So whats up with you man?

Jag brukar inte gnälla offentligt om mitt privatliv men med tanke på hur jag har det är det nog ganska befogat.

Min arbetsträning har gått ut och min chef och handledare som behöver hjälp att handleda sin egen penis när han ska urinera (han pissar för övrigt just med öppen dörr) tycker att jag ska jobba ändå. Jag påpekade att jag nu inte har något avtal och kanske ska ha lön (som dom andra där) antingen i lön eller konsultform. Jag har, märkligt nog, inte fått något svar.

På mitt slutmöte två veckor tidigare med AF fk grupp / FK / kompetenstorget så pratade man om att låta min arbetsträning få gå över till en praktik och det skulle kontaktpersonen fråm AF fl grupp upplysa AF om. Alltså AF skulle prata med AF om hur mitt läge är. Det enda viktiga var att jag måste anmäla mig till AF den 26:e på morgonen eftersom det var min första arbetsslösa dag (om praktiken inte blev godkänd eller blivit handlagd) vilket jag gjorde.

Innan jag gjorde det så pratade jag med min kontaktman på AF fk team (som vi av barmhärtighetskäl inte ska namnge) och det hon berättade för mig skiljde sig en hel del från det som vi pratade om på mötet. Nevertheless fick jag träffa med en jourhavande handläggare på AF Globen. Min nya handläggare där (alltså en femte kontaktman bara i den här texten) gick inte att få tag på.

Hon kände inte till någonting om någon praktik.
Hon kände inte till någonting om min "typ" av case. Alltså utförsäkrade som ska arbetsträna i samverkan med en rehabpartner/AF fk grupp / FK
Hon kände inte till någonting av värde om mig alls.

Efter en halvtimme började hon se lika ångestladdad ut som jag och jag påpekade att jag skulle till min naprapat om en timme. Hon sa "gå du så emailar jag dig när jag tagit reda på vad som händer".

Det kom självklart inget email. Man får hoppas att mitt bökiga fall inte var det som skickade henne ut i långtidssjukskrivning så en till får genomlida det här.

Vid det här laget hade möglet och betongdammet från stambytet börjat slamma igen mina luftrör rejält så jag gjorde, trots att jag ville fajta på, sjukanmälan. Jag har aldrig gjort en egen sjukanmälan över webben tidigare och det krävdes tre emailvändor för mig att hitta den på FKs hemsida. Värt att notera är att min kontaktman på FK vägrade länka direkt.

Jag började vackla och se gränsen för vad jag orkar närma sig fort. Om jag skulle sjukskriva mig skulle ett sjukintyg även från Årsta/Vantör ÖppenPsy vara bra men väl där gjorde psykakuter det psykakuter alltid gör nuföritden: Ingenting. Man skriver inga intyg. Eftersom jag dessutom inte vill ha mediciner så kunde dom inget göra. Ja, en av dom bjöd på en cigarett och det var faktiskt uppskatt.

Min handläggare på FK, som vi av pedagogiska och personutvecklande skäl ska namnge, Victoria Hagman gjorde det hon alltid gjort. Ett absolut minimum av hjälp och ord. Om du ber om det that is.

Normalt sett uppskattar jag personer som minskar antalet ord för att själva budskapet ska få gå fram när man skriver över nätet men i Hagmans fall är det så illa att om jag inte träffat människan eller blivit personligt provocerande hade jag varit övertygad om att människan inte är just det utan en mailrobot. I fallet med min sjukanmälan fick jag pressa mig och henne för att hitta rätt på hemsidan. Sista emailet var från mig och löd "Om du högerklickar på länken i fråga och väljer kopiera genväg så kan du klistra in det emailet direkt". Det var ett seriöst tips eftersom jag hoppas kunna få hjälp av henne snabbare i framtiden.

Tidigare i månaden erhöll jag rehabersättning vilket innebar mer än en fördubbling av mina inkomster per månad men det beror på att jag träffat en kurskamrat som upplyst mig om det. Hagman har aldrig upplyst mig det eller någon annan valmöjlighet trots att hon känt till att jag får runt 4000 sek i månaden och riskerat att bli vräkt.

När jag väl frågade lite försiktigt för två veckor sedan om jag också kunde få rehabersättning så var svaret lika kort och likgiltigt som alltid och budskapet var: Ja, du får skriva på papper.

Det som är negativt är att FK valt att börja betala ut pengar till mig plus ett bostadsbidrag. Man har betalat ut Rehab/Ersättning för hela April/Maj men inte utan att man blir återbetalningsskyldig på nästan fem tusen så klart.

Detta lagom till att jag ska få träffa försörjningsstödet som jag försökt få träffa sedan Januari. Tilläggas bör att jag brände ett möte men trots det ska det väl inte ta sex månader att få till stånd ett sådan möte?

I dag sov jag elva timmar trots att de sturska stambytarna borrar rakt i vånigen under. Jag känner mig en aning trött ändå.

Vad nu det kan bero på.

Stambytesångest

Jag vakande i morse 07.30 av att ett insatskommano från stambytesbolaget kom in i min lya. Fy fan så där ser ut förresten. Det hänger så mycket plast på väggarna att man tror att har Dexter som inneboende.

En av tjommarna ville hacka sönder toan direkt men efter dialog med någon som måste vara deras hostage negotiator så fick jag använda bad och toa en sista gång. Sen klippte dom vattnet och sen drog jag hem. Nu är det ransoner och utetoa som gäller.

Bring it on.

Klart Zlatan är homosexuell

Han kvalar in som dagens citat eeeasy. Ett citat man själklart robbar från "The Fiver" :

"Kom till mitt hus så ska du få se att jag är gay och ta med dig din syster"

Zlatan rockar loss till en kvinnlig reporter angående ett foto taget på honom och Gerard Piqué

Han är sådan Class Act i bland att man inte kan sluta fnittra. Tänkte såga Drogba i dag men Zlatan kom före.

Man vill ju bara knarka...

"Man vill ju bara knarka"

Så säger Schyferts karaktär, den finskbrytande Dr. J Tull, i den numera legendariska TV-serien Percy Tårar. Han heter även Dr Laban.

http://www.youtube.com/watch?v=XkEpeUcHTn4

Men dom där två stropparna ligger och myser och fixar foundue. Bah. Själv har jag stambyte

på G och det är ingen dålig declaration of deprivation dom har postat en.

Det där är bara första sidan. Sen blir det värre ändå. Vad har då dessa två fenomen med varandra? Inget. Förutom att man vill ju faktiskt knarka! Förutom att om jag återigen får leva i undantagstillstånd, dåligt med vatten, dålig hygien, oljud, smällar, damm samt klubba i en s.k bajsgrop.

Det är ok. Jag tar det, uthärdar det, bite it men skippar knarket. Men kom igen...

Man vill ju bara knarka!

Narka sig lite. Eller är det nark?

Dags för lite narki igen.

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article7078918.ab

Pregabalin ersätter mer och mer det gamla rävgiftet Gabapentin. EU gav greenlight i mitten på 2000-talet och Pfizer garvar just nu hela vägen till banken innan patentet upphör.
Det är inte klassat som narkotika i EU

Jag är själv inte riktigt övertygad om att det här är nästa innedrog etersom det finns lite som tyder på att toleransökning inte sker med pregabalin så kan man nog skriva av långtidsberoende. Jag har läst en bra debattartikel i läkartidningen # 17 där man redogör för en studie om att toleransökning inte sker.

http://www.lakartidningen.se/mobil/mobilengine.php?articleId=14242

Artikeln i AB nämner "engångsrus" och det svarar mot det lilla jag vet. Tydligen blir man rejält på lyset men bara vid första intaget eller intoxen om du vill men sen försvinner detta snabbt.

Vad man ska ha klart för sig dock är att det är så här det börjar. Överjobbade husläkare förskriver glatt och brett eftersom den fungerar både som ångestdämpande, analgesia mot neuropatiska smärtor och diabetesrelaterade smärtor samt mot epilepsi
Eftersom användningsområdet är brett har detta även givit en uppsjö med bieffekter.
Det var så här "benzos" kom in i folkhemmet.

So far so good men att fångar rockar loss på den är ett dåligt tecken eller möjligen omen för oss lekman men visst känns det lite oansvarigt att Pfizer säger i universitetspress "att dom inte vet varför människor blir höga på det här"?

Om man då ska läsa vidare och degradera sig till att läsa flashback blir det än mörkare : Lyrica snortas, röks, överdoseras och blandas med "z-drugs" (Stillnoct och Imovan).

Så jag vet inte. Tristat av allt är dock namnet och effekten : Lyrica. Bara för att syftet är att dämpa ångest behöver man inte med det marknadsföra det som något som ger eufori. Vilket är en av effekterna vid insättning.

SHQ goes helg !

Högerns duttande med medelklassen

Alliansen börjar bekänna mer färg ser jag. Deras kampanj mot personer inom utanförskapet har varit framgångsrik:

Folk har tagit livet av sig, vräkts eller hamnat i rejält ekonomiskt obestånd och på vis har man lyckats dra upp värmen lite så utbrändheten många av dessa sökte bot för kickar in. Inte nog med att man tog bort skyddsnätet man lade dit en spikmatta under.

Alla skulle helt plötsligt ut och jobba och detta i en rätt stor kris med arbetslöshet och allt. Som om den gamla sossefloskeln "jobb åt alla" hade bönhörts.

Fredrik sade till Mona i debatten häromdagen:

"Den stora ökningen är bidragen för de som inte jobbar. Det är a-kassa, det är sjukförsäkring, det finansieras med breda skattehöjningar för vanligt folk"

Vanligt folk? Är det stora utanförskapet inte vanligt folk? Om inte vad är vi då?
Är det ett maskerat klasstänkande?

I heard this rant before. Vanligt folk ska skyddas mot brottslighet osv.

Det är trist. Det är sorligt. Det utesluter snarare än att innefatta. Här misslyckas Fredrik totalt i retoriken.

Sådana som Husmark, Helene och andra som drivit igenom detta ska fan inte få gå lösa.

Hade jag fått bestämma hade dom aldrig fått bli politiker.

Jag hade haft helt andra uppgifter åt dom.

Vilken Djävla Dag ! ! !

Nu ska jag bli personlig och privat.

Min mors kusin försöker få min mor till en servicelägenhet för att förmodliten lägga rabarber på ett hyreskontrakt eller mest för att "ta hand om" henne. Hon brukar vara vädligt intresserad av att pyssla om andra. Paved with good intentions men med ett djävla mean streak, emotionell byteshandel och lite annat smått och gott som emanerar från en renodlad infantilitet. Själv kan jag inte prata med människan utan att få ett adrenalinpåslag som riskerar hälsan. Jag ber och hoppas att jag inte, horrible dictum, träffar på fanskapet hos min mor.

Jag kämpar emot men kusinen fattar inte. Min mor har ingen vilja själv att göra något och snart orkar hon inte sen gjorde hon en 180 och "förådde" mig helt enkelt genom att springa till hennes kusin (som hon projicerar mamma på) och gjorde en sell out. Vad gör man? Morsan är ju faktiskt svårt psykisk sjuk. Det finns det faktiskt papper på.

Redan innan jag kom dit var jag i högvarv. Jag får 4000 i aktivitetsgaranti och har en hyra på 5k och ett ex som bor här och vägrar betala mer och ej heller kan hon skriva sig någon annanstans så det där med sossbidrag eller bostadsbidrag kan jag glömma. Sista maj kör jag ut henne med en välfernissad stövel (tar det 10 månader att separera om man inte har barn ihop?) för nu räcker det. Det räcker och blir över. Fookin dying here.

Lagom ute i hallen till morsans trapphus kände jag brandrök och resten gick på autopilot. Vinkade in FPP med tecknet för inkallning och dom kom skäggandes (vad hade dom egentligen att välja på?) in till mig och jag briefade dom. Ursnygg ung blondin och en ståtlig kille lång, atletisk möjligen från Irak och dom hade brickorna fästa på västarna. Civilare alltså och jag snyftade avundsjuk. Jag ville vara mager och ung igen och gärna polis.

Sen kom brandkåren och ytterdörren segade. SHQ bypass -> Upp till min rygghuggande mor och upplysa henne om att ha skor och varm jacka redo. ..men det visade sig att det var ett par riktiga classacts som grillat ute och sedan vädrat ut det hela i trapphuset där det luktade som bränt trä more then träkol och det finns en massa gammalt trä i hennes hus.

Poliser, brandmän, grannar och en packad bajare (hon bor på gullmarsplan)
berömde mig duktigt.

So I guess its not all gone wrong.

Reccar : Gå på djupet

I går var jag på releaseparty på Debaser Medis för min vän Marcus Priftis.
Det vore att ha part i målet att börja recensera en bok av en av mina närmaste vänner har skrivit.
Att jag sedan omnämns i efterordet "författarens tack" gör väl inte saken bättre om man ska granska färgade omdömen.

Först till mitt eget bidrag till den här boken så har vi det avklarat : Marcus har pratat med mig i en två timmar. Sen återvände han efter några månader och hade lite mer frågor och skrev. Thats it.

Här finns kanske det som gör mig mest imponerad: När jag satt som Sourze VM krönikör och då och då snackade jag med Marcus titt som tätt över telefonen. Han skrev en del kommentarer på det jag skrev och när jag "kände in" hans kunskaper om spelet kunde jag notera att han kunde en del men jag blev inte direkt imponerad och efter han tidigare berättat att han inte spelat fotboll kunde jag inte ge honom den status som "jämlik" som är så viktig i flockar och pyramider byggda av män.

Så där är det inte längre.

Han har sugit åt sig som en svamp och begriper i dag spelet på ett bra och balanserat sätt samt att han ge nya aspekter. Detta har han gjort på kort tid. Sen kom researchen, sen kom hans lycka att han skulle bli publicerad och sen kom boken.

Det om fotboll.

För trots att man hör dobbar gnissla mot omklädningsrummets golv.
Trots att man själv känner Emils besvikelse i magen när han blir utraderad av Erik Edvinsson.
Trots att man känner igen Newcastles eviga melankoli...
Ja, trots detta och ytterligare hundratalet små saker som ger en bra trovärdighet är detta inte så mycket en bok om fotboll som det är en berättelse om manligt psyke.

Emils osäkerhet och latenta emotionella bekymmer far direkt illa av att kastas in i England där framgångshets och idoldyrkan bejakas med en prestationspiska. Pressen och stressen där är inte bara påträngande, den finns i alla former och aspekter.

Att vara spelare i världens största och bredaste sport och dessutom spela i den bästa ligan gör att de krav en osäker yngling har på sig själv lätt kan förvärras av massmedia, stab eller fans. Emil hanterar inte detta något vidare med engelska mått mätt men han är ändå bara en människa och det Marcus tillvara på. Det dåliga sällskapet utanför arenan, alla dessa engelsmän som bara vill ta en öl och dra ned dig. Emil letar inte problem men dom kommer till honom likväl. Han är ung, rik och rena drömmen för Slitz och deras fallosnarcissistiska syn på män.

När till sist Newcastle lånar ut honom så tar han direkt skada av det men skador driver utveckling. Han taggar till men det vill sig inte riktigt. Sen händer det mer därtill som vi inte ska avslöja men boken höjer sig lite på slutet.

När jag själv gick fotoskola hade jag en überdjävlig mentor som var emot vapen, värnplikt och mäktig manlighet. När våra examensprojekt skulle påbörjade så ätervände jag till flygbasjägarskolan för att börja en seg dokumentär. Trots att det jag plåtade hade absolut noll intresse rent sakligt för min mentor var han lyrisk och stundtals gick han ur brallorna när vi med lupp gick igenom neg för neg där jag plåtade pojkars förvandling till män med samma distans som Marcus beskriver Emil.

Han sade något jag tyckte lät tufft då: "I trettio år har kvinnor plåtat kvinnor. Deras problem, känslor, allt. Det har gjorts om och om igen. Nu är det fanimej männens tur"
Jag förstår i dag vad han menade, vad han såg i neggen. Det jag inte kunde se själv.

Tänk om Marcus är med och startar något sådant i den litterära hemisfären?

Män som rasar på riktigt och bygger upp sig med hård personlig utveckling. Det finns redan en hel del tecken på det. Fredrik Ljung och Jens Lapidus är inne på dessa ämnen.

Men dom går inte på djupet.

En berättelse från en annan värld

I morse släckte jag till sist den brasa som jag fick 16.25 i går i knät vilket bestod av att lugna och be om ursäkt till en murvel samt vårda en klient. Jag tror det löste sig.

I min fruktlösa jakt på jobb så kändes det riktigt skönt att mitt EverQuest alterego Lenoran blev headhuntad till en riktigt bra guild.

Så i går brakade det loss. En femmanna grupp utgick för att skaffa ett särskilt förremål för ett par medlemmar varav en jag är riktigt svag för. Enchantern Shalandriel. Smaka på namnet bara.

I Sex timmar utan längre paus en 3 min fick jag titta på vad som kan beskrivas som en radarskärm i text i jakten på åtta vita valar som aldrig dök upp. Vi malde och malde. I fem människors hem över hela världen dracks det kaffe, te, red bull och själv åt jag en voltaren för kroppen malde av molande trötthet och träningsvärk.

Men vi gav oss inte. Gruppen uppträdde tajt, snabbt, proffsigt och vi hade utrymme för både humor och misstag. Efter fyra timmar dök ett av namnen upp på skärmen och den rök direkt av en annan crew från en annan guild.

Men så dök han upp. Old Bloodfields egen Mobdy Dick : http://eqbeastiary.allakhazam.com/search.html?id=31296

Pherin The Traitor!

Att besegra honom gick lättare än vad jag trodde men det hade sin förklaring att hela gänget gick "all in" på sina extraknep för att maximera vår prestanda. Shalandriel är förmodligen den bästa gruppledare jag sett under mina 7 år i spelet.

En av de eftertraktade stenarna släppte han men Shalandriel vann den inte i gruppens eget "loot lottery" och jag led med henne. Däremot så bar monstret Pherin på något som ingen i gruppen kunde, eller ville använda och den går självklart till min son som har en "rouge" och vilket föremål sedan:

Dom här sifforna säger självklart de flesta absolut ingenting men det spelar ingen roll för det kommer säga min son allt.

Han har redan sett en bild i sin email och nu finns historien bevarad om hur bältet erövrades.