Yep. Just nu så skriver jag tre bloggare. Det är ingen mindre än Mary X Jensen som riskerar hälsa och förstånd genom att upplåta cyberutrymme åt mitt legobloggande
Mary fick mitt ok att slänga upp en gammal goding och here ya go.
http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2009/04/abu-utkastarverket-och-en-bokhylla.html
Tack Mary och jag return the favor any time.
Friday, April 24, 2009
Veckans Citat
Samuel Sirén är en intressant människa. Han har en websida han inte längre uppdaterar vilket är synd. http://www.samuelsiren.com/
För sju år sedan kivades vi på Sourze.se om kulturfrågor och bägge var nog riktigt förbannade på varandra. Därefter klev Samuel med på en av mina epostlistor, vi började epost privat och i dag räknar jag honom som en av mina vänner. Vi har inte träffats så mycket men privat har vi nog dundrat iväg ett par hundra email genom åren om ditten och datten.
På en av de här epostlistorna så har vi hög sekretess men det han skrev häromdagen var så bra att den åker ut genom rutan på en gång och det här är första gången jag bryter den regeln.
Jo, så bra var det. Det gällde Pirate Bay rättegången och hans kommentar vänder sig mot film och musikindustrin.
"Om de hade försökt fatta tekniken istället för att styvnackat insistera på att det är en grundläggande rättighet att fortsätta sälja plast- och pappbitar hade de sannolikt löst saken för länge sedan. Nu har de istället blivit omsprungna av tekniken, och kräver därför att alla andra människor för evigt skall ge upp väsentliga delar av sin personliga integritet för att nöjesindustrin under några få år framåt skall kunna fortsätta med sina gammaldags plast- och pappbitar."
Värt att lära sig recitera det hela innantill och uttala det hela som om man smakade på ett utsökt vin.
Jag har valt att inte debattera fildelande för det skulle bli för mycket att skriva, för spritt och ogenomtänkt men den bristen har alltså den gode Sirén tillrättaordnat åt mig.
För sju år sedan kivades vi på Sourze.se om kulturfrågor och bägge var nog riktigt förbannade på varandra. Därefter klev Samuel med på en av mina epostlistor, vi började epost privat och i dag räknar jag honom som en av mina vänner. Vi har inte träffats så mycket men privat har vi nog dundrat iväg ett par hundra email genom åren om ditten och datten.
På en av de här epostlistorna så har vi hög sekretess men det han skrev häromdagen var så bra att den åker ut genom rutan på en gång och det här är första gången jag bryter den regeln.
Jo, så bra var det. Det gällde Pirate Bay rättegången och hans kommentar vänder sig mot film och musikindustrin.
"Om de hade försökt fatta tekniken istället för att styvnackat insistera på att det är en grundläggande rättighet att fortsätta sälja plast- och pappbitar hade de sannolikt löst saken för länge sedan. Nu har de istället blivit omsprungna av tekniken, och kräver därför att alla andra människor för evigt skall ge upp väsentliga delar av sin personliga integritet för att nöjesindustrin under några få år framåt skall kunna fortsätta med sina gammaldags plast- och pappbitar."
Värt att lära sig recitera det hela innantill och uttala det hela som om man smakade på ett utsökt vin.
Jag har valt att inte debattera fildelande för det skulle bli för mycket att skriva, för spritt och ogenomtänkt men den bristen har alltså den gode Sirén tillrättaordnat åt mig.
Friday, April 17, 2009
Veckans Värstning
Normala firmapojkar skrämmer inte mig, men det här. DET HÄR...är en läskig, läskig tjomme.
Wednesday, April 01, 2009
En klassiker
Jag har fastnat rejält för ESPN Classic. Kanske är det åldern och den tilltagande gaggigheten som gör att man hellre ser än match från 80- eller 90-talet än att kolla en repris på en CL-Match man knappt sett. Visst fotbollen är bättre nu än då och inte så lite men det finns något där, något subtilt och nästan abstrakt som kittlar hemisfären.
Jag ska försöka precisera mig.
Man vet ju hur det går i bägge och även om bägge är någon typ av final blir det ändå ett bättre sug. Självklart är att den som väljer ut dom här matcherna har samma fingertoppskänsla som vinmästaren på en michelin-krog. Han kan skilja på matcher och matcher. För ett par veckor sedan visades Blackburn - Chelsea från den 21:a September 1998 som slutade 3-4.
Tore Andre Flo hade precis börjat göra sig ett namn och på fri transfer hade Brian Laudrup anlänt men bägge fick börja på bänken och bägge såg till att avgöra med ett fint samarbete som slutade med två mål. Matchen svängde tre gånger och det bjöds på kortpassningskompetens och coola kontringar.
Men härom dagen gav man järnet och plockade fram en av de mest episka matcherna i Englands historia. En match som innebar början på slutet för Liverpool och starten på epoken Wimbledon som varade i ungefär lite mer än 10 år. John Motson, världens bäste fotbollskommentator, skrek ut med sin vackert gälla röst som alltid berör, alltid suger dig med i inlevelsen, alltid får dig att känna något i magen och sparar på krutet tills det verkligen gäller.
Kommentaren löd "The Crazy Gang have beaten The Culture Club!"
Men hur gjorde dom? Hur lyckades verklighetens BK Rushöjden? Enkelt. Om man har ett mittfält med både Vinnie Jones och Dennis Wise, en målskytt som Lawrie Sanchez och bygger allt, precis allt på en djävla vilja så kan man nå den skiljelinje där orden "vilja slår klass" går från floskel till påtaglig verklighet. Åsså Dave Beasant som skipper. Så klart.
I dagens toppfotboll finns det inget utrymme för klubbar som gamla Wimbledon. De som försöker och når en högsta division måste ändå göra en makeover, anpassa sig till marknadsdagar, profilering och aktieägare. Det är lite som kvinnliga befäl i försvaret för ett par år sedan. Dom var nästan tvungna att skrika, svära och snusa som män för att kunna bli tagna på allvar och få en chans.
LIte trist.
Speaking of kvinnor, fotboll och bli tagna på allvar: förresten. Tommy Engstrand är i storform : "Skruva den som Beckham, finns det ju en indisk film som heter" . lyckades han i, skrivandets stund, haspla ur sig under matchen England - Ukraina som går nu.
Kan bli en klassiker det med.
Om Blackburn - Chelsea 980921
http://www.independent.co.uk/sport/football-flo-finish-seals-furious-battle-1199919.htmlhttp://www.premierleague.com/page/Magazinedettail/0,,12306~1143510,00.html
Om Dons stora seger.
http://en.wikipedia.org/wiki/1988_FA_Cup_Final
Jag ska försöka precisera mig.
Man vet ju hur det går i bägge och även om bägge är någon typ av final blir det ändå ett bättre sug. Självklart är att den som väljer ut dom här matcherna har samma fingertoppskänsla som vinmästaren på en michelin-krog. Han kan skilja på matcher och matcher. För ett par veckor sedan visades Blackburn - Chelsea från den 21:a September 1998 som slutade 3-4.
Tore Andre Flo hade precis börjat göra sig ett namn och på fri transfer hade Brian Laudrup anlänt men bägge fick börja på bänken och bägge såg till att avgöra med ett fint samarbete som slutade med två mål. Matchen svängde tre gånger och det bjöds på kortpassningskompetens och coola kontringar.
Men härom dagen gav man järnet och plockade fram en av de mest episka matcherna i Englands historia. En match som innebar början på slutet för Liverpool och starten på epoken Wimbledon som varade i ungefär lite mer än 10 år. John Motson, världens bäste fotbollskommentator, skrek ut med sin vackert gälla röst som alltid berör, alltid suger dig med i inlevelsen, alltid får dig att känna något i magen och sparar på krutet tills det verkligen gäller.
Kommentaren löd "The Crazy Gang have beaten The Culture Club!"
Men hur gjorde dom? Hur lyckades verklighetens BK Rushöjden? Enkelt. Om man har ett mittfält med både Vinnie Jones och Dennis Wise, en målskytt som Lawrie Sanchez och bygger allt, precis allt på en djävla vilja så kan man nå den skiljelinje där orden "vilja slår klass" går från floskel till påtaglig verklighet. Åsså Dave Beasant som skipper. Så klart.
I dagens toppfotboll finns det inget utrymme för klubbar som gamla Wimbledon. De som försöker och når en högsta division måste ändå göra en makeover, anpassa sig till marknadsdagar, profilering och aktieägare. Det är lite som kvinnliga befäl i försvaret för ett par år sedan. Dom var nästan tvungna att skrika, svära och snusa som män för att kunna bli tagna på allvar och få en chans.
LIte trist.
Speaking of kvinnor, fotboll och bli tagna på allvar: förresten. Tommy Engstrand är i storform : "Skruva den som Beckham, finns det ju en indisk film som heter" . lyckades han i, skrivandets stund, haspla ur sig under matchen England - Ukraina som går nu.
Kan bli en klassiker det med.
Om Blackburn - Chelsea 980921
http://www.independent.co.uk/sport/football-flo-finish-seals-furious-battle-1199919.htmlhttp://www.premierleague.com/page/Magazinedettail/0,,12306~1143510,00.html
Om Dons stora seger.
http://en.wikipedia.org/wiki/1988_FA_Cup_Final
Subscribe to:
Posts (Atom)