Den där Söndagen . . .

Den som inte kan kännas vid nostalgi kan icke leva fullt ut.

Vi var alla där.

Vi firade alla.

Vi festade alla.

Så mycket att den semester som folk tog ut dagen efter festandet var inte holiday. Mer som en alcoholiday. Så jag ska inte komma här och berätta att jag minsann firade roligast av alla.

Men jag måste...Jag måste få berätta om min upplevelse! För att göra det måste vi gå till årets början. Den 6 januari kom min son till världen på SÖS. Jag rusar ut ur förlossningsrummet för att ringa och springer in i... Niclas Berg! Högerback 93-95. Han var där för att även han bli pappa. Måste vara ett gott omen sade någon. Det var det. Tack vare grabben så missade jag en del matcher men det gjorde inget. Under premiären var jag i London och då matchen spelades var jag på puben Nicholas Nickelby som ligger i Harringay.

Där uppenbarade sig nästa omen: En hammarbyvimpel bland andra anrika Engelska klubbar hängde stolt på väggen. Jag började undra om detta inte var ett nytt omen. Till saken hör att jag förutsåg Eskils benbrott i derbyt i en kuslig uppenbarelse men jag hade även tidigare sett en barfotajätte som frälsare.

Men hur lirar detta mot matcherna då?

Jag vet inte, men faktum var att alla matcher jag missade vann Bajen! Lika bra att åka långt bort då och väl nere på Agistri kunde matchprogrammets Rimgard bekräfta målorgier och stordåd. Lagom hemma till derbyt mot aporna så insåg jag att skulle detta gå vägen så jag får hålla mig borta vilket biljettåtgången såg till. Lagom till Dagen D så hade jag nog aldrig varit så nervös.

Någonsin.

Jag knatade runt i det gråa vädret, gick förbi Fritidshemmet där jag och Morgan Hoffman (Back A-laget 93-94) lekte som små, gick förbi skolan. Körde bort mot Södra Station. Jag sneglade på Ölkranen inne på Peros men bestämde mig för att för första gången inte dricka. Jag har läst om dödsdömda som inte vill ha något dämpande för att antingen totalt uppleva det hemska eller ett nådabesked från Guvernören. Antingen Extas eller Exit. Tog en stol och började tänka på allt man upplevt med Bajen och började bli riktigt fuktig och jag började spekulera.

Om vi torskar?

Ja då kommer inte Kennedy ens kunna knyta skorna av dåligt självförtroende och sen kommer Lagrell själv med fogden, slår in dörren och börjar utmäta spelarna som säljs till andra sidan stan för kaffepengar och sen, och sen...

Sen skall jag ta livet av mig.

Jag orkar inte mer spruckna drömmar.

Köra in en dynamex laddad Saab 9000 in i Råsunda.

Men vi vann. Vi vann den matchen, ligan. Herman, Kennedy och Stark visade vägen när det dallrade och jag bara älskar sättet vi vann på. Bespottade av kvällspressen, uträknade av Wernersson, exkommunicerade av KDS Affe, prickade av fogden och pressade av elitlicenser, räknenissar och tränarbyten.

Men vi gjorde det! Och på en transferbudget som bara hade räckt till Andreas Anderssons rosa hårband så hämtade Mäster Sören ned ett fyrtorn från Västerås som skulle kunna nickskarva en polishjälm med visir och allt. När han senare dök upp barfota förstod jag att det var han som var frälsaren. Men den store var mäster Sören som gjorde ett fotbollslag som blev svåra att slå. Jag rusade ut från Peros, skrek rakt in i någons filmkamera. Det var oss dom filmade nu. Jag hoppade in i bilen, spände fast min Hammarbytröja i antennen och körde ut på ringvägen. Där tutade jag så friskt att en ambulans med blåljus lämnade företräde åt min bajenmobil.

Jag körde förbi SÖS där min son föddes bara för tio månader sedan och jag sneglade på porten mot Blekingegatan där Stabben och Farmor en gång bodde. Tänkte på Farfar som delade ut post från Folkis. Körde ut från Södermalm upp mot Söderstadion. Det hela kändes så underbart och påminde mig om ett klassiskt drama: Tredje akten där segern kommer och hjältarna återförenas. Precis som ur en krämig Hollywoodrulle med Oscarambitioner. Det vara bara det att de sentimentala fiolerna ersattes av Ralf Edströms orkesterdikes-artade gnäll över bajarna som stormat planen. Jag stod där ett tag innan jag, för första gången någonsin, körde till Söder över bron med total tillfredsställelse.

Vi var vinnare igen.Jag körde in på Götgatan och folk vinkade, tutade och dekorerade bilen med löpsedlar. Jag landade med bilen. Hemma innan jag satte mig med Billy och dom andra killarna från Norra. Någon stämde upp "just i dag är jag stark" på äkta Kenta fyllebröl. Det sista jag såg innan dimmorna till sist tog mig var några som dansade runt en eld. Men nu är vi tillbaka!Från tolv mille back, minussiffror med en ICA-handlare till fem miljoner av Coop. Från Kafkaliknande diskussioner om Söderstadion till planer om en 22 000 sätare. Från Kvalstreckslag till Guldlag. Nu kvalstreck igen. Nu börjar verkligheten igen, det känns lite som skolstarten, den där roliga sommaren som inte ville ta slut.

För om fotboll handlar om stamtillhörighet så är vi fanimej dom sista mohikanerna. Är det religion så är vi dom sista talibanerna.

Så ansa skägget väl mina bröder för i vår börjar det. Bajen är Sharia och inga 'Rushdies' ska tillåtas avvika från den enda, utstakade vägen.

Leyton

Chriffe. This one goes out for you..

Det går fort. Mycket fort. James kör bilen med mindre marginaler än vad jag spelar PC-spel med. Genom mörka gator, endast upplysta med det där missfärgande oranga skenet, så åker bilen genom Södra London. Dansmusik mixad av någon DJ från någon klubb han känner tonsätter det hela. Färden går från Wimbledon till Elephant and Castle, över Waterloo bridge och genom Bank, Mile end bara för att braka genom storstadsväggen in till radhusområde precis vid Whipps Cross road. Postorten heter Leytonstone dock. Nu är det öppna fält och skyhöga gascisterner som gäller som omgivning.

"Hmm, Leyton ey. That club any good mate?
"Stef I was born in Leyton and you luv em to bits as a youngster but saying that we all know it comes down to the hammers on the bigger occasions"
James bekräfter det jag trott länge. Dom där ubersmå klubbarna som Barnet, Southend och Leyton Orient har fans men dom har hoppat av.

"Yeah I get that but what I mean is if they are any good. Would they be able to give a Div 1 side a run for the money? Have they been giantkilling in the cup latley? You know what i mean mate"

Då stannar James bilen.
James stannar aldrig bilen.

Han tar av sig glasögonen och tittar mig i ögonen för första gången på jag vet inte hur länge :
"Stef. You turn up early on Saturday morning and YOU might get a game":
Vad är det här är för klubb som alla, precis alla, fotbollsälskare känner till och ingen vet något om? Vår resa i London började runt Seven Sisters road och har gått mot kurs runt hela staden och nu är vi alltså tillbaka i Östra London.

Jag skulle gärna gör det. Jag skulle gärna skriva att jag minsann varit och kollat på Leyton Orient hemma men det har jag inte för jag skiter i Leyton Orient och jag orkar inte med Östra London och Essex. Men herrejösses, det var ju bara att åka röda linjen ett par stationer väster från Woodford där jag boode till Leyton och kolla. Vad kunde ha biljetten kostat? 10 pund? Billigt är nog ordet så slår en när man tänker på Leyton.

Även om klubben bytte namn och inriktning tidigt så har ordet "Leyton" hängt med sedan 1800-talet. Ordet Orient kommer från en spelare som var anställd på ett rederi som hade namnet Orient i bolagsnamnet. Som många andra engelska klubbar är verksamheten sprungen ur något annat än fotboll. I Orients fall var det cricket.

Ni som läste förra månadens rundvandring i Södra London och Palace kan ana att här kommer vi in på tråden om förfall, ekonomisk panik och dekadens men icke. Leyton är nämligen en klubb som inte drabbas av några krossade drömmar om spel i de högre divisionerna. Man har aldrig haft några drömmar. Kanske typiskt för Östra London och det kan svara mot förklaringen att ett par av de stökigaste West Ham supportrarna går på Orients matcher när de varit för stökiga eller panka.

Det här är typer som har tatueringar från naglarna upp till öronen och som faktiskt inte kan prata vanlig engelska. Själv har jag i tid och otid fått höra att jag talar bättre engelska än genomsnittet där men jag förstår faktiskt mer av en packad Geordie än av en söndagssupande skinbula från Essex.

Dom här typerna är dock inte typiska för en äkta supporter av Leyton Orient. Andew Lloyd Webber ska tydligen hålla på dom och visst finns där vanliga engelska killar och tjejer som lyckats bättre inne i stan. Jag vill gärna tro att kommersialiseringen och pajashattefieringen av klubbarna i Premier Leauge har gjort att supportrarna till de stora Londonlagen inte känner igen sig längre och att man får en mer äkta, genuin känsla när man går på en match i Div 2.
Men det var inte alltid så här. Under 60-talet och början på 70-talet så låg man i den högsta divisionen. Mål ramlade in och mål sattes men där hände något och gudarna vet vad för där, mitt i det dystra sjuttiotalet, så hände något och Leyton Orient påbörjade en lång vandring ut ur ligorna och allas minnen.

1978 var klubben indirekt inblandade i albumet Variations av Andrew Lloyd Webber till sin bror, Julian Lloyd Webber. Den däremot intog en spännande andraplats på pop album charts. "Variations" var nämligen ett resultat av ett vad bröderna mellan om hur den sista matchen (som var mot Hull) på 1976/77 säsongen skulle sluta. Varför skriver jag det här? Detta för att det var det mes spännande och roliga som hände i Leyton Orient under hela denna tysta period.
Så här illa kan det ju inte vara?

Så här tyst och overksam kan inte klubb vara?

Inga leveranser till landslagen. Inge kul i cuppen. Inga ikoner som trädde fram och räddade klubben.....JO! Till sist. Han heter Martin Ling och är ett krutpaket till karl med hårda nypor som manager och hårdare dojjor som spelare. Född guldåret 66 och precis en sådan där kultfigur med lagom mycke elegenas och boll i sig för att bli en sådan där kille snack och spel snurrar runt. Någon Le Tiss blev han inte direkt men hans kunnande och klass föll Hoddle i smaken. Det var nämligen i Swindon och under Hoddle det började hända saker med Ling. 1996 kom han hem till klubben i sitt hjärta Leyton och missade bara två matcher. En tvättäkta mittfältare av klass : Massor av assists men bara två mål. Det ena kom i en viktig match mot Hereford och blev årets mål i Div 3.

Ling är det som är chef för Leyton nu och har varit så en lång tid. Faktum är att han ligger på 10 i topp listan på de managers som suttit längst och han kommer nog vara en del av framtiden. En framtid som inte ser mörk ut och inte ljus utan grå och tråkig.
Man har fans som extraknäcker hos Spurs och hammers. Man har ingen rik ägare. Man har ingen potential att ta sig uppåt av dessa och även om det inte fanns lokala rivaler och mer utrymme skulle det inte hjälpa. Gillingham har hur mycket område som helst, ligger närmast till kontinenten, har en bra arena och mycket fans och kommer ingen vart. Med tanke på detta ska nog fansen till Leyton vara nöjda, nej. Djävligt nöjda över de senaste årens framgångar.

Men ta er gärna ut.

Åk dit.

Se Leyton. Den känslan du får när du ser ett svenskt lag från någon småstad när du undrar "Hur fan kan någon hålla på det här gänget" växer sig särskilt stark där.
För att sedan försvinna när frågan besvaras.