Röd Återkomst.

Förra veckan skrev jag om Tottenham och deras maniska inköpspolicy som går ut på att handla framstående U21-landslagsmän och gärna engelska sådana. Bara för att sedan inte kunna förvalta talangkapitalet och få någon avkastning.

Märkligt nog behöver man inte göra mer än att åka från schabbiga Seven Sisters Road till Finsbury Park på ett par minuter och du är i Arsenals domäner där ett ungdomsprojekt som är i motsats till Tottenham mycket lyckat. För få lag, näe inget lag, har lyckats med konststycket att under 9 år sälja eller förlora två startelvor med antingen spelare eller talanger i världsklass och allt, precis allt, började med Tony Adams.

Landslagsklippan som under hela sin karriär fått höra att han totalt saknade offensiva och spelmässiga sidor gjorde den tredje maj 1998 en löpning med boll som fick herrarna Sammer och Matteus att blekna. Han löpte sig dessutom fri och dundrade in 4-0. Guldet var bärgat. I dag har det sedan dess blivit fler guld och en hel drös med andra placeringar. Inget konstigt i sig men tar man bara med talanger och spelare av världsklass så blir listan för lång för att tas med på en typ vanlig blogg.

Det här är ingen vanlig blogg.

Petit, Viera, Cambell, Reyes, Overmars, Ljungberg, Pires, Suker, Anelka, Cole, Silvinho, Van Bronkhorst (vilket djävla namn! Vad är en Bronkhorst för något ? Låter som en maträtt som angriper en), Pennant, Wiltord, och en sprättig fransman vid Henry.

Lägger man till att den gamla backfyran Dixon, Winterburn, Keown och Adams slutade eller gick till mindre klubbar så blir inte respekten för Arsenal och deras ungdomssatsning mindre.
Självklart har man ju tappat mer spelare som Kanu eller varför inte Edu eller gamle Quilmes och Boca hjälten Nelson Vivas men det var kanske inte världsspelare eller i all fall inte längre. Nej det här gällde det översta skiktet och lika självklart så är det här inget konstigt. Det finns gott om klubbar som säljer en stor mängd världsspelare under 9 år men det finns inte EN enda klubb som gjort just detta och ersatt förlorade världsspelare med...
Tja ingenting.

Overmars, Suker och Anelka ersattes inte annat än att man hade kompetensen inom en färdig spelare (Bergkamp, Henry och Pires) eller så har man gjort som med Silvinho som ersattes av ynglingen Cole som nu är ersatt av ynglingen Clichy. Det här låter ju lätt och logisk och det är lätt att se hur man byggt upp ett földe, en cykel och en process. Som fallna hajtänder så viks en ny fram men det är inte så lätt. Jag själv håller på en Allsvensk klubb som ersätter tunga namn med inte ett skit och i deras fall, som i 9 av 10 sådana här fall så går det som för Forest när dom tappade Collymore.

Det går åt helvete.

Men det gör det inte för Arsenal där deras youth academy inte ses som något komplement eller inkomstkällla utan en viktig del av Laget. Den start elva man nu använder sig av har 5 spelare från denna samt tre på bänken och laget ÄR till hälften Youth Academy. Det finns två tänk bakom detta. Antingen tittar man sig blind på rutin, kyla, proffsighet och går på äldre spelare som är runt 28 och uppåt (Ray Graydon, Lars Lagerbäck, Keegan) då man felaktigt tror att 28 är åldern då en utespelare "peaker": Eller så gör man som Arsene Wenger och Paul Davies : Man inser att ungdomen håller måttet, att ovanstående attribut förvisso är viktiga men står i paritet med ungdomens frenesi, snabbhet, våghalsighet och respektlöshet.

Man inser att dom håller måttet och bara kan bli bättre.

Dagens Arsenal imponerar nog mest på mig. De som sett de sista matcherna kan konstatera att Arsenal är Arsenal igen och det som skulle bli ett problem, enligt alla Svenska experter, blev istället det som frigjorde spelet. Henry gick Barcelona.

"Thierry Henry intimidated us. He is a great player but it was not easy to play alongside him. We were a bit intimidated by him - dependent on everything that he wanted to do and by his demands. Now it is different" säger Cesc Fabregas och bekräftar att fransmannen tyvärr hade en auktoriet, pappa roll och influens likvärdigt hans klass och tyvärr lite för stort för en klubb som just aldrig fokuserat på fixstjärnor.

Så var det innan Arsene kom till stan : George Graham gjorde av sig med Limpar och Liam Brady fick åka och hälsa på den gamla damen när han blev lika stor som Elvis Presley's gäddhäng. Just Cesc är spindeln i detta nät. I Four Four Two innan Henry levererades till Barca så säger en glatt leende Fabregas "I want the same responsobility as Henry, I dont want excuses". Så talar en mogen och utvecklad man, en som är beredd att leda vägen med gott föredöme och inte som Anelka som spelade för sig själv och samtidigt skrev för att få komma med i "Bullen" om sina problem i laget.
Jo, Spindeln är han den lille fan från Kataloniens Arenys del Mar. Men inte som Pirlo som stundtals sprejar sina bollar över hela planen som en lat engelsk playmaker med cigarr i munnen och står still på ett ställe. Nej Cesc väver sitt nät och väver alltid om det. Han jobbar över kopiösa ytor vilket gör att markering får andra negativa konsekvenser för motståndarelaget. Han tänker, tänker konstant som Zetterbeg, dräller lite med Bollen för länge som Zidane och Gazza men genomskärarna ser ut att vara en hyllning till Bergkamp.
Just nu är Cesc Fabregas världens bäste mittfältare. Om du inte håller med så får du skriva ett motförslag i kommentarfältet. Samt hans influens. När hela laget spelar precis som Fabregas vill med direkta, vågade kortbollar i bra tempo så är det riktigt, riktigt trevligt att kolla på Arsenal igen. Så var det inte alltid. I början på denna säsong och under de två tidigare så hade spelet till stort sett lite lustigt ut. Roande för att Arsenal körde fast och man hade kört fast på ett sätt jag inte sett förrut. Precis om landslaget 1995-98 under Tommy Svensson var en aldrig sinande ordeal i långbollar hade Arsenal kört fast på sina kortpassningar efter marken. Spelet på den sista tredjedelen av planhalvan gick för långsamt så tillvida Henry inte kom rättvänd....och det gör inte ens den bäste mer gånger än ej.

Potential är dock något ganska abstrakt.

Jonny Rödlund hade potential och i fallet Arsenal så skiljer det sig från fall till fall. Alexandre Song, Gael Clichy, Justin Hoyte och Quincy Owusu-Abeyie tror jag har vissa begränsningar och om ett par år spelar desa i sämre ligor som franska eller portugisiska. Hoyte och Clichy kan ta en bänkplats i PL men sen är det stopp.

Däremot tror jag på Bendtner som kan bli precis det man saknat i alla år : Ett krutpaket och rese till karl och visst liknar Diaby INTE Viera trots hans egna och pressens försök att bli den "Nye Viera" men utvecklar han sin aptit på boll och våld så kommer mittfältet bita så där härligt som när Petit ordnade press/understöd.

Armand Traoré som utan omsvep är en av världens snabbaste spelare är dock den som imponerat mest på mig de få gångerna jag sett honom så jag avstår från djupare bedömning men bli inte förvånad om...Ja, ni fattar.

Grejen med Diaby, Song, Toure, tja alla ungdomsförvärv är att inte en käft i England hade hört talats om dessa tonåringar. Fabregas kom till London som 15 åring detta ska ställas mot Tottenhams Huddlestone, Lennon och Dawson som alla var runt 20 eller äldre och samtliga var ordinarie i sina tidigare klubbar och var därmed hyfsat kända.

Tottenhams talanger har kostat skjortan medans Fabregas och många andra juniorer inte kostat mer än en flygbiljett om man räknar bort pengar som gått till sjävla spelarna.Fabregas valde just Arsenal för att Barca och andra klubbar var förhindrade av lag att skriva proffskontrakt med 15-åringar och i denna administrativa miss gjorde Arsenal kanske en av sina bästa värvningar och en stor förklaring till varför man spelar som man gör.

Bittert kärringtugg om Curtis

En gång i tiden på sourze så läste jag en artikel av min bekant Fredrik Jung-Abbou som började med texten "Först läs den här" följt av en link som ledde till en hemsida som ledde till en lång ointressant text.Om ingresser ska vara eyecatcher och lite dragkraft så var detta synnerligen inte det. Kommandot att omedelbart läsa en artikel för att sen läsa vad författaren hade att skriva om den kändes lite empatiförminskat och visade lite brister i författarens skildringsförmåga.



Så det ska jag inte göra nu. Läs absolut inte denna länk ;)



http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=478&nyheter=1&artikel=1630409



För på Sourze så läste jag även i tid och otid artiklar där rescensenter eller varför inte politiska bedömare läste något, skapade en medveten snedtolkning som hade föga eller ibland lite med verkligheten att göra bara för att sedan angripa detta fantasimonster.Det här är inte öppna dörrar det här är en blandning av Korthus och Väderkvarnar.


Sålunda har man skapat en startpunkt och mål som inte finns och uti det blå. läsfärden blir just en luftresa.



I Kulturnytt på P1 kan man höra Negar Joseph göra just det. Man kan höra henne angripa en 12 år gammal skrift. Nämligen boken "Touching from a distance" skriven av Debroah Curtis som är änka till legendaren Ian Curtis, Ni vet Joy Divisions sångare som hängde sig i Maj 1981. Denna ska nu bli film. Joseph börjar med att beskriva sig som något av en beundrare till Ian med det perfekta startskottet på en artikel :



"Som sjuttonåring var det var lätt att bli förälskad i idolen Ian Curtis i Joy Division. Lång, dyster och fylld av mystisk lidelse. "



Kruxet är bara att jag tror att det finns sjuttonåringar och sjuttonåringar. Jag sätter en kaffebryggare och tunna skit på att Joseph var 17 år under 90-talet och inte80-talet för det här med dyrkandet av Curtis deppighet och det mytomspunna episka självmordet är inget jag känner igen från 80-talet då jag själv var 17 och Joy Division var aktiva. I ett monumentalt förolämpningsfyrverkeri och likt en familjs matriark så tar Joseph änkans parti och angriper Ian med saker som varesig är nyheter och som känns lite infantilt. Hon gör Curtis till en jättebebis och fortsätter :



"Om man har en romantiserad mytbild av Ian Curtis så vet jag inte om man kan fortsätta med det efter den här boken"



Det är bara det att jag tror inte bilden av Ian någonsin har varit romatiserad. I viss mån kan där finnas en projektion om man är i yngre tonåren då självmord och självömkan är en naturlig del av narcissismen som inte är någon störning utan något vi alla har. De som däremot går tillräckligt långt för att ta reda på vem han var och som Joseph missar totalt finner Ian beskrevs som en ganska glad och stundtals lycklig person.. Detta har Bernard Summer, en av hans bästa vänner och gitarrist i JD, tjatat om i olika interjuver. I början på boken "An Ideal for living" som gavs ut på 80-talet och som handlar om Joy Division så inleder Ian Curtis med ett underbart citat om hur man kan få drömma sig i väg och tänka på något bra när man har ett urtråkigt fabriksjobb.



Däremot ska man respektera Debs rätt att komma till tals om den tragedi hon fick genomgå det är bara det att I heard this rant before. Allt från Nygammalts Bosse Larsson till Priscilla Presley och Cortney Love. Bittra änkor som tar tillfället och det nyfunna modet i akt nu när de längre inte blir emotsagda av sina bortgångna respektive.

Jag läste boken själv för länge sedan och fick just det intrycket att hon stått i skuggans baksug länge och att det är hennes tur att spela.


Shadowplay.

Aport apor och mera apor

Sportbladet har gjort det igen.

Sportbladet är inte bara pajashatt- och korvätarsupporterns Surrah.

Som ju de flesta känner till så ligger ju bland Sportbladet bakom en av de mest motbjudande kampanjerna inom Svensk idrotts historia. Efter att i flera år gett firmorna spaltkilometers utrymme och onödig uppmärksamhet (som är kontraproduktiv just för att firmor älskar att läsa om själva ) så vände man kappan efter vinden, delade ut en rosa brosch. Nu skulle det av fotbollsrelaterat våld sjuka Sverige Figgeboa sig friskt med huvudet i sanden. "Älska fotboll" hette Sportbladets version på "We shall overcome".

Firmorna skrattade gott och flera medlemmar bar broschen som ett öppen hån och ett skämt på sina firmakvällar med dans. Att sportbladet tog upp huliganism långt innan man skulle hjälpa till att lösa det man vart med om att skapa är lika felplacerat som om ekonomisidorna skulle ha reportage om bankrånare.

Möjligen uttryckte Lagrell ett ångpustande stön av uppskattning för kampanjen mellan lavemanget och latexen....eller de som faktiskt läser Sortbladet av andra skäl än leta fel eller få skratta åt andra brister i blaskan :

Alltså samma typer som åker från Mönsterås till Råsunda och fryser. Pajashattarna.

Nu har man emellertid gjort samma kappvändning igen! Fast åt andra hållet. I ett par artiklar har man klätt sig i skenhelighetens rosa rock och pekat finger mot Hammarby:are för att vi kastar bananer mot Djurgårdens spelare och fans (oavsett deras hudfärg) under derbyna genom att skriva att vi bara gör det mot färgade spelare som Toray och Asare och att det minsann är dom vi kallar för "apor"!

Detta vet man nog på sportbladet men spelar återigen ovetande.

Men det var inte första gången. Undertecknad skrev en krönika på Hammarbys hemsida som fick mycket uppskattning av våra egna för att den var poetisk men det tog inte länge förrän Robert Laul ringde upp Hammarbys webbansvarige och undrade om krönikan skulle tas ned för jag skrivit "fräls oss mot den oheliga råttan och den oheliga apan"

Laul kunde så få kontra lite mot mig som rivit ned brallorna på honom i en krönika på sourz.se under VM 2002 då han kallade den färgade världsbacken Sol Campell för "en stor mörk vägg". En krönika som flera journalister och fotbollskunniga gav mig mycket cred för. Utom Simon Bank som försvarade Laul helhjärtat i ett email till mig med ursäkten "är det adjektiv du vill förbjuda".

Hur denna redaktion år ut och år in själva kan överleva trots att ländryggarna borde ha slitits itu av den rosa kappan som vänt så mycket och hur man kan se sig själva i spegeln när man är moraliskt bankrutt begriper jag inte.

I dagens Sportblad skriver Wennman om Didas fejkande under gårdagens CL-match med orden "Men det som den grabben gjorde är ingenting i jämförelse med Didas SCHIMPANSkonster. Vilken gris. Vilket bedrägeriförsök mot fotbollen."
Nej, Peter vilken journalistetisk kriminallitet! Vilken dålig publicistisk sed!

Så, är sportbladet rasister? Nej självklart inte. En rasist är någon som uttrycker allt detta mer direkt och rakryggat. Uppfattningen rasism må vara en av de mer vidrigare men de som är uttalade rasister vänder inte kappan.

Det här handlar om något annat.

Dagens sportjournalister saknar, till skillnad från sina kollegor inom politiken eller ledarredaktionerna, utbildning inte bara inom journalistik utan även om sport. Det finns en tradition av "bildberättande" som ofta blivit influerade av Hyland och Koch som fick anstränga sina associationsförmåga och fantasi till max för att kompensera den uteblivna bilden när man kommenterade över radio. Sportjournalister vill gärna jobba på den intellektuella potential som just den genren saknar. Man vill stå på betryggande avstånd och fnissa med skarpa ord att kejsaren är naken.

Sportbladet vill göra också detta men man vill också vara med och sy hans kläder.

Sportbladet är som en chimpansröv rosa och full med skit.

Martin mot Martin

Martin Jol verkar vara en riktigt trevlig kille. Eftersom han kom från Chelsea och där varit framgångs rik så var förväntningarna på honom i Tottenham höga och det tog inte lång tid innan superlativen haglade Hornsey Sauna och i pressen. Charmig och lugn och med en kraftig holländsk accent förklarar han att i sin ungdom så höll han minsann på ADO Den Haag. De gröngula. Man kunde inte hålla på annat säger han, man har inga val. I en annan episod från något av fotbollsprogrammen som jag, er ödmjuke attitydatlet ögnar mig igenom för er skull, så kommenterar Martin Tottenhams policy att inte köpa någon under 25 och helst 20. Bara talanger. "What we are trying here is to introduce a bit of Dutch thinking. In Hollands Eredivision you have plenty of teams where the backbone is youngsters and with a very low average age. Here in the Premiership we have no choice but to do this"


Inget val igen. Så talar inte en ledare som fattar egna beslut. Det inger inte förtroende och det är att säga att yttre faktorer påverkar honom.

Personligen tror jag stenhårt på iden att satsa på unga som alltid kan säljas till bättre klubbar när talangens deg är jäst och pojkvaskern är bakad.
Problemet är bara att jag är övertygad över att Tottenham har stirrat sig blinda på talanger som just har speltalang i massor men de mentala attributen som behövs för att bli en Premier Leauge spelare av klass som järnvilja, attityd, aggressivitet, kyla, disciplin, proffsighet och liknande saknar dagens Tottenham. Detta är attribut du ofta hittar i rutinerade äldre fotbollsspelare. Det är ingen slump att deras bästa resultat och spel kom när Edgar Davids lirade i bandet. Hans sätt att spela Fia med ojuste tackling och ja..hela honom gjorde andra spelare bättre.
Och trots att hans dåvarande tränare som han själv är Holländare så har man ännu inte emulerat den holländska modellen. Den har simulerats. Lag som PSV och Ajax har i åratal predikat att spelaren ska utrycka sin attityd, att ilska och att ifrågasätta inte är fel. Engelsk fotboll, och även landets företagsliv, bygger på att bossen bestämmer punkt slut. Ifrågasättande kan sluta med bänken eller försäljning. Tränare som Graham och Hoddle vandrar denna väg. Utöver att det när ilska så bygger det på press.

Denna press är även ett resultat av en dogmatisk och konservativ ledarskapsfilosofi á la Alan Sugar som går ut på att tränaren (som måste tilltalas "gaffer" i en del klubbar) skall instruera och andra skall hålla käften. Detta har man motverkat genom att släppa in andra tränare från utlandet. Man tror att de tillför något magiskt taktiskt och tekniskt men många har helt enkelt ett vuxnare sätt att prata med folk. En som utvecklat denna förmåga till konstart är Svennis och mycket av Svenniseffekten handlar om att det går att skaffa sig respekt för en spelare genom att övertyga med kunskap och att behålla sitt lugn. Att skrika "cunt" till någon i örat kan ge sken av respekt men illusionen krackelerar av pöbelrädslans vibrationer. Svennis vars "manhandling skills" saknar motsvarighet i nämnda land.


Martin Jol däremot är ingen dålig chef för han tar dåliga beslut, han är en medioker chef för han tar knappt några beslut. Gårdagens match mot Aston Villa bestyrker den teorin. Det krävdes alltså ett fyra baklänges mål för att den vilja man så normalt sett saknar skulle flamma till.
Detta är en aning märkligt med tanke på att Tottenham alltid varit en eldfängd klubb med spelare som Klinnsman. Det kanske inte gör så mycket om man inte saknar den där turbognistan men det blir problem om man möter lag, som gårdagens Aston Villa, som har Martin O'Neill som tränare.

O'Neill som just specialiserat sig på motsatsen till Jols Modell. I Leicester och även i Villa gör han bra spelare av 25+ åringar som just anses ha begränsad talang.
Är han en sådan då? En sån som där som vrålar och spär på sin låtsasauktoriet och infarktpotens med att vråla i öronen?

Nej. Martin O'Neill är lite av allt av ovan. Hans sätt att vinna respekt är en blandning av att sätta positiv stress på spelaren samt att jobba med de mentala bitarna utan att gräva ned sig i psykologi. Jol övertygar inte, till skillnad från O'Neill, för han låter inte Övertygad.


Det hade jag inte heller gjort med det skitgänget.

Hjärnan, IQ, Intelligens, genetik och eugenik.

Häromdagen så trädde jag in i en debatt om IQ-tester och Intelligens.


Ungefär vart 25:e år blir Quasivetenskaplig rasbiologi, postdarwinism och tron på att gener styr vår Intelligens riktigt populära. senast 1967 så hade vi en kontroversiell debatt om detta då "Harvards Education Review" publicerade "How we can boost scholastic achievement" Där Arthur Jensen menade på bland annat att svarta barn behöver särskild undervisning och Jensen kritiserade, mot bättre vetande, att man ingriper med pedagogik i tidig ålder hos barn.

Denna gång var det dock inte så allvarligt.
Det rörde sig inte värre än att Daniel Bart hade läst boken "The Bell Curve" som just dök up 25 år efter 1967. Daniel Bart är verksam på en debattlista på internet men även minsann president i "Committe for Democratic Focus in European Foreign Policy ". Vad det är för något spännande vet jag inte men det får just en träff på internet så det är säkert ingen riktigt organisation i paritet med den ståtliga titeln.

OM BELL CURVE

Personligen är jag förvånad över allt rabalder om Bell Curve och när det gäller dess innehåll. 99% av all data och material som presenteras är gammalt och vedertaget. Det är sättet det presenterades på som ger en aning sken om tvivelaktiga metoder : Istället för att skriva slutsatserna rent ut så pushar man läsaren att dra egna slutsatser vilket just passar soffrums och internetforskare som oftta har egna slutsatser de behöver skydda med namesdropping när man kommer under moteld. Att sedan hemlighålla arbetet för samtliga kollegor inom nämnda fält och ge ut den först till privatpersoner blir det inte bättre av. Boken har används som källa visserligen titt som tätt men värt att notera är att nästan samtliga psykologer som själva bidragit med material som används som källa använder sedan boken i sin tur som källa i sitt arbete. Likt ett par sjösatta personer utan livboj klamrar sig fast vid varandra när det det börjar blåsa.

Probelmet med den "pk-storn" som blåste mot författaren av Bell Curve var att den var så kraftig att han fick fly till skogs med svansen mellan benen och i denna storm går det fanimej inte att se skogen för alla trän. Väldigt väldigt mycket kritik av författaren var inte saklig utan eldfängd.
Den som verkligen vill meta en helhetsbild om detta ämne bör läsa "The Bell Curve" men gärna "Scientists Respond to The Bell Curve." på så vis kan man få en lite bredare bild om ett vädligt, väldigt stort och av debatt hårt ansatt ämne.

Jag personligen tror att en av skiljenämnarna mellan hyfsat intelligenta och riktigt intelligenta är förmågan att kunna innefatta instället för att utesluta och IQ skalan används mer för att utesluta än att innefatta.

OM IQ

IQ finns, till skillnad från andra vetenskapliga värden, i ett par olika versioner (stanford binet, risc etc) och det är rätt uselt verktyg på att mäta människans intelligens. Intelligens är en av de mest debatterade ämnen inom psykologin men inom stora delar av den själva psykometriken ses IQ som lite av ett skämt. Rejäla IQ tester används i dag allt sällan men när det gäller uttagningar av olika sort så börjar testerna paradoxalt påminna mer och mer. IQ kvoten är exakt inom ett enda område : Den kan tala om hur pass bra du är att fylla i just den IQ-testen jämfört med andra. i.e IQ är däremot väldigt, väldigt vanligt på universitet ( i synnerhet på sådana som ligger i USA) bland hårt presterande ungdomar men därmed är inte sagt att bjäfset får komma in i lektionssalarna. Ibland dock händer dessvärre det.

Jag tror inte heller att IQ-tester är nonsens. När det gäller vissa domäner av vår intelligens så är det den bästa värdemätare vi kan få och den är ändå fullkomligt usel. Värt att notera är att IQ-testerna absolut inte är intetsägande om en persons mentala förmåga, men att de inte alltid mäter det som de påstår sig mäta. Många uppgifter kräver även att man mobiliserar helt andra förmågor än de som testen skall vara mätare för. Att logik, samband, minne och reaktionstid har fokus är absolut ingenting negativt men det är också förmågor vi prisar i vår samtid.

Testerna skapas efter vad vi värdesätter för tillfället! Efter egenskaper som är högt prisade i vår samtid.

Genom historien har olika intellektuella förmågor stått olika högt i värde. Under 1700-talet värderades till exempel astronomi och poesi, medan andlighet och förmåga till ledarskap dominerade under medeltiden. Det är ingen slump att prat om EQ (som inte är någon vedertagen kunskap) blev på modet under 90-talet när människor började bejaka sina mjuka och känsliga sidor och New Age vågen mullrade i framtiden.

Till och med Mensa vars medlemskap har varit uppsnurrat på IQ har ju gjort avbön och har ju i dag en mer flexibel syn på intelligens. Vill man låna Gardners syn på intelligens, alltså att vi har flera, så är det bara tre av åtta domäner som är mätbara med IQ-tester (Stanford - Binet).
Iintelligens och Genetetik

Genetikens evangelium har dock ett bekymmer : Dom är inne och klampar på en väldig massa områden. Sjukdomar ska botas, föråldrande dämpas och vi ska bli smartare kruxet med allt detta kan man sammanfatta i vad jag läste universitetspress för ett bra tag sedan : Ett gäng utvecklingspsykologer och andra behöriga ( jag tror det var på Stanford jag kan kolla) hade material och rejält underlag vad det gällde en grupp människor och intelligens. De kom fram till att ärftligheten i just detta fall hade ett genomsnitt på säg 35% därefter kom "genetikervännerna" in med höga knäuppdragningar och undersökte samma material och hävdade 70%.. Jag vågar lova att det ser ofta ut så här på de olika ämnena som genetiken ska lösa och de drabbade forskarna som jobbar på alternativ lösning gör, ibland utan fog, motstånd.
Jag tror att missförstånd och felaktiga slutsatser uppstår.

Dock kvarstår det obestridbara att forskare som har studerat liknande material drar helt olika slutsatser: Somliga har på matematisk och vetenskaplig basis presenterat antaganden som visar att intelligens (så som den framgår av IQ-tester) är ärftlig upp till 80 procent medans behörigt forskarfolk kom fram till 30-35%. Siffran ligger nog i mitten men den -> varierar beroende på vilken intelligens <- testet påstår sig mäta.

Exempelvis har genetiken en mycket liten del vad det gäller de delar av vår hjärna som är aktiva vid musik. Detta visade Suzuki metoden där människor utan den minsta musikaliska begåvning eller skolning lärt sig spela instrument och detta mycket bra. Att stimulans och motivation är viktigt för en intelligens utveckling vet vi och det gäller redan på mössens nivå. Jag tror det var på Berkeley man tog 100 möss och lät dessa växa upp i en utmanande och mentalt provocerande miljö. Mössens utsattes dagligen för utmaningar och mindre problem att komma förbi. 100 andra möss hade dess raka motsats och när testet var slut hade man ihjäl de små liven och kunde konstatera att den första gruppen hade i genomsnitt

Näe just IQ avgörs ytterst ytterst lite av arv och miljö. IQ avgörs av ett IQ-test. Detta även för att enäggstvillingar med identisk uppväxt kan får olika och väldigt varierande resultat seriösa Intelligens och aptitudtester.. Däremot om Bart menar att det är intelligens som avgörs av ovanstående så är inte det riktigt rätt heller. Det absolut bästa sättet att studera en intelligens eller ett område inom en intelligens är att se hur den beter sig när den blir skadad. i.e skador driver utvecklig.

Visserligen är "IQ-gen" och att skriva att det avgörs av arv bara ett ord och många resonerar så. Bart är ingalunda ensam men om man inte kan hålla hjärnans komplexitet i minne och att detta, som sagt, är det mest debatterade området inom psykologin så kanske man bör avstå från att uttrycka sig helt. Jag tycker citatet ur Gaarder's "Sofies värld" som jag brukade ha i footern är ganska bra :

"om människans hjärna var så enkelt sammansatt att vi kunde förstå den, skulle vi vara så dumma att vi ändå ingenting begrep"

Landslagets Letargiska Långbänk

Så här veckan efter Sveriges 0-0 match mot Danmark är det nog dags att sluta fråga vad som händer med det Svenska landslagetoch börja titta på framtiden och just här kommer, ganska paradoxalt, fenomenet Danmark in.För landet Degenerationens hemland har en stank som smittar och den går att känna över sundet.

Unga spelare med potential går, glatt visslande likt lemmlar mot en stupkant, till Danmark. Unga svenskar som är talanger i bra ligor i bra lag är inte ens nära landslaget och ibland inte ens U21.....

Svenska fotbollsförbundet verkar ha firat att Lars Lagerbäck skrivit på för ytterligare 18 år.

Ty alla de spelare som dessutom gått unga, eller halvunga, till Danmark har med det slängt bort sin talang i en liga som ligger i paritet med Allsvenskan rent kompetensmässigt.

Dessa killar borde ha fått bära endast feghetens gula färg och inte den på landslagströjan. Tänket bakom en flytt till Danmark är förvissa karriärkriminellt men lätt att förstå: Man blir ju faktiskt utlandsproffs, man får en rejäl löneökning, språket går att lära sig flytande och så är det ju nära hem. Martin Ericsson är en praktexempel på det.

En spelare som inte vågade flytta till England och slängt bort sin talang but then again why should he?

Lagerbäck jobbar inte med "mutual consent" utan med intern lojalitet och ett överfokus på fel sorts mentalitet hos spelaren samt en allergi mot ungdom.Det är inte bra för ett sådant litet land som Sverige där vi verkligen måste jobba med en så stor grupp som möjligt eftersom mutual consent funkar åt andra hållet. En landslagsutagning ger nästan alltid bara positiva effekter i form av förnyat förtroende, bättre form eller rentav en transfer uppåt men sånt fattar inte Lagerbäck vars klubbmeriter på hög nivå är obefintlig.

Om där finns allergi mot ungdom så finns där en övertro på ålder. Lucic och Henke slutade på eget bevåg när det började bli pinsamt och vad jag förstått det som skulle Lagerbäck gärna haft dom kvar ett tag till. Man tar sig för pannan.Att vi ett par år haft spelare i Holländska och Engelska ligan, Div 1 inräknat, och andra bra ligor som inte ens blivit kollade på är bara ren okunnighet. Sverige är för litet land för att vi ska kunna välja ett lojalt grabbgäng och köra med det. Vi måste ständigt arbeta med en stor grupp nya ungdomar annars är svensk fotboll på väg in i ett mörker av okänd ände för Lagerbäck ska ju sitta ett tag och enligt Simon Bank (för han kan väl andå lfotboll) så har vi inga andra alternativ för vi måste ju ha en Svensk tränare.

Samma skrå av murvlar hyllar däremot gärna Svennis: Hans framgångar tillskrivs ofta direkt och indirekt hans Svenska påbrå som ger Lugnet, Lagomheten och Letargins attribut.

Näe. att man håller sig kvar med gamla vrak runt 30 på vänskapslandskamper, tourer och betydelselösa gör bara förändringsskräcken övertydlig. Lagerbäck har faktiskt inte plockat fram en enda egen ordinarie djävla spelare själv under all sin tid. Allt, precis allt är arvet för gamle U21 Tommy. När det väl ska provas nytt är det killar som Nannskog 30 år från Norge.

En kille som Kennedy som gjorde cirka 15 mål som högerytter i Twente fick knappt komma till bänken fast det verkar som om han nu kanske kan få en chans.

Han håller ju på bli 30 snart för fan!

Här finns också något annat, något mörkare och svårt att ta på men det finns där. Det är lika luddigt som synen på att vi måste ha en Svensk tränare och det där med Svennis men ack så mer farliga: Hade Kennedy hetat Johansson i efternamn samt talat och uppfört sig som en rikssvensk är jag övertygad om att han fått chansen tidigare. Det är ingen slump att vi har så många nvandrargrabbar med potential men samtidigt har ytterst få fått en ärlig chans i landslaget.

Flera av dom här invandrarkillarna måste dessutom få en landskamp för Sverige direkt för att förhindra att en annan nation tar dom.I den sorgliga matchen mot Nordirland hade jag gärna sett en Zlatan Muslimovic i blågul tröja men tror någon på allvar att vi hade haft en spelare i blågult med det efternamnet?

Förmodligen kommer vi tappa Goran Slavkovski i Inter till Makedoniens landslag.

Zlatan behöver inte prata skit om landslaget för honom.

Han behöver bara berätta som det är.

Detta med ungdomar och landslaget är moment 22. Varför satsa på en rejäl proffskarriär utomlands om man ändå inte kommer få den där chansen i landslaget som kan ge den extra knuffen? Då är det bättre att ta Danmark i stället. Tryggt och fint å så är man utlandsproffs. En annan av biverkningar från Danmarksvalet är att de ofta gjort som Anders Svensson ( inte danska meriter iofs men typexempel på en spelare som skulle ha flyttat ut till en riktig liga i sin ungdom.. Tänk om?) alltså raka motsatsen till en "fotbollslegionär" som provar klubb efter klubb utomlands.

Man provar Premier Leauge eller en annan bra liga, man ger upp, man vågar inte mer, inga mer utsvävningar, en stor motgång och man backar.

Undra på att landslaget spelar som dom gör.

Begman Moment

Nej, Bergman var inte så stor som man tror utomlands. Han var stor just hos Eliten. Det känns som om Bergman var som tidsskriften Kånnansijör eller hur den nu stavas fast istället för miljoner i inkomst som kriterium för att få komma in så skulle man ha en särskilt stor kulturkvot. Det är samma människor som håller i pennan när hyllningarna ska dras upp men mot en personlighet som Astid Lindgren och hennes gärning så tål IB inte en jämförelse.

Det är lattesörplande filmkännare som kollar Bergman när vemodet tilltar eller tryter.
Samma typer som måste se svåra filmer.

När jag bodde i Battersea på nittiotalet så kom jag hem en Fredag, slängde på en bra gryta och öppnade en vinare och började laga mat
i paritet med Leif GW's "riktiga poliser". Drog på min TV och softade i köket men så slog det mig att något var fel.

Någon var skumt. Va fan var det?
Fan, det kommer ju Svenska från TV:n!

På bästa sändningstid hade en engelsk TV kanal en Svensk filmfestival som varade hela sommaren på Fredag och nu var det Bergmans tur (efter att ha kommit prioteringstvåa efter Hallström) och det var den där filmen men hon som blir gravid... med eller mot sin vilja.

Hon sade något så här ungefär :

"Jag känner en sådan tomhet, en sådan rädsla inför framtiden. Nyss var jag upplyft....etc" .

Översättning löd däremot exakt :

"I feel so silly"

Låg Engelsk intapersonlig intelligens frontalkrockade med Svensk exportångest.
Jag garvade hela helgen.

Våra sinnen del 2

Bildrörsdepression - nya folksjukdomen

Jag vaknar upp och ser mig i spegeln. Tar mig för ögonen och hör allas förklaringar om de blåa streckens tillkomst komma ekandes. Jag har sovit sedan 08:00 i går med undantag för två timmar då jag hämtat och lämnat familjemedlemmar. Mina ögon bär ändå blå streck. Jag dricker inte alkohol sedan ett halvår tillbaka.
Mina ögon bär ändå blå streck.

"Det är för alla intryck dina ögon tar"
Så säger kompisen Aron. Vi joggar efter kanalen och Sweenys bageri doftar så härligt. "Det för alla intryck. Jag menar du lider ju av BRD."
"Jaha en trebokstävers sjukdom till och ytterligare miljoner för läkemedelsindustrin och emotionellt repressiva forskare".
"Nej då, BRD har jag hittat på bara till dig. Du lider av Bildrörs Depression. Du sitter framför en skärm jämt".
"Ja men det är ju jobbet. Jag är ju faktiskt skribent och attitydatlet", försöker jag men Frank bara garvar och drar upp tempot.

Det ligger något i detta. Jag svänger runt historiska museet och tittar på utställningar från Vikingatidens Sverige. Museets hallar är skrämmande tomma och påminner en om mellanstadiets och dagisets tvångskommenderade utflykter. Ända tills jag kommer till någon slags multimediamonitor där ungdomar sitter klistrade och flipprar mellan Odens Brunnspyaspel och Valhallchattet.

Jaha, så såg det ut då. Människan i medeltidens Sverige bodde i en bildfattig värld.
Kyrkan fyllde denna position väl och gav folk inte bara tro utan utbildning och släckte vår törst på visuella intryck. Om människan under detta århundrade var understimulerade rent visuellt så har människan i dag ren overload på intryck. Det är inte bara vår syn som tjänar som katalysator i detta spektra. Det är även hur vi ser ut. Genom en överslagsräkning kan jag fastslå att en bonde från det forna Sveriges 1800-tal behövde behandla ett nytt visuellt intryck varje vecka. Detta får jag stöd för av en kompis som är historiker. "Mmm, inne i bygden för att handla då kan tänka." Samma överslagsräkning ger dock en skrämmande räkning för homo chatiens: Jag slutar räkna efter 40 nya intryck...

"Jamen då är det väl ändå inte nya", invänder Historikern Sixten. Till slut blir det ju så att allt inte har nyhetens behag och hinner behandlas av hjärnan och..."Som om vi blir avtrubbade" klipper jag av och lägger demonstrativt upp glocken på skrivbordet som jag använde för att slå spiken i kistan.

När jag några år tidigare skall täcka en match mellan Valencia och Barcelona så säger Louis på FourFourTwo Magazine till mig att Valencia spelar MTV-fotboll. MTV-Fotboll?
Jo alltså de passar bollen efter två sekunder. Det är genomsnittstiden för ett klipp i en MTV-video.
Två sekunder?
Vad gör det för hjärnan?
Minnet? Hur minns vi?
Registrerar det undermed... Undra på ord som avtrubbade, blockerade, socialt trötta, empatiminskande...Empatiminskande? Jo du läste rätt.

Vi orkar i alla fall inte se hur mycket som helst. När den briljante, amerikanske mediekunskapsprofessorn Neal Postman släppte sina milstolpar "Amusing ourselfs to death" och "The lost childhood" så anmärker han gång på gång att det våra ögon konsumeras inte rimligen kan brytas ned med ord som "fritt val" eller "tvång" vi tvingar oss själva helt enkelt och han betonar även det som 80-talistgenerationen avfärdar som socialstyrelsesvammel:
Att det vi tittar på faktiskt har konsekvenser på våra sinnen.
Jamen vilket sinne? Jag bläddrar febrilt men antingen så ser man inte de teoretiska träden för all sinnglig skog eller så är Postman skollad av alla grötskålar. Han kommer liksom inte till skott. Ställer sig som en Von Däniken som plåstrat ihop en juste sci-fi teori utan sätta spiken i kistan och cry wolf.

Postman hävdar dock det förbisedda faktumet att det inte är bra för oss att äta pizza hutlös och dricka så mycket öl så att tapeterna ramlar ner samtidigt som Rwandas svältande svischar förbi på TV:n. "Jag blir så trött, jag blir så trött" hör vi från soffan när något som inte är som det skall visas på rutan eller blimrar till. "Ja blir du trött eller dina ögon?". Jag svarare sambon som sitter och vräker i sig Big Brother. Jamenvadå.
Det drar ju. Folk tittar ju! Det gör man med bilolyckor vid vägkanten också.
Bilolyckor som allt mer och mer orsakas av att föraren tittar på TV.

Undra på att ögonen är trötta.

Den Femte Maradonan

Den lille bambin från Rosario lobbar in ett konstmål... Ja menar asså sån här jättebamsing till mål.

Jag bara ler och tänker tillbaka på hur man firar ett guld. För det blir guld.

"Have you seen the new kit for next season, so sexy. Iz all white with this red stripe.
With Bergie and Overmars we are going to look like Ajax. There is just so much Ajax."

Platsen var Wooden Bridge Pub, Guildford mitt emot Ericsson över den ständigt svischande A3:an och Ray log så där magiskt över en Fosters top som bara han kunde. Hornby har skrivit i Fever Pitch att det finns en inneboende polarskrytsrivalism inom män och just inom fotbollen.
Att män tävlar. Att ingen skall få veta mer om Arsenal än vad han vet själv.
Hornby hade styckmördat Ray och brutit ihop totalt över Tristans kunskapsnivåer och skicklighet med en biljardkö.
Grabbarna levde för Arsenal och Biljard.
"Thats us gez, a bit of french flair and dutch new thinking"

Jag dricker lite på min pint och lyssnar på Ray. Han står i solskenet, vid de genomrökta, gröna gardinerna och dammiga fönstren. Han står i slutstriden om guldet. Arsenal har kört över allt. 4-0 borta mot Blackburn i en halvlek och hela jakten i kapp på Man U började med att man vann med 1-0 mot just dom på Old Trafford. Overmars sprang fri och tryckte in 1-0. När Schmeichel då skulle gå upp på en hörna för att göra mål som han gjorde mot Rotor Volograd så ramlar den baconröd-ilskna dansken ihop i straffområdet och skadar sig. Han får jogga haltandes med rabiessmärtat uttryck i nyllet.

Ray ställde sig upp på stolen inne på Wooden Bridge och uttalade de svidande orden:
"Even if it is a fucking draw its worth watching that!!!!!!!"

Ray lärde mig hur man firar ett guld. Månader senare skulle jag få användning av det när Allsvenskans bästa Högerytter (då centralt) Trycker in 3-1 och skickade Södermalm till sin rättmätiga del av paradiset 2001. Ray lärde mig.

Man står bara upp på Stolen. Har man tillräckligt hög röst kan ingen knuffa ner dig.
När då Adams i April trycker in 4-0 efter en liberoartad rusning och guldet är spikat så ställer sig Ray bara upp på stolen:

"Champions, champions, champions"

Jag provade samma inne på Peros men ramlade ner av tumultet.

Nu är det 2007och Copa America. Världens bäste högerytter Messi och kan kalas Maradona den Fjärde. Jo han kan det för Riquelme, Ortega och Aimar har tidigare varit de tidigare Maradonnorna men inte riktigt nått hela vägen fram. Törsten på en ny fixstjärna, en världsbästing har alltid varit stor i Argentina och just därför är det lite paradoxalt att man kanske samlat den bästa trupp man någonsin skickat till en turnering för Copa America 2007 där dessutom alla är i form, i stöten, i bra klubblag.

Så behöver Argentina en ny Maradona igen? Titeln var redan komiskt trasig och till besatthet upprepad för 15 år sedan.
Skit i det.

Världen behöver en ny Maradona.

Att lille Lionel som ung redan har börjat göra imitera Maradona ned till detaljnivå

med sin teknik i steget, sina tidlöst vackra placeringar av skott och sin fräckhet är bra.
Det är mycket bra. Men det duger inte.

Han måste lämna tillbaka pubertetsperuken till lilla sportspegeln. Han ska se ut som en härsken hallick, ha bandband, fejka, mygla och köra Gambetan på oss.
Då är han där.
Då är han i mål vackrare än det han visade i går.
Då jag är tillsammans med en Argentinska så blir det till att stå på en stol då med på Söndag.

Moments 4

Det är en sådan där vårdag då vykortspropaganda görs. Solen skiner mot en sådan där mörklbå himmel. Just den där nyansen har jag bara sett i Stockholm. Den kommer åter på den där underbara hösten som nu verkar så långt borta.

Jag träffar Mr. Suitcase på fiket och går över plattan där de riktiga legendarerna har vandrat. In i Kulturhuset och sedan ut ur kulturhuset medans en väldigt, väldigt otränad fotohjärna börjar arbeta......

Men det går inte....

Jag är för otränad, i för dålig form. Borta är dagarna när man stod i ett dike och på två sekunder hittade rätt bländare och slutartid manuellt på en förbimasscherande flygbasjägare.

Men så..

Han bjuder på Red Bull och då lossnar det lite grand. Kamera jobbar... Fan, vad jag hatar Fujifilm. Drömmen om att en dag få äga en Eos 1 eller 5 blir allt mer desperat. Kameran jobbar, ryggen värker... och då sitter den. Han står vid trapporna ovan tunneln som länkar city med David Bagares gata. Få saker kan få en att känna sig ung igen som när man kan fotografera med samma frenesi och resultat som när man var just ung.
Sen efter mycket gnetande så har jag tre bilder som känns ok.Två av dom skulle senare användas av Mr Suitcase på hans websida som promotar plattan

"Guidelines for an emerging century".

Vi går igenom tunneln denna majdag. Skrattar lite åt märkliga förbipasserande och vårljuset och luften slår emot oss vid utträdet tillbaka i dagsljuset. Han åker hem via röd linje, jag grön.

The end

Danmark är ett onödigt land

Jaha bloggen har ju varit ständ pågrund av skrivkramp, sjukdom och ren apatai. Bästa sättet för mig att bota skrivkramp är att läsa tidigare inlägg jag skrivit om något som jag liknar det jag vill uppnå. Vi har ju en stundande match mot Danmark så nu kan ni läsa artikeln som under EM 2004 fick mig mordhotad.

Danmark består ju bara av bonden, jorden och svinet. Tar man bort en av dessa packar allt ihop.

En liknande skörbarhet finns i det danska spelets tre lagdelar. Detta fick de erfara i VM 2002, där ett godkänt gruppspel blev till en förnedrande tvärnit signerad Svennis mot England. I EM-sammanhang har det dock gått bättre för danskarna. 1996 års upplaga fick de som mästare kvala sig in till och där stötte de på Portugal som spelade en fotboll som i en halvlek var något av det vackraste jag sett - någonsin. 1-1 slutade mötet dem emellan och de resterande matcherna gav inte tillräckligt många poäng för att ett avancemang skulle vara möjligt.

1992 var självklart det stora året men den turneringen hade - precis som den lyckade VM-insatsen 1998 - bröderna Laudrups signum. Jojo, Michael saknades i EM-92 men det är ändå dessa bröder som varit navet i ett vackert spelande mittfält och anfall.
Laudrup, ja. Det är lika uttjatat att nämna bröderna som det är ignorant att förbise dem när man nämner Danmark. Kanske sade Terry Venables det bäst: "Laudrup Brothers - every time I hear that it makes me think of two notorius cowboys, outlaws."

Det Danmark som åkte till VM 2002 hade inte riktigt klarat av livet utan dessa snabba revolvermän och det syntes. Det var just sådant de bidrog med som saknades men vad analytiker missade är att det faktiskt går att spela fotboll utan elegans, fantasi och fräna passningar. Det har däremot denna upplaga lärt sig. På utgång är det svåra 4-2-3-1 systemet och nu spelar de med innedrogen 4-3-3 och ett mer direkt spel även om 4-2-3-1 kan förekomma någon enstaka gång. Med tanke på den goda tillgången av yttermitt-fältare/ytterforwards i form av Grönkjaer, Rommedahl, Jörgensson och Lövenkrands vore några andra formationer rent vansinne men laget går gärna på djupet och direkt snarare än på kanten. Detta kombinerat med att de har fått tillbaka spelglädjen kan nuvarande tränaren Morten Olssen stolt slicka i sig.

Faktum är att det danska lag vi får möta inte är helt olikt oss utan mycket likt vad gäller klass, kvalitet på klubb, form på spelare och genomsnittsålder. Endast tre spelare kommer från den debila, inhemska ankdammsligan och att ha en majoritet av spelare som är ordinarie eller roterande i klubbar som Milan, PSV, Dortmund, Inter och Udinese är inte fy skam. Däremot har Danmark något vi saknar: Riktigt bra defensiva mittfältare. För visst är det så att Gravesen är den som spelar den första fiolen på Evertons mittfält och sveriges Linderoth den andra. Danmarks mittfält kan lite av det mesta: Vinna bollar, göra det trångt, stänga passningsvägar, slå laserpassningar i djupet och se tuffa ut på lagfoto. Det mesta alltså - utom kantspel, vilket de alltså överlåter till anfallet.Yttrarna går alltså högre upp och tillhör inte riktigt mittfältet. Spelsystemet är förvillande likt Apornas.

Så slår vi dom:

Jo, då får vi återigen titta på matchen mot England från VM-2002 och på Töfting: Det är omöjligt att analysera den tidens Danmark utan att betrakta Töfting.
Det var tidig morgon när danskarna drabbade ihop med engelsmännen i värmen som hade förvandlat Niagata Stadium till en oval, het och gigantisk stekpanna. Jag tittade extra på Töfting. Han är ofta hyllad för sin tuffhet men med sitt vita hår och sin av solen brända hud så påminde han om en skandinavisk turist som fått för mycket playa de första dagarna och möjligen hade danskarnas VM-fest blivit lite för mycket för dem. Alldeles rödsvedd och vit i håret var han "med sina färger särskilt representativ för Danmark" tyckte kommentatorn. Först tänkte jag på att han såg ut som ett vandrande monument för den nydanska folkhemsrasismen och islamofobin men sedan slog det mig: Självklart! Jag kunde inte låta bli att dra associationen till det rödvita, danska bacon som låg och stekte i de engelska hushållens frukostpannor när jag såg Töfting galoppera runt med sina kulting-liknande vader.
För Mäster Svennis stekte danskarna. En av komponenterna var borta och då slutade Danmark att fungera. De tre lagdelarna var splittrade.

De två hårt arbetande engelska innermittfältarna stängde av passningsvägarna till den släpande forwarden Tomasson och man fick alltså istället gå på kanten vilket Danmark själva ville och det var en del av deras taktik. Kruxet var bara att det var en del av Svennis taktik. De danska yttermitt-fältarna i skepnad av Rommedahl och Grönkjaer sprang i kantspelets fälla och bevakades där hårt. De tilläts inte att dribbla sig förbi Mills eller Cole så allt som fanns kvar att anfalla med var inlägg. Detta mot turneringens två nickstarkaste backar. Sandh och Tomassons talanger är inte direkt att de vinner luftdueller. Inget fungerande anfall. Inga mål 3-0 blev förlusten.

Där är taktiken.

Detta kommer att bli mittfältarnas match.

Självklart avgörs alla matcher på mittfältet mer eller mindre men här kommer de första 20 minuterna på mittfältet att avgöra vilka som vinner. Lika självklart är det att Danmark inte kommer gå på samma fälla men att de får gå på kanten istället för på djupet är ett måste. Tomasson, Jensen och Gravesen kan slå bollar i djupet som är riktigt bra. Är Sverige kalla spelar vi med två defensiva mittfältare. Det är en myt att man måste ha en kreativ mittfältare centralt för att kunna anfalla väl. Fotbollshistorien fullkommligt dräller av exempel på matcher där två defensiva mittfältare har sett till att vi spelat väl och gjort mycket mål.

Swarre och Mjällby och innan det Swarre och Thern är utmärkta, svenska exempel. Utomlands går tankarna till en match jag såg på Canal + underbara repriser från PL. Chelsea pulveriserade Man U (5-1) hemma med Deschamps och Wise på mitten. Vår EM-truppen har bara en defensiv mittfältare i boken i form av Linderoth men Källström kan vikariera som sådan. Mjällby, Jacobsson och Mellberg är bra, mycket bra på huvudet och även om inlägg kan vara farliga så är det att föredra nu när Hedman är bänkad. Jag har på känn att vi likt danskdjävlarnas fiende nummer ett, Dr Helmer, kommer att få tacka "de svenska vakttornen"
Dagstidningarna har ylat om de dåliga resultaten från danskarnas vänskapsmatcher men dessa betyder inte ett smack. Om du vill roa dig så kan du titta på turneringars semifinalister och titta på deras föregående vänskapsmatcher. 30 procent har gjort dåligt ifrån sig, 30 procent bra och 40 procent sisådär.

Jag tror vi spelar sisådär mot Danskarna. Förmodligen har saker och ting inte gått vår väg mot bulgardjävlarna och sist Sverige vann en måstematch i gruppspel var mot ryssarna 1994. Derbystämmningen våra två länder emellan spelar även roll den. Danmark är turneringens mest önödiga lag men lira kan dom. Sveriges lir är mjukare nu än under nittiotalet. Få gula kort för tacklingar. Jag hoppas vi kan sjunga:

"Ni är röde, ni är vite. Vi skall Spöe er, ni skall lide"

SHQ tippar Sverige - Danmark : 2-2

Arsene Wenger. Yeaah him. Hmm. What about him huh,,

Ever since back in 1996 when he replaced that seatwarmer, Arsenal Wenger has been ambitious enough to assemble squad after squad that has the best of two worlds. Foreign Stars and Homegrown youngsters. Ashley Cole, Paolo Vernazza (No he is not Italian) and Matthew Upson to name a few and the patience he showed Francis Jeffers by giving him game after game when more talented [and attractive] foreigners were available. This season, Wenger has already offered similar support to Justin Hoyte - and despite criticism for sometimes fielding entirely foreign teams, only the most prejudiced observer could overlook his commitment to playing at least one Englishman in both of Arsenal's Carling Cup games this year.

So it came as little surprise to me to find Wenger displaying the english shelf and he knew where to put it. Speaking out against the influence of foreign owners in the game he made little attempt hiding the frustration:.
"What was traditionally true in England is that the people who were the owners were the supporters," rang the bitter words from the quasipatriot. Funny enough its not foreign managers to blame : "It's not the manager, because I have to be on line with the values and example set. It is the club and the club is the owners." The fact that Chelsea under Vialli had a italian period and Arsenal a french was not described as a "coinsidence" but never mentioned.

Hmm. . .
I wonder. . .

Alan Pardew said that Arsenals Cup win over Real Madrid "wasn't much of a success for Britain" and was blurred in a wave of electronic counter measures worthy the US Airforce in pressreleases and email comments from the club or its Gunnersmarked lmarked courtreporters.

But he has a point. Credit is not a issue of "One or the other": Its always being shared and split in football and as Chelsea and Arsenal wave those transparent St. George cross in the champions leauge at every victory we can all see through it. Its rewarding as always to see these teams play this season (Except that both clubs had the appauling taste to assign shirtnumbers nine and ten to defenders) but its got almost FA to do with the English FA.
Hmm, I think this has more to do with Wenger being bitter .
"If you buy a super machine, if you buy a Ferrari, from the first day it goes well,"
chortled Wenger of Andriy Shevchenko's early struggles at Chelsea. "Unless it's a Russian who buys it and it breaks in two."

Have you checked your own Renault with license plate 14 latley Arsene?
Its in the fucking garage. Somebody gag him.

Moments 3 part 2

After a few shots, smokebreak and a failed attempt to load my Hasselblad on a new record time something happens that fits right into the session. The artteacher has (Funny Enough) forgot his briefcase and must enter the studio, jump over lightequipment and cables. We hurry up, focus more and I measure the light with my EOS more or less every 10 secs. The fading daylight of the winter wants to betray me and I sigh loudly. Bad lighting and colourfilm just aint a option. Or is it? More to come.

Moments part 3

We are running out of time. The guy wants his artstudio back. The studiolights fail and I grab for a normal huge lamp. And in a moment its all there. The light, her pose. I have to measure the light with my EOS since the Hasselblad lacks such detectioncapacity. I go for 5.6/100 and click.

The Ego has landed

THE EGO HAS LANDED part II


I took it as Jose Mourinho wasn't disliked Barcelona. I was wrong. They even have an airport renamed after him in El prat.

The arroganceapostel, who have developed controlled irritation into an art, lashed out at Icelandic utility man Eidur and accused him of diving.
So far so good. We all seen and heard that before and accusations of diving is as standard as signature to Champions Leauge who occasionally
wakes us up in the evening from our zombiefied prewinter-state but the question was if Eidur him self was even awake.

However in that comment JM bears some responsibility since diving lessons are more then likely a part of the Stamford Bridge act.
Just ask Didier Drogba and Arjen Robben who themselves lashed out towards any team-mate suspected of playacting, furiously brandishing imaginary cards.
Worth mentioning is that Gudjohnsen won Barca a penalty against Recreativo Huelva on Saturday by falling like the Stockholm snow in the box.

Eidur have a good CV which includes playing alongside Ronaldo at PSV and overcoming a career threatening injury has over the years showed potency, determination and that ability to appear in the box from nowhere that was the sign of the previous Henrik Larsson. How ironic and preposterous isn't it that he is now the walking
monument over Barcelona's impotence and that the only acting he can be guilty of is trying to replace Eto'o.

Werder Bremen next for Barca and a win is without no question not in the bag. Diego, the young former Porto midfielder, has more then once
this season showed that he is capable of opening any defence or any bag.

Could he be the one that gives Barcelona the hat?

Barcelona looked without question like the tightest outfit in CL last season.
With reservation for Lennart Johanssons Oscar Jacobsson of course.

Svendetta with Dennis Swise?

When he broke bread with Slippery Pete Kenyon, Sven-Goran Eriksson was rumoured to be after the Chelsea job. When he joined the Fake Sheikh at table, he expressed interest in the Villa job. And then there was that repast with Faria Alam, which ended with a [Snip! - Fiver Lawyers]. Now it's happened again, with the former England manager being linked with Alan Pardew's job after being spotted dining with two figures central to Kia Joorabchian's potential takeover of West Ham.

As recently as last Sunday, Svenis was seen chowing down with Eli Papouchado, an Israeli property magnate who is Joorabchian's main backer, and the agent Pini Zahavi, who has helped coordinate the prospective buy-out. However, Sven's agent Athole Still insists the dinner in Tel Aviv was, um, kosher. "It was an absolutely private dinner and it was not in any way connected with West Ham," he declared, putting an end to speculation that the party had spent the evening discussing the header with which Trevor Brooking won the 1980 FA Cup final ... and he didn't score many headers you know.

If Joorabchian does take control at Upton Park he plans to replace Pardew with an internationally renowned manager, but failing that, may well settle for Eriksson instead. And if the Swede takes over, chances are that he'd immediately try to curry favour with the fans by signing one of their own - a genuine East End jellied eel-eating geezer born within the sound of Bow Bells. Somebody high profile, perhaps. Somebody who's currently unsettled abroad, and whose wife has made no secret of her desire to live in Big London. And if that gruesome prospect isn't enough to get Hammers fans rallying around Pardew, then SHQ bet Stefan Postma-ed if it knows what will.

Gröna och vita band

Dagen efter Celtics förlust i UEFA - cupen (UEFA-cupen) så plockar jag fram materialet från resan till Skottland som jag gjorde för en vecka sedan. Det tar ett tag innan jag kan känna igen mig; var ljudinspelningen kom ifrån: Vi sitter på Puben. Jo, man gör ju det.
Brett Lockhart är verklighetens Hagbard. 30 timmar kvar till flyget innan

Stansteads torgskräck sätter in och får en att skaka tillbaka till Skavsta. Ljuduppspelningen klickar igång. 128 mb. 94 minuter. Eller sex öl om man vill.

"Weir in dhe fooking final. Its not strange at all."
"Why aint that strange"
"Coz we are fooking Celtic"

Hans dialekt låter så där tvärskotsk men jag anar att han brer på lite. Jag tycker mig höra i dialekten
som låter som klockren Geordie. Puben heter Picture and Piano på West George Street och
parafraserar på pubkedjan Pitcher & Piano som spritt sig som BSE över hela England.
Jag försöker få honom ännu stoltare för att han skall kunna prata mer. Minnen från Europa ja..
"We never made it that far, FC Cologne was to much for us but we did knock out one tartan team although I cant remember which, back in 82"
"What team was that, what team you support?"
"Hammarby IF from Sodermalm, heard of em?"
"Aiye, your the team that one the gouuld for the föirst
time and then Sackhed the managerr" säger Brett och brister ut i ett gapskratt. Hans rullande skotska ärr hugger som en piska i käftherraväldet inne på pubben. Vi är vänner.

Brett har tackat ja till intervju. Han är 35 och har följt Celtic hela sitt liv. Han är en typisk
fotbollssupporter med massvis av intressen och spektra men gör gärna sken av att det bara är fotboll för folk han inte vill lära känna mer. Den Grönvita halsduken funkar som fågelskrämma. mot hönsen. Men Brett har rätt. Det är inte konstigt att Celtic gått så långt som dom gjort. Förklaringen är nog egentligen bred men den stavas Martin O'Neal. För att få en helhetsbild så måste vi dock gå bakåt i tiden. Slovaken Jozef Venglos tog över tränarjobbet i juli 98 från Wim Jansen som bara satt där i ett år.

Jansen hade dock gjort två bra saker innan han löste ut fallskärmen via en kaoutchukparagraf: Han hade tagit med sig Henke Larsson och han hade vunnit den första titeln på tio år och med det satt stopp för Rangers planer att vinna tio på raken vilket hade varit att ta över rekordet från katolikerna.

Henke blev vändpunkten.
Just Henke är ofta porträtterad som antingen en målspruta i skotsk och engelsk press eller som (en) superhjälte i svensk. Men Henke är mer än så.
Han är symbolen för själva förvandlingen av Celtic från urtypiskt skotskt lag till ett ambitiöst, europeiskt cuplag. Vi pratar om tidiga matcher och ens mins vi bägge. Brett var där och jag har sett videobandet på den 20 gånger från förra mötet mot Liverpool 1998. Alan Hansen spår från studion att Celtic ska pressas av fansen att attackera, attackera. Om Henke tror Hansen att han kommer bli väl omhändertagen och bjuden på ryggmassage av försvaret. Hansen ler när bilderna från spelargången kommer upp och säger "This kind of tunnel can do two things to you. It can freighten you to death or it can make
you grow at least a yard".

Tifot med halsdukar och den gemensamma "you never walk alone" får mig att fälla tårar.
Matchen börjar och om Celtics anfallsvilja får Hansen rätt men om Henke fel. Henke dyker upp som gubben i lådan. Strax ovan mittfältet sliter han upp stora hål i försvaret med sina löpningar och vållar dom alla möjliga problem när han driver boll eller väggar med den väldige Moravcik.
Celtic liknar inte ett skotskt lag här och man fortsatt den utvecklingen. Det är inte bara Celtic som höjt sig det är hela ligan.
Brett menar:
"People just dont like Scottish football because they heard its bad rather then seen it, my guess is that they dont like Scots either. Poofs", säger Brett och ger prov på en supporters isolationism och typisk självbedrägeri som bäst stavas "Alla hatar oss". . .

Men han har en poäng. Skotsk fotboll är inte lika
dålig. Premiership och Engelsk fotboll levde med samma dåliga rykte om långbollar, sparka spring och Ingemar Bergman-fotboll långt efter att den var borta. Trots att det bara var Dons och Leeds som spelade den. I början och under mitten av 90-talet kunde en tunnhårig Prytz dominera på mittfältet. Hearts hade Eskilsson och ett par lag i högsta serien innehöll amatörer som hade andra yrken och fotboll som deltidsjobb eller en stor Hobby. Denna tid skulle snart vara förbi men många ifrågasatte om ligan verkligen skulle kunna överleva där alla möter varandra fyra gånger.

"Det är inget problem säger Brett. Vi får helt enkelt chansen att verkligen se vem som är bästa laget i staden. Hade vi bara två derbyn som andra så skulle vi verkligen inte veta så säkert. Även om vi vinner två var OCH det är dessutom lika många hemma som borta för bägge ja då vet vi verkligen att det är jävligt jämt. Glöm inte att vi är skottar. Vi skall lära oss förlora. "Det är vår lott på jorden", säger Brett och drämmer ned Ölsejdeln så hårt så ingen skall våga invända. Även här har han rätt. Jag vet inte i hur många olika städer jag sett fans kivas över gästböcker eller i krönikor om derbyns resultat och hur det hade slutat om inte.....
Risken att just derbyna skulle dö ut av att vara för många - som David Lacey i Guardian påstod för en tid sedan - är förmodligen liten.

Vi pratar om just derbyna och jag försöker hugga in: "A Glaswegian definition of an atheist. A bloke who goes to a Celtic-Ranger match to watch the football"
"Voices of the old firm av Sandy Strangs"
säger Brett när han kartlägger min bokhylla.

På den svängen går pratet. Om Derbyna, 90-talet och Rangers: Rangers hade fyllt på med Italienska avhopparna Laudrup och Gazza. I en fejkad intervju någon av de svenska fotbollstidningarna så påstår Laudrup att de skall vinna Champions League. Det gick inte och 1996 blev det tvärstopp i kvalet då IFK Göteborg visade sig vara några klasser högre. Rangers hade snappat upp Marco Negri från Perugia för £3,7M.
Negri gjorde något större väsen varken före eller efter sin vistelse i Glasgow
men mål i Rangerströjan blev det och med sina 32 var han bara två mål bakom Ally McCoist 34 som denne gjorde två säsonger på raken under 1991 till 1993.
Det var i sin tur ett försök att nå Brian McClairs 35 från säsongen 86/87 men om Negri och McCoist ordnade sådana där förfärliga dubbeluppslag i The Sun där kommentarer som "Ingen kommer nog att slå det" ter sig illa mot färgglada vidvinkelporträtt iförd Cowboyhölster med tomma läktare som bakgrund.

Men det ter sig illa mot den framtid som samtidigt omsorgsfullt såddes på andra sidan staden.
Celtic hade långsamt börja värva ihop ett lag. Under sjuttiotalet så hade man börjat luckra upp den tradition som en gång sade att samtliga skulle vara katoliker. Man värvade Alan Stubbs som nästan egenhändigt täppt till försvaret på Bolton så tillträde till Premier League från Div. 1 var ordnat. Man började rubba på heliga kor och 1999 så var det bara ytterbacken och styrelsesläktingen McKenna som var med i startelvan. Men det var inte bara i laget förändringarna gjordes.

Större Arena vilket ger mer pengar men man började även samarbeta med fansen. 1996 startade man en kampanj som hette "Bhoys against Bigotry" vars syfte var att få bukt med den sekterism som hade börjat tillta. För baner som stödjer IRA drar på sig lika mycket böter och är lika oacceptabelt som Cragnottis kansli brukar få hantera efter att ett lag med färgade spelare besökt Olympiastadion. Men så under sommaren 2000 så ramlade den sista pusselbiten på plats när Ulsterfödde Martin O'Neill fick managerjobbet. O'Neills
arbete med först Wycome och senare Leicester var imponerande men Matt Elliot började bli gammal och de £7M man fick för Emile Heskey gick inte att omvandla till någon som var lika bra.

Frågetecknet
var om O'Neill skulle klara av en storklubb som Celtic. I familjeklubben Leicester hade han lyckats med liten transferkassa och hade mest utvecklat det som fanns. Lite som Cratz men skulle han klara en storklubb? Det var inte självklart även om det ser ut som det i dag.
".Cratz fella. They sachked hem again, diz time when he was being saluted by previous club who
sacked him earlier."

Brett skrattar faktiskt så tårarna rinner.
"Jodå jag har läst om det" fortsätter han.
Vi fortsätter prata om O'Neill och Brett ångar på.
"He is a top man. If I where to meet him I would shake his hand. He is the man for this job. The best manager in the UK, osv osv.
säger han och sätter punkt för sin långa hyllning med att smälla ned Ölsejdeln så hårt så ingen ska våga invända. Jodå, Han är populär bland fansen och är dyrkas han mer än gillas tänker jag. Den för holländare så typiska småtjurigheten var inget som Celticfansen gillade med Jansen och det var ju det Henke ville komma bort ifrån. Venglos har inte bara ett namn som en krigsförbrytare. Han låter som en också. O'Neill är mannen för jobbet.

John Barnes var för orutinerad och skulle behöva börja med mindre
klubbar enas vi om och Daglish för överskattad. Det var under deras mellanperiod som man bröt det fina mönstret av värvningar och plockade in en förbrukad och mätt Ian Wright men det är glömt nu. O'Neill tog med sig Neil Lennon. Lennon hade i Leicester bildad mittfältstrio med den evigt löpande Robbie Savage och den knappt turkiskt talande turken Mustapha Izzet. Med Matt Elliot som spindeln i försvarets nät, med en markerande Kåmark och med Heskey som gav Anfallet svårmatchad fart och kraft så blev Leicester ett starkt lag. Just Kåmark kunde ge herrar som Bergkamp och Zola
klaustrofobi i halvtid.

Detta syntes extra i ligacupen final 97 mot Boro där Juninho suddades ut.
"Han har styrt om träningarna. Laget verkar ha roligare och det går snabbare".
I en intervju i Daily Record ser jag att Lambert säger att han aldrig har tränat så hårt som nu. Vi har fått ett högre tempo. Titta bara på Sutton. Han ser starkare och smidigare ut.
Sutton ja. I Norwich hade han övertygat med 33 mål på 79 matcher och efter att ha spelat andrafiol i firma SAS (Sutton And Shearer men tillika förkortningen för Englands främsta Elitförband) så blev det Chelsea men uteblev målen nästan helt och Sutton spelade bättre som Mittback än i anfallet. "Finished" skrek West-ends publik på Stamford Bridge och jag undrade om det inte var så men O'Neill kände till Suttons kaliber och denne har fått en nytändning i Celtic.

Hartsons karriär har däremot varit rörig och rastlös. I Arsenals Cupvinnarcupfinal mot Saragoza fick han sitt eldprov och gjorde mål direkt. Highbury blev trångt när Bruce Rioch rörde om i laget och tillsammans med en annan bänknötare vid namn Paul Kitson köptes han in till West Ham och där blev det succé ända tills att han försökte sparka av huvudet på Eyal Berkovich (som även han spelat i Celtic) under en träning och efter trötta framträdanden i Wimbledon och Coventry blev det till sist Celtic för Walesaren.
Men målen svarar Henke för.

Aldrig har skotskt fotboll haft en sådan notorisk målskytt som Henke.
McCoist, Negri skulle få backa och historikerna få dra tummen i böckerna tillbaka till 1959/60 och Hibernians Joseph Baker och dennes 42 mål. Efter en blygsam start med 16 mål på 35 säsongen 1997/98 så tog det fart under de följande två åren 29 på 35 och 12 på 13 matcher. Detta för att explodera säsongen 2000/01 med 35 mål.
"Taktiken säger Brett. Visst Henke är måltjuv utan dess like men det handlar lite om hur man använder honom, O'Neill fick nog kläm på det till slut"
O'Neill är en tränare som följer 3-5-2/5-3-2 och här används Henke som en av två toppar men som inte ligger bara strax bakom sin forward men även runt. Brett ritar en halvcirkel runt straffområdet på ett papper. O'Neill följde 3-5-2 innan formationen förklarades som innedrog av kolumnister på 90-talet och I Celtic har han fortsatt slipandet. Mjällby är visserligen ingen elegant libero men kan med sina erfarenheter från favoritpositionen mittfältet spela ut rollen mycket väl med de fransktalande och resoluta herrarna Balde och Valgaeren.

Mjällby som är ett vandrande monument över den fotboll man associerar med AIK. Blond, stark, rå, kämpande och urtråkig men ack så effektiv.

Tack vare kompisen Söderberg så blev det landslagsdebut för mannen som markerade Ronaldo på Camp Nou och gjorde Till råga på allt ett bra jobb. Venglos kunde inte heller förneka att det var insatserna mot England på Wembley och Råsunda som gjorde att han fått upp ögonen för bjässen från Järfälla. O'Neill hade även Mjällby i siktet från Leicester men det blev lite av en försenad proffsstart för Mjällby när det till slut blev Celtic. Banderollerna på Råsunda löd "inte under 40 miljoner" men Hatten fick nöja sig med realistiska £1,5M. Mjällbys styrka svarar mot den fysik som krävs. O'Neill noterade med Leicester i UEFA cupen att Italienska och Spanska lag som gick långt i cupperna inte bara var taktiska in i minsta detalj och
fyllda med spelare som har balla efternamn.
De var även fysiskt starka. Detta hittar man i Sutton, Hartson och Guppy. Steve Andrew Guppy har följt O’Neill från Wycombe till Leicester och blev igen en del av flyttbagaget. Guppy behövs eftersom han bemästrar rollen som "wingerback" lysande.

Just
snabba ytterbackar/yttermittfältare har ett eget ord i engelskan och det behövs eftersom wingerback är en egen roll som skiljer sig. I alla fall om man spelar den rätt och det gör O'Neill. På mittfältet så återfinns speluppläggaren Lambert. Erfarenheten kommer inte bara från åldern utan även från de 44 matcher i ett vinnande Dortmund denne fick under de två år han var där.
Helt orutinerad på kontinenten är inte laget. O'Neill, Guppy och Lennon har erfarenheter från UEFAcupen sedan tidigare som hade kunnat bli riktigt fina om inte Atletico Madrid satt stop för dom. Chris Sutton har det med Blackburn och Mjällby med AIK. Valgaeren och Petrov är landslagsmän.

Så rutin finns det. Spelet är tämligen direkt och går stundtals lika snabbt över mittfältet som när Arsenal kontrar. Henkes förmåga att dyka upp som gubben i - lite strax bakom en eller två forwards – lådan Celtics vassaste vapen. Redan I det första UEFA mötet med Liverpool öste tidningarna beröm över Larsson outtröttliga spelstil. Denna skulle Henke ta med sig till VM - 02. Han var en av få som verkligen spelade ut sitt register med god teknik och arbetskapacitet.
Jag tömmer min andra och sista öl, tar i hand med Brett och åker hem till Sverige. Dagen efter den förlorade ligatiteln och med förlusten mot Boavista i färskt minne så funderar jag på att slå Brett en signal men jag avstår. Jag vet vad han kommer säga. Något i stil med "jajaja men vi är bäst ändå och vänta bara tills …" Men det är sant "för om det finns något med Celtic som skiljer sig från Rangers så är det att laget kan bara bli bättre. "

Så säger Brett och sitter man i Glasgow bland de grönvita så har han ju rätt.