Att förfalla, att förlora. Att förälska

Jag fryser. Jo, jag fryser på ett sätt som man bara kan i London. Den svaga, orangea belysningen på bakgatorna runt Davidson road i Croydon intensifierar mörkret och det smälter samman med mitt inre dunkel. Som yngre drogs jag av en mystisk lidelse till det förfallna, gamla fabriks lokaler, östra Europa. Dekadens. Det är bara det att i vissa områden här i Croydon och på andra håll så bor människor i det. Jag har sovit över hos Dan i hans bakrum och det har droppat ned genom det läckande taket ned i en hink eller på ett möglat golv.

Jag börjar orientera mig igenom vägarna som går mot distrikt SE25 och när vi svängt av efter stationen och den röda tegelbron genom jordiga bakgatorna och skräpiga snår så kommer vi till den stora, breda backen: Highfield Road, gatan som anknyter till Church road och då ser vi henne.

Hon.

För som ett skepp är 25 meter högre än alla andra hustaken i en ocean av byggnader.
Selhurst Park.

Sjunker skeppet?

Jag tror det är i boken "fever pitch" som Hornby överför "Sådan herre, sådan hunt" mentaliteten på klubbar och deras fans och det håller. Det håller hela vägen. Det håller om vägen går via Söderstadion. Kanske är Palace, trots cupavancemang, balllyhobasuner om takeovers och två vändor i PL en klubb som aldrig aldrig kommer sjunka, rivas men aldrig bli av med sitt ständiga förfall som tycks vara en del av dess utveckling.

Jo, teorin håller hela vägen eftersom fansen och miljön i många omgångar varit hela klubben då denna lämnats driva vind för våg utan kontroll, kurs eller kapten. Det är inte deprimerande, det är karaktär. Jag är fullkomligt övertygad om att dold anledningen till att Hammarbys guld smakade så bra 2001 var att klubben varit i samma dåliga tillstånd bara två år tidigare. Du kan inte räkna med Palace om du är ute efter lag som ska gå bra i Championship. Du kan inte räkna bort dom. Så vad fan vet vi?

Vi vet att säsongen 90-91 så hamnade man på en tredje plats den tidens Premier Leauge alltså Division 1. Tränare hette då Steve Coppell och denne gjorde klubben mycket gott och väl. En Söndag var hans scout Peter Prentice ute och körde runt i Catford och fick syn på en Söndagsspelae som tycktes göra vad han ville när han ville med sina motståndare. En kort diskussion blev en trial och även om det visst finns bra talanger som slipper igenom scouternas fångstnät så hade förklaringen när det gällde denna spelare en helt annan natur. Han hade inte ens spelat fotboll i yngre år utan börjat i tonåren och spelat för klubbar dit ingen scout kommer men det blir värre.

Spelare i fråga heter Ian Wright och måste ses som en anomali inom systemet. Hur denne talang, som hade provspelat för Southend och Palace ärkerival Brighton, utan att ens blivit erbjuden en tågbiljett hem till södra London ska nog ses som ytterst ovanligt men det ställer ju följdfrågan om hur många mer talanger som inte blivit upptäckta just här i södra London.
Varför södra London?

Jo, jag tror att i södra delar av många stora huvudstäder så samlas arbetarklass och fattiga med allt vad det innebär. Vi kan stanna i London och Stockholm dock när vi konstaterar att det finns eller fanns ett läskigt sätt att ha ihjäl drömmar och talang på som går i arv mellan fader och son. De flesta som hade en gasspisuppväxt på 50-talet fick utstå en rätt sorglig form av mobbning när farsan säger "Äh du klarar inte det där, sluta dröm och skaffa dig ett riktigt jobb" eftersom samme farsas farsa sabbade hans dröm. Jo, det ÄR något jag tror är vanligare i de fattigare kvarteren och jag avskyr det faktumet. När råttor och apor skrek "Hammarby kan inte vinna" så finns en koppling, den är lång men håller, att vi faktiskt är eller är barn till många losers. Det tjänar inte som förklaring till att det går som det går med samma stadsdels fotbollslag men går inte att ta bort i beräkningarna. Det kan direkt tillskrivas varför vissa supporterfalanger uppför sig som dom faktiskt gör.

Just Ian Wrights attityd skrek bokstavligen talat revanschsugen arbetarklass och "Ingen sätter sig på mig". Lika snabbt han fann hjärtat hos Palace supportrar like snabbt försvar han totalt när det klubbmärke som sitter över hjärtat hette Arsenal och han just gjort mål på Palace. Ian lyfte tröjan och kysste den taffligt ritade kanonen.
Det var dumt, modigt och just sådant är typiskt Wright.
Vi är nu inne i 1993 och efter 7 år av Coppell så var det dags för Alan Smith som tränare.

Spjutspets nu var Chris Armstrong som ni mest kommer ihåg för ett och annat mål i Spurs under den senare delen av 90-talet. Fotbollen under denna period som innebar avancemang upp till PL och sedan ned igen var så pass tråkig att det man minns mest var Eric Cantonas savate spark rakt på en Palace supporter vid namn Matthew Simmons. Palace sjönk och Coppell fick en andra chans 1995 och nu fanns den där busiga, potentialen i laget igen. Borta sen länge var Ian Cox och en viss Stan Collymore och ut gick även Gareth Southgathe och Iain Dowie, som senare skulle spela en så viktig roll för klubben. Så urtypiskt för ett lag med kronisk ambivalens så fick Coppell gå, Dave Bassett komma in men lagom till den episka playoff finalen på Wembley så var Coppell tillbaka och startade sin tredje era. På Wembley kändes det bokstavligen talat som om vi, supportrarna, sög David Hopkins (senare anförare i Leeds) tunga skott in i målet med all sång. Matchklockan stod på 90 när Palace var klara för PL igen efter en tung playoff mot Sheffield United. Coppell menade på att tiden i PL skulle bli nio månader i helvetet.
Det blev det.
Med ett litet undantag.
Juventus och Sampdorias stela 4-4-2 hade stympat en rörelsemanisk Attilio Lombardo men i Palace fick han full frihet och man började bra med 2-0 borta mot Leeds. Wimbledon fick styk i FA Cupen efter samme Lombardo spelat väl och publiken hånade sina inneboende snyltgäster med "stand up if you hate squatters". Det fins fans i dag som menar att Lombardo är den bäste spelaren Palace haft i modern tid trots sin korta tid.

Förfall som utveckling?

Finns det något att lära över det som komma skall?

Först kom Thomas Brolin in och i en cupmatch mot Leicester fick jag som en av få svenskar på plats se den gamle Brolin, för en enda gång, old times sake hitta sig själv och göra odågan Bruce Dyer så bra att han gjorde hattrick. Det snurrades, det passades, det djupledsbröstades svåra knorrpassningar. Motståndaren hette Leicester och att man hade en av ligans bäste markeringsspelare i Kåmark hjälptes inte. Jag kommer ihåg Kåmarks småflinande när han bytters ut i andra.

Sen gick det verkligen åt helvete. Den här gången blev förfallet otäckt.

In kom Mark Goldberg som direktör och plockade in Terry Venebles som tidigare skött Palace 1976 och då stöpt den eviga rivaliteten med Brighton som var skött av Alan Mullery. Terrys forne lagkompis från Spur. Venebles mullrade in i entrén på Selhurst tack vare ett avancerat lönepaket med tjänstebill, taxfree shop och knullrum som hade fått "Wealthbuilder" att blekna vid en jämförelse.

I brist på sysselsättning och mot bättre vetande så knatade jag en bakfull morgon ned till träningsanläggningen och lade mig i sommargräset för att halvslumra och titta på avkopplande tvåmål. Terry kom då fram och talade med mig och kamraten. Intrycket, vid en första inkänning, var lugnt och ödmjukt. Han ville vara snäll och visa att han kunde hålla kontakten med en låtsassupporter som undertecknad.

Intrycket och känslan som låg där på lur var precis den jag fått när amerikanska PR-gubbar dunkade en ryggen, tryckte ett gigantiskt spritglas i näven på en och förklarade att det minsann verkligen var trevligt att träffas. Blickarna på spelarna såg kanske inte ängsliga ut men dom flackade lite fram och tillbaka mot Terry. Spelet den säsongen såg likadant ut. Man tittade bort mot bänken i väntan på att mästaren skulle ge taktiska direktiv av landslagsklass men det finns ingen taktik som upphäver klasskillnader. Det var hemskt att se.
Goldberg köpte Valerian Ismael för en 60 mille, askade av cigarren med en nonchalant ryckning och antydde ungefär att det skys the limit. Man handlade andra spelare för på tok för dyra pengar och tiden gick. Tiden gick. Skulden blev stor, större och Somalia nästan. Det pratades om att Palace skulle få börja om i lägsta serierna som nytt företag, Goldberg gick och klubben drevs av administratörer. Man spelade en vänskapsmatch för att dra in pengar och till och med spelarna fick dega fem pund.

Vid det här laget satt man och väntade på dödsstöten. Att mullorna från FA skulle komma ångandes ut ur bastu och massage parlours, fälla klubben, eller att adminstratörerna skulle kränga arenan, omvandla klubben till en glasfabrik, flytta den till Lewisham eller liknande....Då köpte en affärsman vid namn Jerry Lim den bankrupta klubben och innan pressen tagit reda på vem Lim var hade han sålt den vidare till mobilmogulen och tillika Palacefanset Simon Jordan. Precis vad klubben behövde : Ännu en chef med sympatier för klubben och med precis så där lagom stora fickor. Den excentriske Jordan löste dock många av Palace problem. Steve Bruce kom för bra pengar. Steve Bruce gick för bättre pengar. Året var 2001 och fansen, som börjat återvända till Selhurst i större antal, sjöng "Oooh I rather be Bin Laden then Steve Bruce" för att ironisera på dennes fega exit.

Manager kom och managers gick. Ni som läst så här långt kan se mönster och spår lika glasklart som en missad straff av Southgate.

Mest noterbart är att Ian Dowie fick upp klubben till PL igen och kämpade tappert tack vare en sensationel värvning. AJ. Andy Johnson hade varit en del av paketet som innebar att Clinton Morrison nu spelade för Steve Bruce igen i Birmingham och inte Palace. AJ gjorde tvärtom. Karln öste in mål, inklusive tre stycken hemma mot mit älskade Walsall, skojfriskt sade jag till min kompis att han skulle till landslaget. Vi skrattade bägge då och log sedan när AJ gjorde landslagsdebut under Svennis efter blivit den engelsman som gjort mest mål i PL 2005.

Här ska vi nu frysa tiden och titta på en del av spelarna som fostrats i Palace. Vi kan utesluta AJ för han var inte där för länge och var eller mindre komplett vid ankomst och utskeppning. Men tittar vi på Wayne Routledge, Julian Gray (moderklubb Arsenal men till palace som yngling), Chirs Armstrong, Clinton Morrison och en hoper till så är det aning underligt varför de inte lyckats riktigt och bara nästan i sina klubbar. Under 90-talet så sträckte sig en och annan supporter på sig och sade att Palace hade försett landslaget med spelare och det stämmer men dom är inte alltför många de senare åren. Faktum är att sedan Southgate slutade så har ingen slagit sig in.

Jag vet inte om ni förstår vad jag vill påskina. Jag ska utveckla mig:

Kanske är ovanståendes talanger begränsade. Kanske kunde Routledge aldrig anpassa sig varken till Palace eller PL men varför klubben aldrig aldrig lyckats behålla en Ikon mer än ett par år är en aning märklig .Det är inget konstigt att en klubb som Palace dränerats på talang med tanke på det förfall som varit, med tanke på att administratörer som skött klubben och aldrig nekar ett bud, med tanke på att talanger vill spela i PL.
Under det senare delen av 90-talet så hängde man på Hayden Mullins en kaptensbindel för visat förtroende men tog inte mer än ett par år för att han skulle vandra samma väg. Mullins springer idag omkring och spelar sisådär i West Ham.

Ingen kan kalla någon som växt upp i Södra London och slagit sig in i en klubb för en looser och ingen kan frambringa en tvättäkta Engelsk vinnare.
Mellan dessa två poler har hundratalet spelare sprungit omkring och försökt, försökt..försökt.

Kanske till slut förfallenhetens arv tog ut sin rätt trots allt.

Förändringens fotbollsklubb

Efter att ha vandrat omkring i två veckor i Nordöstra London och skrivit om Tottenham och Arsenal så gör nu resan bort mot Chelsea.

Kliver man av vid Sloane Square och går Kings Road ned och väjer av mot Höger vid Burnsall Street så börjar man undra. När man sedan går förbi Royal Brompton Hospital så finns där vissa bitar, precis som i östra London, där gammal vacker arkitektur möter snabba nödlösningar och byggen från 60-talet. Hitlers bombplan nådde även denna del och byggnaderna får visa på klasskillnaderna. Eller möjligen förändringarnas stadsdel. Det är här det händer.

För resans mål är Stamford Bridge och tro det eller ej men männen i blått har utan omsvep rött blod och var Londons arbetarklubb under decennier. Under tidigt 90 tal såg jag en betydelselös FA cupmatch mot Wimbledon och då fanns enbart läktarens plåtkanter kvar precis som dekadensdesignen som du hittar uppe i Sheffield eller Leicester.

Matchen var i Ösregn, Dons supportrar blev blöta på den taklösa läktaren när regnet föll ned och de största spelarna var den Manoaggresive Vinnie Jones och kokette Gullit. Men bara lite senare, ja endast ett par år senare var samma FA-Cup bärgad genom två magnifika mål av Italienarna Di Matteo och Zola stadion totalt moderniserad och laget fyllt med spelare av landslagsklass.
Men nej, det började inte där. Det började när Ken Bates och den nu bortgångne Matthew Harding satte mer än en boll i rullning och sög upp Hoddle från Swansea.

Hoddle, Englands då ende förespråkare av ett liberosystem, letade och letade efter en libero eftersom han hade muckat för två år sedan och svaret blev Gullit som rullat fram och tillbaka på en ärta mellan Sampdoria och AC Milan på bästa Princessmanér.
Snart hade Hoddle tagit över landslaget och Gullit tog kontroll men satt inte länge trots FA-Cup vinsten 97. När man läser böcker om fotbollscitat så dräller det av personal och spelare som har rätt kritiska fraser at fräsa om Gullit.

Svaret blev Vialli som tog Cupvinstens egentliga pris, den nu nedlagda och eminenta Cupvinnarcupen, på allvar och mot Brann fick jag sätta mig på en ny läktare och se ett nytt, förändrat lag när promenerade hem 7-0 vinsten. "Are you Tottenham in disguise" sjöng publiken så det värmde och efter matchen så satte jag mig och tittade på supportrarna som åkte hem.
De såg verkligen ut som arbetare och glada sådana. Klubben har förändrats och fortsätter att göra det men medelklassinvasionen som alla "riktiga" supportrar varnar om likt anarkister som låtit de fascistiska stövlarna eka i förbannelse i sina internform har faktiskt uteblivit. Chelseas firmor är sprungna ur kärnan av diehard supportrarna och har ett betydligt värre rykte än Arsenal och Gunners. De ser faktiskt lite märkligt ut när casual pojkar går så där svaggande arrogant fram bland kritvita Kensingtonfasader och märkesbutiker. Jag personligen tror att stämningen är bättre på läktarna där det finns ett starkt inslag av arbetarklass. Alla som håller på Bajen vet att Söderbröder är lika mycket myt, fantasier som stundtals tvättäkta verklighet.

Det är sådant i Chelsea och det är ingen slump att det finns en hel drös med Hammarbyare som ofta åker över och tittar på männen i blått. Jag tror även att under Vialli tiden så var sammanhållningen otrolig i laget. Man hade frufria Söndagsmiddagar på en Di Matteo-ägd krog och man såg ut att ha genuint kul tillsammans. Särskilt minns jag när Pierluigi Casiraghi äntligen kom till klubben 1998 och till den rätta ligan (Casiraghi var en mer engelsk forward än de flesta engelsmän Shearer inräknat) bara för att trasa sönder ett ledband och hela karriären. När han låg på planen och vred sig i smärtor försökte flera av spelarna hjälpa honom långt innan physio's var där. Petrescu och en till hade tårar av medlidande i ansiktet.

Vialli var nu inte ensam att ha Europeisk vana. Liberon Le Beouf, Zola och Mark Hughes hade tillräckligt och jag fick boka biljett för att åka hem till Sverige och se pokalen lyftas efter att ett Stuttgart, utan den elegante försvararen Verlaart, gjort sitt yttersta men kommit till korta.
Sen blev det mer Italiensk. Det blev Ranieri och otäcka rykten gjorde gällande att Vialli var avskydd av spelarna vilket, precis som Ranieris ankomst, markerade att tiden då klubben varit driven av spelarna själva nu var slut. Ranieri gjorde det mesta men mest "nästan". Han bantade truppen och spelade nästan hem ligan och CL. Sådant duger inte om Roman själv skriver på lönechecken.

In kom Jose Mourihno och har du läst så här långt så är du intresserad av fotboll och kan därför resten.

Men för första gången verkar det som klubben är på väg att förändras till det sämre och annat knappt möjligt för hur fan ersätter du en tränare som stundtals är världens bäste? Det som gjorde just Mourihno bra var att han vara en utvecklare och en nytänkare. Klippt och skuren för en klubb som ligger i puberteten mellan övre ligalag och tungt Europanamn. I de två tidigare reportagen så skrev jag om talanger och just när det gäller talangutveckling så bidrog JM med mer än vad som framgår för talang är inte det samma som ungdom. En person som hade krigat hem en CL-vinst med tämligen magra resurser hade nog kunnat klara sig utan ett par av miljonvärvningarna. Han utvecklade istället talangen hos de befintliga spelarna. Terrry, en av ytterst få egna produkter genom åren, tog ett par steg fram, slutade supa och slåss och blev en världsback och Lampard. Ja du. Frank Lampard....

Mitt under pågående rättegång mot Lee Bowyer så undrade Leeds om man inte skulle spendera sönder sig själva ännu mer genom att köpa in Lampard från West Ham för att "täcka upp" för Bowyer men han ansågs inte vara tillräckligt bra. Säga vad man vill om Leeds och deras tragiska maskeradkostym som storklubb men Lampard var inte tillräckligt bra. Jag såg honom spela två gånger på Upton park under hans tid i klubben och undrade om inte Allsvenskan kunde vara en utmaning. Han var då en halv Håkan Mild.

Ni som sett Morpheus i filmen Matrix skrika "sluta försök att träffa mig och träffa mig!" på Neo kan överföra detta på JM's utveckling av en 25 årig Lampard från vanlig mittfältare till något i absolut världsklass.

Men nu är JM's borta och med det mycket av hans sätt att utveckla. I Chelseas ungdomslag finns nämligen precis lika mycket potiential och möjliga storspelare som i Arsenal men nästa kvartal är oftast ointressant om man har en helhjuten finansmänniska vid spakarna.
Avram Clarke ska tydligen fortsätta ha taktpinnen uppbackad av Steve Clarek och Ajax's förre boss Den Cate.

Hmmm, jag vet inte och jag vill inte spekulera för mycket men jag tror att de glada dagarna till sist kommit till ändå för gänget från västra London. Här slutar trilogin om de tre Londonlagen men härnäst skriver jag om en Engelsk klubb som DU vill. Skriv till mig på epost eller i kommentarfältet så ska jag skriva om en engelsk klubb som du vill.

Rami Shaaban väljer nog inte Hammarby.

Rami kan vara på väg tillbaka till Allsvenskan.
Hammarby har de värsta målvaktsproblemen någonsin sedan Fahlström klämde knogen i piketdörren.

Ett logiskt giftermål. En bra story för pressen.

Eller så kan man ju göra det hela till det sanning om vill kränga blaskor. Fredrik Jönsson på Europsport träffade Rami och undrade lite.

"Jag är öppen för Allsvenskan men förutom Hammarby finns ju två tunga klubbar till i Stockholm och även IFK Göteborg är en storklubb", då drog bredvidstående Olof Lundh från höften och pangade in "Shaaban öppnar för Hammarby".

Det här är inget konstigt och inget skäl att bli upprörd. Ingen skugga ska falla på Lundh för det här är vedertagen rubrikmakarteknik. Men det kan ge intrycket att Shaaban kommer till Söderstadion men dit vill inte många spelare just nu.

Personligen tycker jag det är synd. Rami är en mycket bra målvakt och hans positiva mentalitet smittar ofta av sig på sina medspelare. Det är synd att en plötslig och snabb skada mer eller mindre satte stopp för en karriär på kontinenten lika snabbt som den startade. Vem minns inte fantomräddningarna i Rom i Arsenaltröjjan?

Nog fan kommer Shaaban få en indiansommar om han får vara skadefri.

Jag hade gärna sett en sådan sommar skina upp den eviga Hammarbyhösten.

Röd Återkomst.

Förra veckan skrev jag om Tottenham och deras maniska inköpspolicy som går ut på att handla framstående U21-landslagsmän och gärna engelska sådana. Bara för att sedan inte kunna förvalta talangkapitalet och få någon avkastning.

Märkligt nog behöver man inte göra mer än att åka från schabbiga Seven Sisters Road till Finsbury Park på ett par minuter och du är i Arsenals domäner där ett ungdomsprojekt som är i motsats till Tottenham mycket lyckat. För få lag, näe inget lag, har lyckats med konststycket att under 9 år sälja eller förlora två startelvor med antingen spelare eller talanger i världsklass och allt, precis allt, började med Tony Adams.

Landslagsklippan som under hela sin karriär fått höra att han totalt saknade offensiva och spelmässiga sidor gjorde den tredje maj 1998 en löpning med boll som fick herrarna Sammer och Matteus att blekna. Han löpte sig dessutom fri och dundrade in 4-0. Guldet var bärgat. I dag har det sedan dess blivit fler guld och en hel drös med andra placeringar. Inget konstigt i sig men tar man bara med talanger och spelare av världsklass så blir listan för lång för att tas med på en typ vanlig blogg.

Det här är ingen vanlig blogg.

Petit, Viera, Cambell, Reyes, Overmars, Ljungberg, Pires, Suker, Anelka, Cole, Silvinho, Van Bronkhorst (vilket djävla namn! Vad är en Bronkhorst för något ? Låter som en maträtt som angriper en), Pennant, Wiltord, och en sprättig fransman vid Henry.

Lägger man till att den gamla backfyran Dixon, Winterburn, Keown och Adams slutade eller gick till mindre klubbar så blir inte respekten för Arsenal och deras ungdomssatsning mindre.
Självklart har man ju tappat mer spelare som Kanu eller varför inte Edu eller gamle Quilmes och Boca hjälten Nelson Vivas men det var kanske inte världsspelare eller i all fall inte längre. Nej det här gällde det översta skiktet och lika självklart så är det här inget konstigt. Det finns gott om klubbar som säljer en stor mängd världsspelare under 9 år men det finns inte EN enda klubb som gjort just detta och ersatt förlorade världsspelare med...
Tja ingenting.

Overmars, Suker och Anelka ersattes inte annat än att man hade kompetensen inom en färdig spelare (Bergkamp, Henry och Pires) eller så har man gjort som med Silvinho som ersattes av ynglingen Cole som nu är ersatt av ynglingen Clichy. Det här låter ju lätt och logisk och det är lätt att se hur man byggt upp ett földe, en cykel och en process. Som fallna hajtänder så viks en ny fram men det är inte så lätt. Jag själv håller på en Allsvensk klubb som ersätter tunga namn med inte ett skit och i deras fall, som i 9 av 10 sådana här fall så går det som för Forest när dom tappade Collymore.

Det går åt helvete.

Men det gör det inte för Arsenal där deras youth academy inte ses som något komplement eller inkomstkällla utan en viktig del av Laget. Den start elva man nu använder sig av har 5 spelare från denna samt tre på bänken och laget ÄR till hälften Youth Academy. Det finns två tänk bakom detta. Antingen tittar man sig blind på rutin, kyla, proffsighet och går på äldre spelare som är runt 28 och uppåt (Ray Graydon, Lars Lagerbäck, Keegan) då man felaktigt tror att 28 är åldern då en utespelare "peaker": Eller så gör man som Arsene Wenger och Paul Davies : Man inser att ungdomen håller måttet, att ovanstående attribut förvisso är viktiga men står i paritet med ungdomens frenesi, snabbhet, våghalsighet och respektlöshet.

Man inser att dom håller måttet och bara kan bli bättre.

Dagens Arsenal imponerar nog mest på mig. De som sett de sista matcherna kan konstatera att Arsenal är Arsenal igen och det som skulle bli ett problem, enligt alla Svenska experter, blev istället det som frigjorde spelet. Henry gick Barcelona.

"Thierry Henry intimidated us. He is a great player but it was not easy to play alongside him. We were a bit intimidated by him - dependent on everything that he wanted to do and by his demands. Now it is different" säger Cesc Fabregas och bekräftar att fransmannen tyvärr hade en auktoriet, pappa roll och influens likvärdigt hans klass och tyvärr lite för stort för en klubb som just aldrig fokuserat på fixstjärnor.

Så var det innan Arsene kom till stan : George Graham gjorde av sig med Limpar och Liam Brady fick åka och hälsa på den gamla damen när han blev lika stor som Elvis Presley's gäddhäng. Just Cesc är spindeln i detta nät. I Four Four Two innan Henry levererades till Barca så säger en glatt leende Fabregas "I want the same responsobility as Henry, I dont want excuses". Så talar en mogen och utvecklad man, en som är beredd att leda vägen med gott föredöme och inte som Anelka som spelade för sig själv och samtidigt skrev för att få komma med i "Bullen" om sina problem i laget.
Jo, Spindeln är han den lille fan från Kataloniens Arenys del Mar. Men inte som Pirlo som stundtals sprejar sina bollar över hela planen som en lat engelsk playmaker med cigarr i munnen och står still på ett ställe. Nej Cesc väver sitt nät och väver alltid om det. Han jobbar över kopiösa ytor vilket gör att markering får andra negativa konsekvenser för motståndarelaget. Han tänker, tänker konstant som Zetterbeg, dräller lite med Bollen för länge som Zidane och Gazza men genomskärarna ser ut att vara en hyllning till Bergkamp.
Just nu är Cesc Fabregas världens bäste mittfältare. Om du inte håller med så får du skriva ett motförslag i kommentarfältet. Samt hans influens. När hela laget spelar precis som Fabregas vill med direkta, vågade kortbollar i bra tempo så är det riktigt, riktigt trevligt att kolla på Arsenal igen. Så var det inte alltid. I början på denna säsong och under de två tidigare så hade spelet till stort sett lite lustigt ut. Roande för att Arsenal körde fast och man hade kört fast på ett sätt jag inte sett förrut. Precis om landslaget 1995-98 under Tommy Svensson var en aldrig sinande ordeal i långbollar hade Arsenal kört fast på sina kortpassningar efter marken. Spelet på den sista tredjedelen av planhalvan gick för långsamt så tillvida Henry inte kom rättvänd....och det gör inte ens den bäste mer gånger än ej.

Potential är dock något ganska abstrakt.

Jonny Rödlund hade potential och i fallet Arsenal så skiljer det sig från fall till fall. Alexandre Song, Gael Clichy, Justin Hoyte och Quincy Owusu-Abeyie tror jag har vissa begränsningar och om ett par år spelar desa i sämre ligor som franska eller portugisiska. Hoyte och Clichy kan ta en bänkplats i PL men sen är det stopp.

Däremot tror jag på Bendtner som kan bli precis det man saknat i alla år : Ett krutpaket och rese till karl och visst liknar Diaby INTE Viera trots hans egna och pressens försök att bli den "Nye Viera" men utvecklar han sin aptit på boll och våld så kommer mittfältet bita så där härligt som när Petit ordnade press/understöd.

Armand Traoré som utan omsvep är en av världens snabbaste spelare är dock den som imponerat mest på mig de få gångerna jag sett honom så jag avstår från djupare bedömning men bli inte förvånad om...Ja, ni fattar.

Grejen med Diaby, Song, Toure, tja alla ungdomsförvärv är att inte en käft i England hade hört talats om dessa tonåringar. Fabregas kom till London som 15 åring detta ska ställas mot Tottenhams Huddlestone, Lennon och Dawson som alla var runt 20 eller äldre och samtliga var ordinarie i sina tidigare klubbar och var därmed hyfsat kända.

Tottenhams talanger har kostat skjortan medans Fabregas och många andra juniorer inte kostat mer än en flygbiljett om man räknar bort pengar som gått till sjävla spelarna.Fabregas valde just Arsenal för att Barca och andra klubbar var förhindrade av lag att skriva proffskontrakt med 15-åringar och i denna administrativa miss gjorde Arsenal kanske en av sina bästa värvningar och en stor förklaring till varför man spelar som man gör.

Bittert kärringtugg om Curtis

En gång i tiden på sourze så läste jag en artikel av min bekant Fredrik Jung-Abbou som började med texten "Först läs den här" följt av en link som ledde till en hemsida som ledde till en lång ointressant text.Om ingresser ska vara eyecatcher och lite dragkraft så var detta synnerligen inte det. Kommandot att omedelbart läsa en artikel för att sen läsa vad författaren hade att skriva om den kändes lite empatiförminskat och visade lite brister i författarens skildringsförmåga.



Så det ska jag inte göra nu. Läs absolut inte denna länk ;)



http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=478&nyheter=1&artikel=1630409



För på Sourze så läste jag även i tid och otid artiklar där rescensenter eller varför inte politiska bedömare läste något, skapade en medveten snedtolkning som hade föga eller ibland lite med verkligheten att göra bara för att sedan angripa detta fantasimonster.Det här är inte öppna dörrar det här är en blandning av Korthus och Väderkvarnar.


Sålunda har man skapat en startpunkt och mål som inte finns och uti det blå. läsfärden blir just en luftresa.



I Kulturnytt på P1 kan man höra Negar Joseph göra just det. Man kan höra henne angripa en 12 år gammal skrift. Nämligen boken "Touching from a distance" skriven av Debroah Curtis som är änka till legendaren Ian Curtis, Ni vet Joy Divisions sångare som hängde sig i Maj 1981. Denna ska nu bli film. Joseph börjar med att beskriva sig som något av en beundrare till Ian med det perfekta startskottet på en artikel :



"Som sjuttonåring var det var lätt att bli förälskad i idolen Ian Curtis i Joy Division. Lång, dyster och fylld av mystisk lidelse. "



Kruxet är bara att jag tror att det finns sjuttonåringar och sjuttonåringar. Jag sätter en kaffebryggare och tunna skit på att Joseph var 17 år under 90-talet och inte80-talet för det här med dyrkandet av Curtis deppighet och det mytomspunna episka självmordet är inget jag känner igen från 80-talet då jag själv var 17 och Joy Division var aktiva. I ett monumentalt förolämpningsfyrverkeri och likt en familjs matriark så tar Joseph änkans parti och angriper Ian med saker som varesig är nyheter och som känns lite infantilt. Hon gör Curtis till en jättebebis och fortsätter :



"Om man har en romantiserad mytbild av Ian Curtis så vet jag inte om man kan fortsätta med det efter den här boken"



Det är bara det att jag tror inte bilden av Ian någonsin har varit romatiserad. I viss mån kan där finnas en projektion om man är i yngre tonåren då självmord och självömkan är en naturlig del av narcissismen som inte är någon störning utan något vi alla har. De som däremot går tillräckligt långt för att ta reda på vem han var och som Joseph missar totalt finner Ian beskrevs som en ganska glad och stundtals lycklig person.. Detta har Bernard Summer, en av hans bästa vänner och gitarrist i JD, tjatat om i olika interjuver. I början på boken "An Ideal for living" som gavs ut på 80-talet och som handlar om Joy Division så inleder Ian Curtis med ett underbart citat om hur man kan få drömma sig i väg och tänka på något bra när man har ett urtråkigt fabriksjobb.



Däremot ska man respektera Debs rätt att komma till tals om den tragedi hon fick genomgå det är bara det att I heard this rant before. Allt från Nygammalts Bosse Larsson till Priscilla Presley och Cortney Love. Bittra änkor som tar tillfället och det nyfunna modet i akt nu när de längre inte blir emotsagda av sina bortgångna respektive.

Jag läste boken själv för länge sedan och fick just det intrycket att hon stått i skuggans baksug länge och att det är hennes tur att spela.


Shadowplay.

Aport apor och mera apor

Sportbladet har gjort det igen.

Sportbladet är inte bara pajashatt- och korvätarsupporterns Surrah.

Som ju de flesta känner till så ligger ju bland Sportbladet bakom en av de mest motbjudande kampanjerna inom Svensk idrotts historia. Efter att i flera år gett firmorna spaltkilometers utrymme och onödig uppmärksamhet (som är kontraproduktiv just för att firmor älskar att läsa om själva ) så vände man kappan efter vinden, delade ut en rosa brosch. Nu skulle det av fotbollsrelaterat våld sjuka Sverige Figgeboa sig friskt med huvudet i sanden. "Älska fotboll" hette Sportbladets version på "We shall overcome".

Firmorna skrattade gott och flera medlemmar bar broschen som ett öppen hån och ett skämt på sina firmakvällar med dans. Att sportbladet tog upp huliganism långt innan man skulle hjälpa till att lösa det man vart med om att skapa är lika felplacerat som om ekonomisidorna skulle ha reportage om bankrånare.

Möjligen uttryckte Lagrell ett ångpustande stön av uppskattning för kampanjen mellan lavemanget och latexen....eller de som faktiskt läser Sortbladet av andra skäl än leta fel eller få skratta åt andra brister i blaskan :

Alltså samma typer som åker från Mönsterås till Råsunda och fryser. Pajashattarna.

Nu har man emellertid gjort samma kappvändning igen! Fast åt andra hållet. I ett par artiklar har man klätt sig i skenhelighetens rosa rock och pekat finger mot Hammarby:are för att vi kastar bananer mot Djurgårdens spelare och fans (oavsett deras hudfärg) under derbyna genom att skriva att vi bara gör det mot färgade spelare som Toray och Asare och att det minsann är dom vi kallar för "apor"!

Detta vet man nog på sportbladet men spelar återigen ovetande.

Men det var inte första gången. Undertecknad skrev en krönika på Hammarbys hemsida som fick mycket uppskattning av våra egna för att den var poetisk men det tog inte länge förrän Robert Laul ringde upp Hammarbys webbansvarige och undrade om krönikan skulle tas ned för jag skrivit "fräls oss mot den oheliga råttan och den oheliga apan"

Laul kunde så få kontra lite mot mig som rivit ned brallorna på honom i en krönika på sourz.se under VM 2002 då han kallade den färgade världsbacken Sol Campell för "en stor mörk vägg". En krönika som flera journalister och fotbollskunniga gav mig mycket cred för. Utom Simon Bank som försvarade Laul helhjärtat i ett email till mig med ursäkten "är det adjektiv du vill förbjuda".

Hur denna redaktion år ut och år in själva kan överleva trots att ländryggarna borde ha slitits itu av den rosa kappan som vänt så mycket och hur man kan se sig själva i spegeln när man är moraliskt bankrutt begriper jag inte.

I dagens Sportblad skriver Wennman om Didas fejkande under gårdagens CL-match med orden "Men det som den grabben gjorde är ingenting i jämförelse med Didas SCHIMPANSkonster. Vilken gris. Vilket bedrägeriförsök mot fotbollen."
Nej, Peter vilken journalistetisk kriminallitet! Vilken dålig publicistisk sed!

Så, är sportbladet rasister? Nej självklart inte. En rasist är någon som uttrycker allt detta mer direkt och rakryggat. Uppfattningen rasism må vara en av de mer vidrigare men de som är uttalade rasister vänder inte kappan.

Det här handlar om något annat.

Dagens sportjournalister saknar, till skillnad från sina kollegor inom politiken eller ledarredaktionerna, utbildning inte bara inom journalistik utan även om sport. Det finns en tradition av "bildberättande" som ofta blivit influerade av Hyland och Koch som fick anstränga sina associationsförmåga och fantasi till max för att kompensera den uteblivna bilden när man kommenterade över radio. Sportjournalister vill gärna jobba på den intellektuella potential som just den genren saknar. Man vill stå på betryggande avstånd och fnissa med skarpa ord att kejsaren är naken.

Sportbladet vill göra också detta men man vill också vara med och sy hans kläder.

Sportbladet är som en chimpansröv rosa och full med skit.

Martin mot Martin

Martin Jol verkar vara en riktigt trevlig kille. Eftersom han kom från Chelsea och där varit framgångs rik så var förväntningarna på honom i Tottenham höga och det tog inte lång tid innan superlativen haglade Hornsey Sauna och i pressen. Charmig och lugn och med en kraftig holländsk accent förklarar han att i sin ungdom så höll han minsann på ADO Den Haag. De gröngula. Man kunde inte hålla på annat säger han, man har inga val. I en annan episod från något av fotbollsprogrammen som jag, er ödmjuke attitydatlet ögnar mig igenom för er skull, så kommenterar Martin Tottenhams policy att inte köpa någon under 25 och helst 20. Bara talanger. "What we are trying here is to introduce a bit of Dutch thinking. In Hollands Eredivision you have plenty of teams where the backbone is youngsters and with a very low average age. Here in the Premiership we have no choice but to do this"


Inget val igen. Så talar inte en ledare som fattar egna beslut. Det inger inte förtroende och det är att säga att yttre faktorer påverkar honom.

Personligen tror jag stenhårt på iden att satsa på unga som alltid kan säljas till bättre klubbar när talangens deg är jäst och pojkvaskern är bakad.
Problemet är bara att jag är övertygad över att Tottenham har stirrat sig blinda på talanger som just har speltalang i massor men de mentala attributen som behövs för att bli en Premier Leauge spelare av klass som järnvilja, attityd, aggressivitet, kyla, disciplin, proffsighet och liknande saknar dagens Tottenham. Detta är attribut du ofta hittar i rutinerade äldre fotbollsspelare. Det är ingen slump att deras bästa resultat och spel kom när Edgar Davids lirade i bandet. Hans sätt att spela Fia med ojuste tackling och ja..hela honom gjorde andra spelare bättre.
Och trots att hans dåvarande tränare som han själv är Holländare så har man ännu inte emulerat den holländska modellen. Den har simulerats. Lag som PSV och Ajax har i åratal predikat att spelaren ska utrycka sin attityd, att ilska och att ifrågasätta inte är fel. Engelsk fotboll, och även landets företagsliv, bygger på att bossen bestämmer punkt slut. Ifrågasättande kan sluta med bänken eller försäljning. Tränare som Graham och Hoddle vandrar denna väg. Utöver att det när ilska så bygger det på press.

Denna press är även ett resultat av en dogmatisk och konservativ ledarskapsfilosofi á la Alan Sugar som går ut på att tränaren (som måste tilltalas "gaffer" i en del klubbar) skall instruera och andra skall hålla käften. Detta har man motverkat genom att släppa in andra tränare från utlandet. Man tror att de tillför något magiskt taktiskt och tekniskt men många har helt enkelt ett vuxnare sätt att prata med folk. En som utvecklat denna förmåga till konstart är Svennis och mycket av Svenniseffekten handlar om att det går att skaffa sig respekt för en spelare genom att övertyga med kunskap och att behålla sitt lugn. Att skrika "cunt" till någon i örat kan ge sken av respekt men illusionen krackelerar av pöbelrädslans vibrationer. Svennis vars "manhandling skills" saknar motsvarighet i nämnda land.


Martin Jol däremot är ingen dålig chef för han tar dåliga beslut, han är en medioker chef för han tar knappt några beslut. Gårdagens match mot Aston Villa bestyrker den teorin. Det krävdes alltså ett fyra baklänges mål för att den vilja man så normalt sett saknar skulle flamma till.
Detta är en aning märkligt med tanke på att Tottenham alltid varit en eldfängd klubb med spelare som Klinnsman. Det kanske inte gör så mycket om man inte saknar den där turbognistan men det blir problem om man möter lag, som gårdagens Aston Villa, som har Martin O'Neill som tränare.

O'Neill som just specialiserat sig på motsatsen till Jols Modell. I Leicester och även i Villa gör han bra spelare av 25+ åringar som just anses ha begränsad talang.
Är han en sådan då? En sån som där som vrålar och spär på sin låtsasauktoriet och infarktpotens med att vråla i öronen?

Nej. Martin O'Neill är lite av allt av ovan. Hans sätt att vinna respekt är en blandning av att sätta positiv stress på spelaren samt att jobba med de mentala bitarna utan att gräva ned sig i psykologi. Jol övertygar inte, till skillnad från O'Neill, för han låter inte Övertygad.


Det hade jag inte heller gjort med det skitgänget.