When he broke bread with Slippery Pete Kenyon, Sven-Goran Eriksson was rumoured to be after the Chelsea job. When he joined the Fake Sheikh at table, he expressed interest in the Villa job. And then there was that repast with Faria Alam, which ended with a [Snip! - Fiver Lawyers]. Now it's happened again, with the former England manager being linked with Alan Pardew's job after being spotted dining with two figures central to Kia Joorabchian's potential takeover of West Ham.
As recently as last Sunday, Svenis was seen chowing down with Eli Papouchado, an Israeli property magnate who is Joorabchian's main backer, and the agent Pini Zahavi, who has helped coordinate the prospective buy-out. However, Sven's agent Athole Still insists the dinner in Tel Aviv was, um, kosher. "It was an absolutely private dinner and it was not in any way connected with West Ham," he declared, putting an end to speculation that the party had spent the evening discussing the header with which Trevor Brooking won the 1980 FA Cup final ... and he didn't score many headers you know.
If Joorabchian does take control at Upton Park he plans to replace Pardew with an internationally renowned manager, but failing that, may well settle for Eriksson instead. And if the Swede takes over, chances are that he'd immediately try to curry favour with the fans by signing one of their own - a genuine East End jellied eel-eating geezer born within the sound of Bow Bells. Somebody high profile, perhaps. Somebody who's currently unsettled abroad, and whose wife has made no secret of her desire to live in Big London. And if that gruesome prospect isn't enough to get Hammers fans rallying around Pardew, then SHQ bet Stefan Postma-ed if it knows what will.
Friday, October 27, 2006
Tuesday, October 17, 2006
Gröna och vita band
Dagen efter Celtics förlust i UEFA - cupen (UEFA-cupen) så plockar jag fram materialet från resan till Skottland som jag gjorde för en vecka sedan. Det tar ett tag innan jag kan känna igen mig; var ljudinspelningen kom ifrån: Vi sitter på Puben. Jo, man gör ju det.
Brett Lockhart är verklighetens Hagbard. 30 timmar kvar till flyget innan
Stansteads torgskräck sätter in och får en att skaka tillbaka till Skavsta. Ljuduppspelningen klickar igång. 128 mb. 94 minuter. Eller sex öl om man vill.
"Weir in dhe fooking final. Its not strange at all."
"Why aint that strange"
"Coz we are fooking Celtic"
Hans dialekt låter så där tvärskotsk men jag anar att han brer på lite. Jag tycker mig höra i dialekten
som låter som klockren Geordie. Puben heter Picture and Piano på West George Street och
parafraserar på pubkedjan Pitcher & Piano som spritt sig som BSE över hela England.
Jag försöker få honom ännu stoltare för att han skall kunna prata mer. Minnen från Europa ja..
"We never made it that far, FC Cologne was to much for us but we did knock out one tartan team although I cant remember which, back in 82"
"What team was that, what team you support?"
"Hammarby IF from Sodermalm, heard of em?"
"Aiye, your the team that one the gouuld for the föirst
time and then Sackhed the managerr" säger Brett och brister ut i ett gapskratt. Hans rullande skotska ärr hugger som en piska i käftherraväldet inne på pubben. Vi är vänner.
Brett har tackat ja till intervju. Han är 35 och har följt Celtic hela sitt liv. Han är en typisk
fotbollssupporter med massvis av intressen och spektra men gör gärna sken av att det bara är fotboll för folk han inte vill lära känna mer. Den Grönvita halsduken funkar som fågelskrämma. mot hönsen. Men Brett har rätt. Det är inte konstigt att Celtic gått så långt som dom gjort. Förklaringen är nog egentligen bred men den stavas Martin O'Neal. För att få en helhetsbild så måste vi dock gå bakåt i tiden. Slovaken Jozef Venglos tog över tränarjobbet i juli 98 från Wim Jansen som bara satt där i ett år.
Jansen hade dock gjort två bra saker innan han löste ut fallskärmen via en kaoutchukparagraf: Han hade tagit med sig Henke Larsson och han hade vunnit den första titeln på tio år och med det satt stopp för Rangers planer att vinna tio på raken vilket hade varit att ta över rekordet från katolikerna.
Henke blev vändpunkten.
Just Henke är ofta porträtterad som antingen en målspruta i skotsk och engelsk press eller som (en) superhjälte i svensk. Men Henke är mer än så.
Han är symbolen för själva förvandlingen av Celtic från urtypiskt skotskt lag till ett ambitiöst, europeiskt cuplag. Vi pratar om tidiga matcher och ens mins vi bägge. Brett var där och jag har sett videobandet på den 20 gånger från förra mötet mot Liverpool 1998. Alan Hansen spår från studion att Celtic ska pressas av fansen att attackera, attackera. Om Henke tror Hansen att han kommer bli väl omhändertagen och bjuden på ryggmassage av försvaret. Hansen ler när bilderna från spelargången kommer upp och säger "This kind of tunnel can do two things to you. It can freighten you to death or it can make
you grow at least a yard".
Tifot med halsdukar och den gemensamma "you never walk alone" får mig att fälla tårar.
Matchen börjar och om Celtics anfallsvilja får Hansen rätt men om Henke fel. Henke dyker upp som gubben i lådan. Strax ovan mittfältet sliter han upp stora hål i försvaret med sina löpningar och vållar dom alla möjliga problem när han driver boll eller väggar med den väldige Moravcik.
Celtic liknar inte ett skotskt lag här och man fortsatt den utvecklingen. Det är inte bara Celtic som höjt sig det är hela ligan.
Brett menar:
"People just dont like Scottish football because they heard its bad rather then seen it, my guess is that they dont like Scots either. Poofs", säger Brett och ger prov på en supporters isolationism och typisk självbedrägeri som bäst stavas "Alla hatar oss". . .
Men han har en poäng. Skotsk fotboll är inte lika
dålig. Premiership och Engelsk fotboll levde med samma dåliga rykte om långbollar, sparka spring och Ingemar Bergman-fotboll långt efter att den var borta. Trots att det bara var Dons och Leeds som spelade den. I början och under mitten av 90-talet kunde en tunnhårig Prytz dominera på mittfältet. Hearts hade Eskilsson och ett par lag i högsta serien innehöll amatörer som hade andra yrken och fotboll som deltidsjobb eller en stor Hobby. Denna tid skulle snart vara förbi men många ifrågasatte om ligan verkligen skulle kunna överleva där alla möter varandra fyra gånger.
"Det är inget problem säger Brett. Vi får helt enkelt chansen att verkligen se vem som är bästa laget i staden. Hade vi bara två derbyn som andra så skulle vi verkligen inte veta så säkert. Även om vi vinner två var OCH det är dessutom lika många hemma som borta för bägge ja då vet vi verkligen att det är jävligt jämt. Glöm inte att vi är skottar. Vi skall lära oss förlora. "Det är vår lott på jorden", säger Brett och drämmer ned Ölsejdeln så hårt så ingen skall våga invända. Även här har han rätt. Jag vet inte i hur många olika städer jag sett fans kivas över gästböcker eller i krönikor om derbyns resultat och hur det hade slutat om inte.....
Risken att just derbyna skulle dö ut av att vara för många - som David Lacey i Guardian påstod för en tid sedan - är förmodligen liten.
Vi pratar om just derbyna och jag försöker hugga in: "A Glaswegian definition of an atheist. A bloke who goes to a Celtic-Ranger match to watch the football"
"Voices of the old firm av Sandy Strangs"
säger Brett när han kartlägger min bokhylla.
På den svängen går pratet. Om Derbyna, 90-talet och Rangers: Rangers hade fyllt på med Italienska avhopparna Laudrup och Gazza. I en fejkad intervju någon av de svenska fotbollstidningarna så påstår Laudrup att de skall vinna Champions League. Det gick inte och 1996 blev det tvärstopp i kvalet då IFK Göteborg visade sig vara några klasser högre. Rangers hade snappat upp Marco Negri från Perugia för £3,7M.
Negri gjorde något större väsen varken före eller efter sin vistelse i Glasgow
men mål i Rangerströjan blev det och med sina 32 var han bara två mål bakom Ally McCoist 34 som denne gjorde två säsonger på raken under 1991 till 1993.
Det var i sin tur ett försök att nå Brian McClairs 35 från säsongen 86/87 men om Negri och McCoist ordnade sådana där förfärliga dubbeluppslag i The Sun där kommentarer som "Ingen kommer nog att slå det" ter sig illa mot färgglada vidvinkelporträtt iförd Cowboyhölster med tomma läktare som bakgrund.
Men det ter sig illa mot den framtid som samtidigt omsorgsfullt såddes på andra sidan staden.
Celtic hade långsamt börja värva ihop ett lag. Under sjuttiotalet så hade man börjat luckra upp den tradition som en gång sade att samtliga skulle vara katoliker. Man värvade Alan Stubbs som nästan egenhändigt täppt till försvaret på Bolton så tillträde till Premier League från Div. 1 var ordnat. Man började rubba på heliga kor och 1999 så var det bara ytterbacken och styrelsesläktingen McKenna som var med i startelvan. Men det var inte bara i laget förändringarna gjordes.
Större Arena vilket ger mer pengar men man började även samarbeta med fansen. 1996 startade man en kampanj som hette "Bhoys against Bigotry" vars syfte var att få bukt med den sekterism som hade börjat tillta. För baner som stödjer IRA drar på sig lika mycket böter och är lika oacceptabelt som Cragnottis kansli brukar få hantera efter att ett lag med färgade spelare besökt Olympiastadion. Men så under sommaren 2000 så ramlade den sista pusselbiten på plats när Ulsterfödde Martin O'Neill fick managerjobbet. O'Neills
arbete med först Wycome och senare Leicester var imponerande men Matt Elliot började bli gammal och de £7M man fick för Emile Heskey gick inte att omvandla till någon som var lika bra.
Frågetecknet
var om O'Neill skulle klara av en storklubb som Celtic. I familjeklubben Leicester hade han lyckats med liten transferkassa och hade mest utvecklat det som fanns. Lite som Cratz men skulle han klara en storklubb? Det var inte självklart även om det ser ut som det i dag.
".Cratz fella. They sachked hem again, diz time when he was being saluted by previous club who
sacked him earlier."
Brett skrattar faktiskt så tårarna rinner.
"Jodå jag har läst om det" fortsätter han.
Vi fortsätter prata om O'Neill och Brett ångar på.
"He is a top man. If I where to meet him I would shake his hand. He is the man for this job. The best manager in the UK, osv osv.
säger han och sätter punkt för sin långa hyllning med att smälla ned Ölsejdeln så hårt så ingen ska våga invända. Jodå, Han är populär bland fansen och är dyrkas han mer än gillas tänker jag. Den för holländare så typiska småtjurigheten var inget som Celticfansen gillade med Jansen och det var ju det Henke ville komma bort ifrån. Venglos har inte bara ett namn som en krigsförbrytare. Han låter som en också. O'Neill är mannen för jobbet.
John Barnes var för orutinerad och skulle behöva börja med mindre
klubbar enas vi om och Daglish för överskattad. Det var under deras mellanperiod som man bröt det fina mönstret av värvningar och plockade in en förbrukad och mätt Ian Wright men det är glömt nu. O'Neill tog med sig Neil Lennon. Lennon hade i Leicester bildad mittfältstrio med den evigt löpande Robbie Savage och den knappt turkiskt talande turken Mustapha Izzet. Med Matt Elliot som spindeln i försvarets nät, med en markerande Kåmark och med Heskey som gav Anfallet svårmatchad fart och kraft så blev Leicester ett starkt lag. Just Kåmark kunde ge herrar som Bergkamp och Zola
klaustrofobi i halvtid.
Detta syntes extra i ligacupen final 97 mot Boro där Juninho suddades ut.
"Han har styrt om träningarna. Laget verkar ha roligare och det går snabbare".
I en intervju i Daily Record ser jag att Lambert säger att han aldrig har tränat så hårt som nu. Vi har fått ett högre tempo. Titta bara på Sutton. Han ser starkare och smidigare ut.
Sutton ja. I Norwich hade han övertygat med 33 mål på 79 matcher och efter att ha spelat andrafiol i firma SAS (Sutton And Shearer men tillika förkortningen för Englands främsta Elitförband) så blev det Chelsea men uteblev målen nästan helt och Sutton spelade bättre som Mittback än i anfallet. "Finished" skrek West-ends publik på Stamford Bridge och jag undrade om det inte var så men O'Neill kände till Suttons kaliber och denne har fått en nytändning i Celtic.
Hartsons karriär har däremot varit rörig och rastlös. I Arsenals Cupvinnarcupfinal mot Saragoza fick han sitt eldprov och gjorde mål direkt. Highbury blev trångt när Bruce Rioch rörde om i laget och tillsammans med en annan bänknötare vid namn Paul Kitson köptes han in till West Ham och där blev det succé ända tills att han försökte sparka av huvudet på Eyal Berkovich (som även han spelat i Celtic) under en träning och efter trötta framträdanden i Wimbledon och Coventry blev det till sist Celtic för Walesaren.
Men målen svarar Henke för.
Aldrig har skotskt fotboll haft en sådan notorisk målskytt som Henke.
McCoist, Negri skulle få backa och historikerna få dra tummen i böckerna tillbaka till 1959/60 och Hibernians Joseph Baker och dennes 42 mål. Efter en blygsam start med 16 mål på 35 säsongen 1997/98 så tog det fart under de följande två åren 29 på 35 och 12 på 13 matcher. Detta för att explodera säsongen 2000/01 med 35 mål.
"Taktiken säger Brett. Visst Henke är måltjuv utan dess like men det handlar lite om hur man använder honom, O'Neill fick nog kläm på det till slut"
O'Neill är en tränare som följer 3-5-2/5-3-2 och här används Henke som en av två toppar men som inte ligger bara strax bakom sin forward men även runt. Brett ritar en halvcirkel runt straffområdet på ett papper. O'Neill följde 3-5-2 innan formationen förklarades som innedrog av kolumnister på 90-talet och I Celtic har han fortsatt slipandet. Mjällby är visserligen ingen elegant libero men kan med sina erfarenheter från favoritpositionen mittfältet spela ut rollen mycket väl med de fransktalande och resoluta herrarna Balde och Valgaeren.
Mjällby som är ett vandrande monument över den fotboll man associerar med AIK. Blond, stark, rå, kämpande och urtråkig men ack så effektiv.
Tack vare kompisen Söderberg så blev det landslagsdebut för mannen som markerade Ronaldo på Camp Nou och gjorde Till råga på allt ett bra jobb. Venglos kunde inte heller förneka att det var insatserna mot England på Wembley och Råsunda som gjorde att han fått upp ögonen för bjässen från Järfälla. O'Neill hade även Mjällby i siktet från Leicester men det blev lite av en försenad proffsstart för Mjällby när det till slut blev Celtic. Banderollerna på Råsunda löd "inte under 40 miljoner" men Hatten fick nöja sig med realistiska £1,5M. Mjällbys styrka svarar mot den fysik som krävs. O'Neill noterade med Leicester i UEFA cupen att Italienska och Spanska lag som gick långt i cupperna inte bara var taktiska in i minsta detalj och
fyllda med spelare som har balla efternamn.
De var även fysiskt starka. Detta hittar man i Sutton, Hartson och Guppy. Steve Andrew Guppy har följt O’Neill från Wycombe till Leicester och blev igen en del av flyttbagaget. Guppy behövs eftersom han bemästrar rollen som "wingerback" lysande.
Just
snabba ytterbackar/yttermittfältare har ett eget ord i engelskan och det behövs eftersom wingerback är en egen roll som skiljer sig. I alla fall om man spelar den rätt och det gör O'Neill. På mittfältet så återfinns speluppläggaren Lambert. Erfarenheten kommer inte bara från åldern utan även från de 44 matcher i ett vinnande Dortmund denne fick under de två år han var där.
Helt orutinerad på kontinenten är inte laget. O'Neill, Guppy och Lennon har erfarenheter från UEFAcupen sedan tidigare som hade kunnat bli riktigt fina om inte Atletico Madrid satt stop för dom. Chris Sutton har det med Blackburn och Mjällby med AIK. Valgaeren och Petrov är landslagsmän.
Så rutin finns det. Spelet är tämligen direkt och går stundtals lika snabbt över mittfältet som när Arsenal kontrar. Henkes förmåga att dyka upp som gubben i - lite strax bakom en eller två forwards – lådan Celtics vassaste vapen. Redan I det första UEFA mötet med Liverpool öste tidningarna beröm över Larsson outtröttliga spelstil. Denna skulle Henke ta med sig till VM - 02. Han var en av få som verkligen spelade ut sitt register med god teknik och arbetskapacitet.
Jag tömmer min andra och sista öl, tar i hand med Brett och åker hem till Sverige. Dagen efter den förlorade ligatiteln och med förlusten mot Boavista i färskt minne så funderar jag på att slå Brett en signal men jag avstår. Jag vet vad han kommer säga. Något i stil med "jajaja men vi är bäst ändå och vänta bara tills …" Men det är sant "för om det finns något med Celtic som skiljer sig från Rangers så är det att laget kan bara bli bättre. "
Så säger Brett och sitter man i Glasgow bland de grönvita så har han ju rätt.
Brett Lockhart är verklighetens Hagbard. 30 timmar kvar till flyget innan
Stansteads torgskräck sätter in och får en att skaka tillbaka till Skavsta. Ljuduppspelningen klickar igång. 128 mb. 94 minuter. Eller sex öl om man vill.
"Weir in dhe fooking final. Its not strange at all."
"Why aint that strange"
"Coz we are fooking Celtic"
Hans dialekt låter så där tvärskotsk men jag anar att han brer på lite. Jag tycker mig höra i dialekten
som låter som klockren Geordie. Puben heter Picture and Piano på West George Street och
parafraserar på pubkedjan Pitcher & Piano som spritt sig som BSE över hela England.
Jag försöker få honom ännu stoltare för att han skall kunna prata mer. Minnen från Europa ja..
"We never made it that far, FC Cologne was to much for us but we did knock out one tartan team although I cant remember which, back in 82"
"What team was that, what team you support?"
"Hammarby IF from Sodermalm, heard of em?"
"Aiye, your the team that one the gouuld for the föirst
time and then Sackhed the managerr" säger Brett och brister ut i ett gapskratt. Hans rullande skotska ärr hugger som en piska i käftherraväldet inne på pubben. Vi är vänner.
Brett har tackat ja till intervju. Han är 35 och har följt Celtic hela sitt liv. Han är en typisk
fotbollssupporter med massvis av intressen och spektra men gör gärna sken av att det bara är fotboll för folk han inte vill lära känna mer. Den Grönvita halsduken funkar som fågelskrämma. mot hönsen. Men Brett har rätt. Det är inte konstigt att Celtic gått så långt som dom gjort. Förklaringen är nog egentligen bred men den stavas Martin O'Neal. För att få en helhetsbild så måste vi dock gå bakåt i tiden. Slovaken Jozef Venglos tog över tränarjobbet i juli 98 från Wim Jansen som bara satt där i ett år.
Jansen hade dock gjort två bra saker innan han löste ut fallskärmen via en kaoutchukparagraf: Han hade tagit med sig Henke Larsson och han hade vunnit den första titeln på tio år och med det satt stopp för Rangers planer att vinna tio på raken vilket hade varit att ta över rekordet från katolikerna.
Henke blev vändpunkten.
Just Henke är ofta porträtterad som antingen en målspruta i skotsk och engelsk press eller som (en) superhjälte i svensk. Men Henke är mer än så.
Han är symbolen för själva förvandlingen av Celtic från urtypiskt skotskt lag till ett ambitiöst, europeiskt cuplag. Vi pratar om tidiga matcher och ens mins vi bägge. Brett var där och jag har sett videobandet på den 20 gånger från förra mötet mot Liverpool 1998. Alan Hansen spår från studion att Celtic ska pressas av fansen att attackera, attackera. Om Henke tror Hansen att han kommer bli väl omhändertagen och bjuden på ryggmassage av försvaret. Hansen ler när bilderna från spelargången kommer upp och säger "This kind of tunnel can do two things to you. It can freighten you to death or it can make
you grow at least a yard".
Tifot med halsdukar och den gemensamma "you never walk alone" får mig att fälla tårar.
Matchen börjar och om Celtics anfallsvilja får Hansen rätt men om Henke fel. Henke dyker upp som gubben i lådan. Strax ovan mittfältet sliter han upp stora hål i försvaret med sina löpningar och vållar dom alla möjliga problem när han driver boll eller väggar med den väldige Moravcik.
Celtic liknar inte ett skotskt lag här och man fortsatt den utvecklingen. Det är inte bara Celtic som höjt sig det är hela ligan.
Brett menar:
"People just dont like Scottish football because they heard its bad rather then seen it, my guess is that they dont like Scots either. Poofs", säger Brett och ger prov på en supporters isolationism och typisk självbedrägeri som bäst stavas "Alla hatar oss". . .
Men han har en poäng. Skotsk fotboll är inte lika
dålig. Premiership och Engelsk fotboll levde med samma dåliga rykte om långbollar, sparka spring och Ingemar Bergman-fotboll långt efter att den var borta. Trots att det bara var Dons och Leeds som spelade den. I början och under mitten av 90-talet kunde en tunnhårig Prytz dominera på mittfältet. Hearts hade Eskilsson och ett par lag i högsta serien innehöll amatörer som hade andra yrken och fotboll som deltidsjobb eller en stor Hobby. Denna tid skulle snart vara förbi men många ifrågasatte om ligan verkligen skulle kunna överleva där alla möter varandra fyra gånger.
"Det är inget problem säger Brett. Vi får helt enkelt chansen att verkligen se vem som är bästa laget i staden. Hade vi bara två derbyn som andra så skulle vi verkligen inte veta så säkert. Även om vi vinner två var OCH det är dessutom lika många hemma som borta för bägge ja då vet vi verkligen att det är jävligt jämt. Glöm inte att vi är skottar. Vi skall lära oss förlora. "Det är vår lott på jorden", säger Brett och drämmer ned Ölsejdeln så hårt så ingen skall våga invända. Även här har han rätt. Jag vet inte i hur många olika städer jag sett fans kivas över gästböcker eller i krönikor om derbyns resultat och hur det hade slutat om inte.....
Risken att just derbyna skulle dö ut av att vara för många - som David Lacey i Guardian påstod för en tid sedan - är förmodligen liten.
Vi pratar om just derbyna och jag försöker hugga in: "A Glaswegian definition of an atheist. A bloke who goes to a Celtic-Ranger match to watch the football"
"Voices of the old firm av Sandy Strangs"
säger Brett när han kartlägger min bokhylla.
På den svängen går pratet. Om Derbyna, 90-talet och Rangers: Rangers hade fyllt på med Italienska avhopparna Laudrup och Gazza. I en fejkad intervju någon av de svenska fotbollstidningarna så påstår Laudrup att de skall vinna Champions League. Det gick inte och 1996 blev det tvärstopp i kvalet då IFK Göteborg visade sig vara några klasser högre. Rangers hade snappat upp Marco Negri från Perugia för £3,7M.
Negri gjorde något större väsen varken före eller efter sin vistelse i Glasgow
men mål i Rangerströjan blev det och med sina 32 var han bara två mål bakom Ally McCoist 34 som denne gjorde två säsonger på raken under 1991 till 1993.
Det var i sin tur ett försök att nå Brian McClairs 35 från säsongen 86/87 men om Negri och McCoist ordnade sådana där förfärliga dubbeluppslag i The Sun där kommentarer som "Ingen kommer nog att slå det" ter sig illa mot färgglada vidvinkelporträtt iförd Cowboyhölster med tomma läktare som bakgrund.
Men det ter sig illa mot den framtid som samtidigt omsorgsfullt såddes på andra sidan staden.
Celtic hade långsamt börja värva ihop ett lag. Under sjuttiotalet så hade man börjat luckra upp den tradition som en gång sade att samtliga skulle vara katoliker. Man värvade Alan Stubbs som nästan egenhändigt täppt till försvaret på Bolton så tillträde till Premier League från Div. 1 var ordnat. Man började rubba på heliga kor och 1999 så var det bara ytterbacken och styrelsesläktingen McKenna som var med i startelvan. Men det var inte bara i laget förändringarna gjordes.
Större Arena vilket ger mer pengar men man började även samarbeta med fansen. 1996 startade man en kampanj som hette "Bhoys against Bigotry" vars syfte var att få bukt med den sekterism som hade börjat tillta. För baner som stödjer IRA drar på sig lika mycket böter och är lika oacceptabelt som Cragnottis kansli brukar få hantera efter att ett lag med färgade spelare besökt Olympiastadion. Men så under sommaren 2000 så ramlade den sista pusselbiten på plats när Ulsterfödde Martin O'Neill fick managerjobbet. O'Neills
arbete med först Wycome och senare Leicester var imponerande men Matt Elliot började bli gammal och de £7M man fick för Emile Heskey gick inte att omvandla till någon som var lika bra.
Frågetecknet
var om O'Neill skulle klara av en storklubb som Celtic. I familjeklubben Leicester hade han lyckats med liten transferkassa och hade mest utvecklat det som fanns. Lite som Cratz men skulle han klara en storklubb? Det var inte självklart även om det ser ut som det i dag.
".Cratz fella. They sachked hem again, diz time when he was being saluted by previous club who
sacked him earlier."
Brett skrattar faktiskt så tårarna rinner.
"Jodå jag har läst om det" fortsätter han.
Vi fortsätter prata om O'Neill och Brett ångar på.
"He is a top man. If I where to meet him I would shake his hand. He is the man for this job. The best manager in the UK, osv osv.
säger han och sätter punkt för sin långa hyllning med att smälla ned Ölsejdeln så hårt så ingen ska våga invända. Jodå, Han är populär bland fansen och är dyrkas han mer än gillas tänker jag. Den för holländare så typiska småtjurigheten var inget som Celticfansen gillade med Jansen och det var ju det Henke ville komma bort ifrån. Venglos har inte bara ett namn som en krigsförbrytare. Han låter som en också. O'Neill är mannen för jobbet.
John Barnes var för orutinerad och skulle behöva börja med mindre
klubbar enas vi om och Daglish för överskattad. Det var under deras mellanperiod som man bröt det fina mönstret av värvningar och plockade in en förbrukad och mätt Ian Wright men det är glömt nu. O'Neill tog med sig Neil Lennon. Lennon hade i Leicester bildad mittfältstrio med den evigt löpande Robbie Savage och den knappt turkiskt talande turken Mustapha Izzet. Med Matt Elliot som spindeln i försvarets nät, med en markerande Kåmark och med Heskey som gav Anfallet svårmatchad fart och kraft så blev Leicester ett starkt lag. Just Kåmark kunde ge herrar som Bergkamp och Zola
klaustrofobi i halvtid.
Detta syntes extra i ligacupen final 97 mot Boro där Juninho suddades ut.
"Han har styrt om träningarna. Laget verkar ha roligare och det går snabbare".
I en intervju i Daily Record ser jag att Lambert säger att han aldrig har tränat så hårt som nu. Vi har fått ett högre tempo. Titta bara på Sutton. Han ser starkare och smidigare ut.
Sutton ja. I Norwich hade han övertygat med 33 mål på 79 matcher och efter att ha spelat andrafiol i firma SAS (Sutton And Shearer men tillika förkortningen för Englands främsta Elitförband) så blev det Chelsea men uteblev målen nästan helt och Sutton spelade bättre som Mittback än i anfallet. "Finished" skrek West-ends publik på Stamford Bridge och jag undrade om det inte var så men O'Neill kände till Suttons kaliber och denne har fått en nytändning i Celtic.
Hartsons karriär har däremot varit rörig och rastlös. I Arsenals Cupvinnarcupfinal mot Saragoza fick han sitt eldprov och gjorde mål direkt. Highbury blev trångt när Bruce Rioch rörde om i laget och tillsammans med en annan bänknötare vid namn Paul Kitson köptes han in till West Ham och där blev det succé ända tills att han försökte sparka av huvudet på Eyal Berkovich (som även han spelat i Celtic) under en träning och efter trötta framträdanden i Wimbledon och Coventry blev det till sist Celtic för Walesaren.
Men målen svarar Henke för.
Aldrig har skotskt fotboll haft en sådan notorisk målskytt som Henke.
McCoist, Negri skulle få backa och historikerna få dra tummen i böckerna tillbaka till 1959/60 och Hibernians Joseph Baker och dennes 42 mål. Efter en blygsam start med 16 mål på 35 säsongen 1997/98 så tog det fart under de följande två åren 29 på 35 och 12 på 13 matcher. Detta för att explodera säsongen 2000/01 med 35 mål.
"Taktiken säger Brett. Visst Henke är måltjuv utan dess like men det handlar lite om hur man använder honom, O'Neill fick nog kläm på det till slut"
O'Neill är en tränare som följer 3-5-2/5-3-2 och här används Henke som en av två toppar men som inte ligger bara strax bakom sin forward men även runt. Brett ritar en halvcirkel runt straffområdet på ett papper. O'Neill följde 3-5-2 innan formationen förklarades som innedrog av kolumnister på 90-talet och I Celtic har han fortsatt slipandet. Mjällby är visserligen ingen elegant libero men kan med sina erfarenheter från favoritpositionen mittfältet spela ut rollen mycket väl med de fransktalande och resoluta herrarna Balde och Valgaeren.
Mjällby som är ett vandrande monument över den fotboll man associerar med AIK. Blond, stark, rå, kämpande och urtråkig men ack så effektiv.
Tack vare kompisen Söderberg så blev det landslagsdebut för mannen som markerade Ronaldo på Camp Nou och gjorde Till råga på allt ett bra jobb. Venglos kunde inte heller förneka att det var insatserna mot England på Wembley och Råsunda som gjorde att han fått upp ögonen för bjässen från Järfälla. O'Neill hade även Mjällby i siktet från Leicester men det blev lite av en försenad proffsstart för Mjällby när det till slut blev Celtic. Banderollerna på Råsunda löd "inte under 40 miljoner" men Hatten fick nöja sig med realistiska £1,5M. Mjällbys styrka svarar mot den fysik som krävs. O'Neill noterade med Leicester i UEFA cupen att Italienska och Spanska lag som gick långt i cupperna inte bara var taktiska in i minsta detalj och
fyllda med spelare som har balla efternamn.
De var även fysiskt starka. Detta hittar man i Sutton, Hartson och Guppy. Steve Andrew Guppy har följt O’Neill från Wycombe till Leicester och blev igen en del av flyttbagaget. Guppy behövs eftersom han bemästrar rollen som "wingerback" lysande.
Just
snabba ytterbackar/yttermittfältare har ett eget ord i engelskan och det behövs eftersom wingerback är en egen roll som skiljer sig. I alla fall om man spelar den rätt och det gör O'Neill. På mittfältet så återfinns speluppläggaren Lambert. Erfarenheten kommer inte bara från åldern utan även från de 44 matcher i ett vinnande Dortmund denne fick under de två år han var där.
Helt orutinerad på kontinenten är inte laget. O'Neill, Guppy och Lennon har erfarenheter från UEFAcupen sedan tidigare som hade kunnat bli riktigt fina om inte Atletico Madrid satt stop för dom. Chris Sutton har det med Blackburn och Mjällby med AIK. Valgaeren och Petrov är landslagsmän.
Så rutin finns det. Spelet är tämligen direkt och går stundtals lika snabbt över mittfältet som när Arsenal kontrar. Henkes förmåga att dyka upp som gubben i - lite strax bakom en eller två forwards – lådan Celtics vassaste vapen. Redan I det första UEFA mötet med Liverpool öste tidningarna beröm över Larsson outtröttliga spelstil. Denna skulle Henke ta med sig till VM - 02. Han var en av få som verkligen spelade ut sitt register med god teknik och arbetskapacitet.
Jag tömmer min andra och sista öl, tar i hand med Brett och åker hem till Sverige. Dagen efter den förlorade ligatiteln och med förlusten mot Boavista i färskt minne så funderar jag på att slå Brett en signal men jag avstår. Jag vet vad han kommer säga. Något i stil med "jajaja men vi är bäst ändå och vänta bara tills …" Men det är sant "för om det finns något med Celtic som skiljer sig från Rangers så är det att laget kan bara bli bättre. "
Så säger Brett och sitter man i Glasgow bland de grönvita så har han ju rätt.
Subscribe to:
Posts (Atom)