töfting.
Det var tidig morgon när danskarna drabbade ihop med engelsmännen i värmen som hade förvandlat Niagata Stadium till en oval, het och gigantisk stekpanna. Jag tittade extra på Töfting. Han är ofta hyllad för sin tuffhet men med sitt vita hår och sin av solen brända hud så påminde han om en skandinavisk turist som fått för mycket playa de första dagarna och möjligen hade danskarnas VM-fest blivit lite för mycket för dem. Alldeles rödsvedd och vit i håret var han "med sina färger särskilt representativ för Danmark" tyckte kommentatorn. Först tänkte jag på att han såg ut som ett vandrande monument för den nydanska folkhemsrasismen och islamofobin men sedan slog det mig: Självklart! Jag kunde inte låta bli att dra associationen till det rödvita, danska bacon som låg och stekte i de engelska hushållens frukostpannor när jag såg Töfting galoppera runt med sina kulting-liknande vader.
För Mäster Svennis stekte danskarna. En av komponenterna var borta och då slutade Danmark att fungera. De tre lagdelarna var splittrade.

De två hårt arbetande engelska innermittfältarna stängde av passningsvägarna till den släpande forwarden Tomasson och man fick alltså istället gå på kanten vilket Danmark själva ville och det var en del av deras taktik. Kruxet var bara att det var en del av Svennis taktik. De danska yttermitt-fältarna i skepnad av Rommedahl och Grönkjaer sprang i kantspelets fälla och bevakades där hårt. De tilläts inte att dribbla sig förbi Mills eller Cole så allt som fanns kvar att anfalla med var inlägg. Detta mot turneringens två nickstarkaste backar. Sandh och Tomassons talanger är inte direkt att de vinner luftdueller. Inget fungerande anfall. Inga mål 3-0 blev förlusten.

Där är taktiken.

Detta kommer att bli mittfältarnas match.

Självklart avgörs alla matcher på mittfältet mer eller mindre men här kommer de första 20 minuterna på mittfältet att avgöra vilka som vinner. Lika självklart är det att Danmark inte kommer gå på samma fälla men att de får gå på kanten istället för på djupet är ett måste. Tomasson, Jensen och Gravesen kan slå bollar i djupet som är riktigt bra. Är Sverige kalla spelar vi med två defensiva mittfältare. Det är en myt att man måste ha en kreativ mittfältare centralt för att kunna anfalla väl. Fotbollshistorien fullkommligt dräller av exempel på matcher där två defensiva mittfältare har sett till att vi spelat väl och gjort mycket mål.

Swarre och Mjällby och innan det Swarre och Thern är utmärkta, svenska exempel. Utomlands går tankarna till en match jag såg på Canal + underbara repriser från PL. Chelsea pulveriserade Man U (5-1) hemma med Deschamps och Wise på mitten. Vår EM-truppen har bara en defensiv mittfältare i boken i form av Linderoth men Källström kan vikariera som sådan. Mjällby, Jacobsson och Mellberg är bra, mycket bra på huvudet och även om inlägg kan vara farliga så är det att föredra nu när Hedman är bänkad. Jag har på känn att vi likt danskdjävlarnas fiende nummer ett, Dr Helmer, kommer att få tacka "de svenska vakttornen"
Dagstidningarna har ylat om de dåliga resultaten från danskarnas vänskapsmatcher men dessa betyder inte ett smack. Om du vill roa dig så kan du titta på turneringars semifinalister och titta på deras föregående vänskapsmatcher. 30 procent har gjort dåligt ifrån sig, 30 procent bra och 40 procent sisådär.

Jag tror vi spelar sisådär mot Danskarna. Förmodligen har saker och ting inte gått vår väg mot bulgardjävlarna och sist Sverige vann en måstematch i gruppspel var mot ryssarna 1994. Derbystämmningen våra två länder emellan spelar även roll den. Danmark är turneringens mest önödiga lag men lira kan dom. Sveriges lir är mjukare nu än under nittiotalet. Få gula kort för tacklingar. Jag hoppas vi kan sjunga:

"Ni är röde, ni är vite. Vi skall Spöe er, ni skall lide"

SHQ tippar Sverige - Danmark : 2-2