Skammen Taylor, skammen

Nej då.

Inte är Martin Taylor en elak och grym spelare. Han är inte vårdslös. Wengers utbrott och andra spelares svar har fångats upp av Svensk sportpress och man vill ge skenet om käbbel. Där finns inget. Det inte svårare än så att Taylor gjorde ett grovt tjänstefel. Man SKA INTE gå in med dubbarna först 99% av gångerna går det bra till halvbra men 1% går det åt helvete. Därför får Eduardo vänta ett år att visa all sin klass och potential.

Däremot är det ingen som skriver om skammen. Skammen Taylor, skammen. Oh du milde vad du måste skämmas i dag. I försvarsspelarens hemland England där publiken applåderar en bra glidtackling lika mycket som ett bra skott så kan Taylors vårdslöshet liknas med en prickskytt som har målet i siktet men då ställer sig upp från sitt gömställe, ropar "Barbapappa here I come" och skjuter automateld och missar med fem meter.



Jag avstår från att publicera bilder som visar själva benbrottet. Tycker sånt är smaklöst. Det räcker med att skriva det eller säga det. Någon räknade ut att TV4 visade Henke Larssons benbrott en 33 gånger under en hel dag i olika nyhetsinslag och program.

Fý fan.

Moments 5

Det är den åttonde April året 2004. För första gången står man där. Denna plats, denna infart som alla läktare har till planen som är så mytomspunnen. Den korta promenaden och väntan på att få möta en publik som kommer att älska en i stycken eller avsky en stark. Man hör mullret och dundret från ovan. Man hör alla ramsorna eka så där konstigt inne i tunneln. Jag memoriserar alla instruktioner jag fått av min kontakt på Bajen om var jag får gå, var jag inte får gå etc.



Jag fattar EOS 5 och tar en bild svartvit men går över på digitala och den blir bättre.
Det finns ljus i slutet på tunneln.


....men det känns så skönt att stå där i mörkert.
Så fattar jag kameraväskan och lite mod och kliver ut i ljudväggen.

Vem är jag?

Normalt sett har jag svårt för egocentrism i massmedia. jagjagjag..etc.

Men nu så. För er som undrar vem jag är och hur jag har det så kan jag berätta att jag har en kvinna och den här gjorde hon till mig på valentines day.

http://mateconpepparkakor.blogspot.com/2008/02/feliz-dia-de-los-enamorados.html


Det här hennes blog btw som ni kan bokmarka mig.

Grabbarna som ger fingret...

Som alla begripit så var jag väldigt olydig som liten. Jag vet inte hur många utskällningar jag fick men det bet liksom inte.

Jag blev aldrig impad av den som skällde ut. Ingen pondus. Bara tjat. Men en gång blev jag riktigt utskälld av en Mullah och han höjde fingret som han hytte med och det bet direkt. Sen dess är djääävligt svag för det här med mullahs med fingrar. Så fort dom höjer den och varnar så vet man att det smäller snart.

Lika bra att ge upp på en gång.

Så djääävla hårt och kaxigt med en tjomme i bergen som sitter och VARNAR staterna om och om igen om vedergällning.

Nästa gång du ser en tjomme med stort skägg
som hytter med fingret och säger att du varit stygg så be hårt som fan att det är julafton annars kan du börja springa.

Det Vita Alternativet. Del 1

Alla klubbar har en period med problem någon gång. En baksmälla efter guld, en volta i Div 1, ekonomitrassel etc.

Detta brukar leda till möjligheter för förbättringar. Chefer kickas hejvilt, nya ägare kommer in .....
Eller inte. . . För nu ska vi titta på en klubb som är något av en explosion av problem, nederlag och en förlorares ångest.
Detta är berättelsen om en klubb som imploderade. Endast Boro - klubben som 97 torskade bägge cupfinalerna OCH åkte ur - är värre.

Det här berättelsen om Leeds United.
Det här är en berättelse om 90-talets England.

Det såg bra ut. Även om man bara hade Gary McAllister som styrde spelet på mitten och Tony Yeboah som spottade mål efter mål så fanns det mer i laget som talade för att Leeds faktiskt hade fått blodad tand efter sin misslyckade transfer av Brolin. Man hade degat ut £4.5 M på en spelare man inte fick en pence för senare.
Vad är då Leeds? Hur ska man sammanfatta klubben kort med några få ord om man nu ska göra det? Jo, en klassiker. Ett alternativ till det röda Norr och färgsprakande och hajpade London söder. Dessutom ett lag med en kraftig dos kult och nostalgi som bottnar i de tidiga tipsextra-eran på 70-talet. Dåliga TV-bilder på spelare vars rena vita kläder stod i bjärt konstrast mot den leråker dom klafsar omkring på. Långt vilt hår, polisonger som svajar, gubbar med keps och sjövilda ståplatsläktare där publiken svajar framåt vid mål eller annat adrenalinbejakande.
Just ja, den typen av kult och minnen.


Leeds.

Ett alternativ.

Det var dock inte alltid tråkigheter. Leeds har en fin historia i princip från början och man hade en period som var lysande just under den period då lag som var lysande blev eviga, episka och excentriska. 60- och 70-talet. 1970 hade man korn och laddad bössa på Englands första trippel men som en ond kedja så slank titeln iväg till Everton, Europacupen till Celtic och vilka som besegrade dom i FA cupen i den där hårda matchen med omspel vet du nog. Just den sista matchen tycks ha gått på rewind på vhs-spelaren riktigt ofta i England.
60- och 70-talet Det var under denna era som Liverpool spelade sina klassiska matcher mot taggade Arsenal, eldfängda Tottenham och ett mystiskt Benfica där knappt någon kunde namn på deras spelare men alla visste att dom var bra. 1975 plockade man hem Eurocupen. Att ta hem Europacupen 1975. Orden smakar lika utsökt, historiskt och klassiskt som ett vin från samma år. Vinmästaren hette Don Revie och de värsta suputerna var Billy Bremner och Peter Lorimer.

Just Bremner är större än vad utomstående kan förstå. När Leeds sjönk så försvann även minnena och kunskapen ned i djupet. Det känns som det inte är värt att hålla koll och intressera sig för ett lag som försvunnit från den allmänna scenen. Som att förneka att man haft ihop det med en partner som nu sitter på gatan.

Men Bremner var inte bara central på mittfältet utan även för hela klubben och Leeds epok. Det var han som var motorn i den maskin som snabbt kunde växla från fram till back. Det var han som var ett vettigt alternativ till fixstjärna då varje klubb ansträngde sig för att ha en. Ingen fet playmaker som stod på bollen med en cigarr och hade bollen lika mycket som resten av laget tillsammans.

Det var han som skavde, nafsade hälsenor och blev galjonsfigur för den hårda arbetsmentalitet som inte bara genomsyrar laget utan även staden med sina industrier och ekonomisk repression. När Brolin säger till Graham att han inte passar för att springa upp och ned på en kant för att markera och att Graham har bättre spelare för sådant så är han omedveten om vilka tår han trampar på. Att lämna in på det sättet är inte bara att flagga för osäkerhet, lathet och ovilja. Det är i Leeds ett hån mot hela arbetarmentaliteten och solidariteten. Det är just den som får tjäna som förklaring varför Thomas så småningom blir lika illa behandlad som en strejkbrytare.

Samme Graham kliver på sitt skift i September 1996 och det ser på pappret ut att vara en lyckad och passande bröllop. Graham med sin stenhårda disciplin, vurmande för hårt arbete och ratande av primadonnor. Han sits var svår. Som vilka supportrar som helst hade man fått mersmak eftersom man spelat hem ligaguldet med en viss Eric Cantona. Det ironiska är just att hade Graham lett laget redan då hade han dragit på sig en orangejacka och kastat ut Cantona snabbare än fort och utan Eric hade det inte blivit guld han hade bildat en dödlig duo med Mark Chapman
Så blir det inte. Han gör sig av med Brolin som han inte ens växlat mer än en mening med och lets face it. Thomas Brolin var inte så dålig som Leeds idag vill ge sken av. Han gjorde ett par mål och sitt yttersta men der räckte inte att han var dyr, kräsen och uppsvälld är sant men föraktet mot just honom är personligt och inte relaterat till hans prestationer. Jag har sett värre insatser i Leeds.


Managers kom och managers gick. Graham tyckte väl att han lyckats i Leeds och det tyckte Tottenham som hade mod och nerver nog att anställa honom som spurs manager. En annan historia längre än denna artikelserie.


Klart är att han hade i alla fall inte lyckats ta Leeds ur det zombifierande tillståndet av mellanlag. Det finns supportrar som tycker det är värre att vara ett pokal och underhållningslöst mellanlag på grund av utebliven dramatik. Inga nyckelmatcher, inga matcher med häng på den och den positionen, inga europamatcher, inga matcher för överlevnad under nedflyttningshot. Jag är en sådan och kan bara känna den djupaste empati för ett lag som Leeds för Leeds ska inte vara ett mellanlag. Det är inte så det var tänkt.
Mellanlag är Aston Villa, Boro, Tottenham, Everton. Deras uppgift är att vara tilltäckligt mycket skräckinjagande statister och bjuda teatralt motstånd när storlagen kommer mullrande. Leeds är och borde egentligen vara ett sådant storlag.

Man skulle också med tiden bli det.

På Bloggen i Februari

Jaha, då var vi inne i den sista vintermånaden. Då tänkte jag ta tillfället i akt och berätta lite om vad som kommer på bloggen i Februari.
En liten programöversikt.

En längre artikelserie om Leeds kommer. Jag har dragit rätt länge med denna men jag tror den blir bra. Jag har fått massor med gott att suga på och det tar lite tid. Man orkar ju inte bita i tabeller i timtal.

Lite mer bilder ur "moments".

Mera inlägg om försvaret. Under 2008 kommer jag fokusera mitt inrikesförtal på försvarspolitiken och de bedömningar som en gång fick tjäna som underlag för den.

Mycket nöje.

Marcus Bergsäker

I år det ett sådant där år igen. Det Svenska landslaget ska åka i väg för att åka ur i en turnering och det man hoppas på och den eviga frågan är:

Kommer vi få en eller ett par bra matcher med bra spel och mycket mål som den mot Bulgarien och Italien 2004?

Kanske, jag tror det och jag tror att en ingrediens i den djävla soppa som Lagerbäck lyckas laga till - i slutspelet när all press från kval och gruppspel mer eller mindre verkar beordras bort - kan heta Marcus Berg.

Det finns något djävlar anamma och distinkt i pojkvaskerns framträdande, avslut ..ja hela han. Han är mogen och närvarande på ett sätt som inte är typiskt för landslagsmän. Landslagsmän som talar i TV brukar ofta vara så där lite frånvarande när dom läser upp sina förberedda kommentarer och svar på någon dialekt söderöver. Inte mycket men lite frånvarande

"jaae...vi har ju spelat bra sista tiden å dåeee blir det ju resultat"

Härlig stämning i omklädningsrummet, bra spel och ett lag som kämpar.

Ni kan tomgången.

Marcus Berg verkar tänka och uppträda i andra banor. Egentligen är han inte mycket mer än en lång yngling med godkänd teknik. Inga särskilda fysiska attribut som lyser igenom så där tydligt. Det är därför han aldrig blev traditionellt scoutad tidigare och gick som ungdomsproffs och det är därför Groningen gjorde en rejäl analys av Marcus när de väl fått höra om tonåringen som gjorde mål på kul på allsvenska lag. Det var Groningen av alla klubbar som hade nerver nog att lägga det feta budet, delade ut tröja nummer nio och gav en plats i förstaelvan.

Dom hade....nej, dom måste ha sett hans mentala egenskaper och jag hoppas Lagerbäck gjort det. Här har vi nämligen det rätta svaret på alla frågor om hur mycket knäck som ska slabba igen avloppen efter den obligatoriska nedskitningen i Sommar när dom felaktiga svaren i formen av en Zlatan med förbannelse och en från pensionen återvändande Henrik Larsson inte kan göra mål.

Synd bara att han är ung och spelar i Holland. Om Berg snart flyttar till Danmark när han är 30+ så kommer han vara med i landslaget.

Det kommer Lagerbäck vara med.

Det kan du, djävlar i min lilla låda, vara fullkomligt lugn över.

Samhället, snuten och klubbarna

Politiker har inte mycket över för fotboll. Folkets största nöje har aldrig legat högt upp på listorna utan ses som något lägre än arbetarklassteater. Inga bidrag, ingenting.
Därför är det inte förvånande att man vill att klubbarna ska betala det polisiära åtgärdspaket som derby och stormatcher kräver för att garantera folk säkerhet.

Det har blivit klubbarnas problem att hålla säkerheten och kollen. Vad man egentligen säger är att fotboll, dess arenor, områden runt omkring och även stadens gator vid matchdagar är inte längre polisens problem. Deras ansvar, uppdrag att skydda samhället och det helt gratis ska tydligen upphöra.

Vad man egentligen säger är att fotbollen och dess värld inte längre är en del av samhället. Jag har själv alltid sett fotbollen som en utopisk alternativtillvaro med sitt eget språk, kost, dryck och andra egenheter men det är fortfarande en del av samhället. Klubbarna har samma chans att jaga dessa kräk som bankerna har att jaga sina rånare. Men allt detta ska inte vara så här. Försöker folk storma planen ska polisen hindra det och skattebetalarna betalar notan. Så ska det vara och alla andra sätt är fel.

Det som oroar mig är att nu när man fått korn på klubbarnas interna problem som rötägg, stenkastare och kravallsugna småglin så har plötsligt politikerna blivit väldigt
Intresserade av fotboll. Man vill själva att klubbarna ska porta fansen vid matchdagar vilket är en vacker tanke iofs men svårt att genomföra. Så tillvida vi inte fortsätter att smygkränka integritet och frihet. Så tillvida klubbarna investerar pengar i att installera bevakning vid matchdagar med kameror, listor med namn och bild och stövelförsedda matchvärdar.

Either way är fötbollen fucked....
För att inte prata om samhället...

Rami till Bajen i helvete heller del 2

Jag är Hammarbyare. Det vet nästan alla och vet du inte det så Allah Achbar och dra åt helvete.
Är du inte Hammarbyare så kan du ju läsa den här texten och det är Allah Achbar och dra åt helvete här med som gäller.

I stort sett har alla Hammarbyare just nu en uppfattning om sin klubbs uppträdande under den mest kritiska silly season man stått inför på grund av att klubben, i motsas till detta, inte gjort några nyförvärv av paritet med befintliga spelare.

Varför? Jo, min uppfattning är långt mer cynisk.

Jag skrev tidigare på bloggen att Rami Shaaban inte kommer skriva på för Bajen och tänk att det tror jag fortfarande. Rami är ett hundben som man slängt ut för att hålla fansen lugna. Visst har man en genuin vilja att få Rami Shabaan till Bajen men vet även värdet av att få bort pressen från fans och massmedia genom att förhandla med tunga namn. Under sex år har Bajen sålt spelare för mångmiljonbelopp men detta har inte resulterat i någon större transferbudget. Men det kan göra det samma för inkomster ifrån transfers har aldrig påverkat någon transferbudget för det finns och har aldrig funnits någon. Lasse Eriksson säger "Man behöver väl inte vara Einstein
för att räkna ut att om vi säljer en spelare så blir det lättare ekonomiskt att värva en annan" men jag tror att Lasse säger så från höften för han vet egentligen ingenting eftersom kommunikationen från Äpplet verkar ligga på nästan samma nivå som den mot massmedia :

No comments.

Att klubben kommunicerar dåligt med tränaren vet vi genom Linderoths enda utspel mot föreningen under sin tid. Det var enda gången som jag såg Anders Linderoth irriterad på någon under våra 20-talet möten . . .

Så det spelar nog ingen roll om Pålle säljs eller inte. Hammarbys filosofi vid inköp är...
Ja hur är den egentligen?

Under Anders Linderoth tid fanns det en proaktiv rörelse som gärna tog hem ungdomar från utlandet för en vidareutbildning och renovering.
Österlund, Runström och Pablo etc...Gick inte det så hade man balls nog att gå på de talanger som var stora : Man hade en dialog om Källström och man var snabbt ute på Petter. Det resulterade i att Bajen under Linderoths period hade inte mindre än sju spelare i U19 och U21 lagen.

Men det här är borta nu och jag börjar undra om det inte är så att Tony Gustavsson vet vilka luckor som behövs fyllas i men inte en susning om vilka spelare som finns därute på grund av dålig spelarkoll. Det är ingen slump att han sajnade Emil från Degerfors och ville ha mer därifrån (hemska tanke). och det är ingen slump att han helt enkelt inte har något "nätverk" för att använda ett modernt ord. Han är ny i stan och i gamet.

Det kombinerat med att han arbetar för en klubb vars ledning som nästan skryter med att vi inte har professionella scouter gör att vi sitter där vi sitter och det hela är en ond cirkel som utarmar klubbens humankapital år efter år och det hela kan ta ända med förskräckelse. För kanske är det ändå mer scouter Bajen behöver först.

Man kan inte vara bakom flötet om man kastat bort hela spöt.

70 talets tuffaste krull !

Året är 1997 och Newcastle dundrar fram. Bränslet heter revanchlust och taktiken det mes offensiva inom Europeisk elitfotboll. Shearer, Ferdinand, Beardsly, Ginola, Asprilla. The list goes on.7-0 slutade det och matchen var, trots sin ensidighet, riktigt riktigt bra. På bänken satt dock Keegan och såg rent deppig ut, matt, åldrar och apatisk. Inom 48 timmar hade han sagt upp sig som manager.

Ett elakt rykte cirkulerade att han blev utpressad att sluta av en reporter som hotade att läcka ut en story om att Kevin Keegan, nationalhjälten, Geordien, kultfiguren och den sista utopikern inom fotbollen, skulle ha ertappats i en bil efter en motorväg med en mindreårig pojke redo med sjömanskostym att leka Kalle Anka.

Nej, det stämmer faktiskt. Ryktet FANNS och jag tror inte mycket på det men det är den rimligaste förklaringen varför man släpper sitt livsverk när man har häng på både ligaguld och Europaspel.



Jag minns inte hur hans officiella förklaring löd men den kändes som en produkt av en talskrivare och ingen - inte ens Keegan själv - trodde på den.Om det var en mystisk exit så är hans entrance och tillika återkomst till Newcastle United FC ännu mer märklig....och mycket modig. Fotbollen har utvecklats på 11 år och det faktum att Keegans lag med landslaget inräknat har varit kroniskt usla på att spela utan boll. England - Portugal under EM 2000 tjänar som ett tveklöst bevis för den bristen.

Men nu är han alltså tillbaka.
Kevin Keegan. Mannen. Myten. Mystiken

Very Awake Dwarf

Captains log stardate 2473.1 We have entered the Premier Leauge galaxy in search for civilsations, habitable areas and any form of intelligent football life. So far fuckall.

We are picking up signlas from a "Awake Dwarf" the opposite to a sleeping giant.

Oldham Atheltic! Ännu en club som ska ha sådan där småklubbscharm men om man genomskådar fanzinepropagandan så döljer sig ännu en engelsk småstadsklubb.

Men vänta....
Vår historia börjar inte 1895 Då klubben grundades utan den femte Januari i år. Då smällde det till på Goodison park och iförda sina gräsliga organgeblåa borta ställ klippte man till och 1-0 blev bästa högoddsaren på länge. Skotten Gary McDonald nöp till från 20 meter och Everton lade ännu mer ved på David Moyes kommande likbrasa. En av de mer starkare ljuspunkterna sedan klubben deltog i den allra första uppsättningen av den nyformade Premier Leauge för 14 år sedan.

Yep.

Giantkiller men där nästan alla klubbar kan ladda sig för en av de största matcherna på länge i en cup mot ett PL lag, där andra klubbar höjer biljettpriser och spänningen, där andra lag får möta ett Premier League lag som marsherar till verket med samma frenesi som tonåringar till ett trippelpass granitslöjd så får vi söka förklaringen till cupvinsten och resultatresan uppåt på annat håll....

Jag vill gärna tro att det fina resultatet är frukten av en uppryckning, smarta nyförvärv och lite kyla. 2004 så redde ett gäng USA-baserade britter ut den ekonimiska härva som alla småklubbar har då och då eller jämt. Oldham Athletic Association Football Club Ltd bildades. Ägarna såg till att ekonomin blev god och dom började med något som inte alltid går hem i småklubbar - hur märkligt det ens kan te sig - man började ställa krav och man insåg även att sparka tränaren varje år kanske inte var så fördelaktigt. Sedan 1998 har man hunnit med 6 managers men det är under den nya chefen och gamle kultspelaren från Irland som det börjat tugga frammåt.

John Joseph Sheridan. En rese till karl. Jägare, chef för rikskriminalen i Stockholm, slaktaren från Ådalen. Mannen som kan se runt hörn.
Jo, det är samme John Sheridan som brukade spela vägg med en viss Klas Ingesson i Sheffield Wedensday i början på 90-talet och som såg så där skarp ut i den gröna landslagstörjan. .

Jaså HAN.

Det fanskapet! Ska han få ordning på en klubb där det mest spännande som hänt det senaste 10 åren sedan man sålde Gunnar Halle till Leeds för 500 Kaschlonkas och en skeppslast Marmite. Ska han kanske kunna dekorera en troféhylla där det enda som glänser är en Orreforsvas och ett lavemang?
arför inte?

Dessutom har han ju värvat smart. Den som vill undersöka en klubb på ett nära håll men ändå snabbt så ska man granska klubben senaste 20 transfers. Här får du indikationer på hurdan managern är, scouterna kan, ungdomssatsningen, ägandet och mest av allt : Hur bra laget är och vill bli.

En transfer som man blir bister över är när Coventry lekte bort hela vinsten från försäljningen av Robbie Keane till Inter på WBAs gamlestamchasse Lee Hughes. Målspottaren som en gång haft alla PL-klubbar efter sig kostade £5M från WBA. Hughes som tagit sabbatsår fick ta en signing on fee och i November 2007 gjordes de första målen på Bournemouth i November förra året och ser ut att ta sig. Vid sin sida hade han även Michael Ricketts. Mannen med amerikanskt påbrå och som är Walsall's störste talang de senaste 20 åren öste in mål för Bolton dit han for efter Walsall och någonstans smålog Svennis lite och han fick en landskamp och den omöjliga uppgiften att bevisa att han kunde tillföra värde till den, av talang bortslösade landslagstruppen, men icke. Sedan blev det baksmälla, utvecklings kris och allt annat som drabbar den som skriver på för Boro och nu alltså cirkeln sluten då han är utlånad till Walsall från Oldham. Istället får Lee Hughes leka med Craig Davies en typiskt Championship talang men som tog det högst ovanliga, modiga och kritiserade beslutet att söka sig utomlands för att spä på sin utbildning hos Italienska Verona där det bara blev ett framträdande men det beslutet vittnar om en karaktär vi kommer få se någon dag i Premier Leuage.

Så långt inhemskt och allt typiskt för en småklubb och därför drar man på ögonen lite när man hittar JP Kalala i böckerna och här har vi en afrikan som kan pissa omkull en FN-bandvagn med grov stråle. Den Nicefödde Kongolesen lämnade nämligen den Franska kuststaden Nice för Grimsby och därefter Yeovil och nu alltså Oldham där han gjort 16 framträdande i cup och liga. En krigare jag tror man mycket väl kan bygga defensiven runt.

I försvaret härjar mer bra förvärv : Holländaren Stefan Stam (Inte släkt) som får hjälp av Irländaren John Thompson. Jag tror vi får se kanske lite mer Irländare än vanligt i Oldham. I målet hittar vi en Waelisk målvakt som enligt min mening mycket väl kunde ha slutat upp i en storklubb och i det Engelska landslaget om omständigheterna och ödet velat annat. Mark Crossley är en målvakt av klass och rang som gör sin sista säsong nu vid en ålder av 37.

Kan den här truppen gå hela vägen tillbaka till Premier Leuage? Tveksamt men varför inte? Alla som vet hur svårt det är att komma dit har också sett klenare lag som Barnsley, Watford och Palace klara det.

West Hams ovilja att utvecklas stör mig.

Man kan ju inte annat än att sucka. Precis när fotbollen fortsätter att växa där varsin klubb har en miljonär bakom sig så blir man ledsen.

I början av säsongen så varnade en "fotbollsexpert" som jag glömt namnet på för att Svennis skulle floppa
och att man skulle se upp med West Ham som ju visat handlingskraftighet och nerver nog att ställa ditt Tevez och Mascherano säsongen innan. Mascherano är ingen dålig spelare. Nej, tvärtom har han stundtals varit världens bäste tacklare men han var fel spelare på fel tidpunkt. Ingen kunde förstå varför han valde att stå lite stilla ibland och göra sig spelbar istället för att jobba hejdlöst och ibland rent kontraproduktiv. Så typiskt för West Ham där östra Londons finest working class. I början på sesången så bekräftade Eggert Magnusson det jag var rädd för. West Hem betedde sig lite som.... Nej, exakt som en klubb som aldrig kunnat köpa stort och äntligen fått en rejäl transferbudget :


Man köper det som är bra för stunden.
Man skiter i ålder.
Man skiter i spelarens skadebenägenhet
Man skiter i mentala attribut och möjligheten att man kan få problem i omklädningsrummet.


Hur mycket man än slagit på trummorna så blev jag inte imponerad. Ljungberg exempelvis är en spelare som länge levt på sitt höga arbetstemp och sitt internationella steg. Något som försämras rejält när man passerat 30+.


Det hela påminner inte så lite om när man sprang in i problem 1996 och köpte reserverna Paul Kitson från Newcastle och John Harston från Arsenal. Visst gjorde Waelsaren mål och visst kunde man se att Paul Kitson en gång varit Sherares framspelare i Englands U21 men skador, gnäll i omklädningsrummet bråk tog över och när Hartson försökte sparka in ansiktet på en knästående Eyal Berkovic på träning hade det gått på tok för långt.

West Ham har en del att bevisa nu. Inga mer ursäkter.
Allt frinns där. Stor stadium, ungdomsskola i världsklass, höga besökarsiffor och ägare.


Vad väntar ni på?

Ett Impotent USA och ett starkare Ryssland?

En god vän till mig kallade USA för en "failed superpower" som helt enkelt inte kan få upp den.

Det är bra beskrivet men det behöver ju inte vara så. Men om USA är på väg nedåt så går vi från nysning till influensa :

Ett svagare och demoraliserat USA bäddar för än värre problem på lång sikt.
Ett aggressivare, nyrustad Ryssland är inget som varken Nato eller Sverige kommer ha dolme att sätta emot. Luftherrväldet är USA redan långt efter då dom slängt miljarder och åter miljarder på Stealthutveckling istället för rörlighet, agility..
Enligt en kompis till mig som pysslat med forskning inom aerodynamik och på FFA är Suchoi 27's efterföljare och de som kom efter de bästa flygplanen just nu.

Lyssnar man sedan Pellnäs så är det lite underligt att Sverige är så passivt. VI har ingen militär närvaro på Gotland och behandlar försvaret som nödventil i budgetskafferiet när allt annat kniper.
Vi kanske ska titta på att skicka våra soldater på andra gig än Afghanistan och Kongo.
Utvecklande iofs på ett personligt plan men slöseri med tid och pengar..

Överste Bo Pellnäs delade under Oktober månad ut ett par behövliga och uppvaknande bitchslaps på Freidrich Reichfeldt :

http://www.expressen.se/debatt/1.862054/reinfeldt-morklagger-hotet-fran-ryssland

Själv tycker jag att man inte behöver läsa mycket militaria för att se att Ryssland har under 200 år haft en kapacitet att rusta upp fort och så länge den nuvarande regimen påminner mer och mer om den gamla för varje år som går så finns det fog för att än en gång börja rikta blickarna mot Öst igen.

Rysslands utvinning av gas och olja här runt knuten och upp i norr kommer att gå hand i hand med tung militär säkerhet. Ryssland har rätt gott om Lex-Ådalen men till skillnad från oss och Tyskarna så har man inte ändrat i författningen om att använda militär.
Man kan alltså skönja en framtid dystrare än Orwell :

En impotent och regressiv Supermakt som USA, förmodligen lett av Demokrater vilket kommer hjälpa till att förlösa den Vietnam-ångest som kokar bland hemvändande bassar. På andra sidan ett nyvaknat Ryssland som gjort sig av med det katastrofala arv Chrustjev släppte i knäat på dom och börjat på ny kula. Fortsatta militära manövrar med Kina är mycket troliga.

Den där Söndagen . . .

Den som inte kan kännas vid nostalgi kan icke leva fullt ut.

Vi var alla där.

Vi firade alla.

Vi festade alla.

Så mycket att den semester som folk tog ut dagen efter festandet var inte holiday. Mer som en alcoholiday. Så jag ska inte komma här och berätta att jag minsann firade roligast av alla.

Men jag måste...Jag måste få berätta om min upplevelse! För att göra det måste vi gå till årets början. Den 6 januari kom min son till världen på SÖS. Jag rusar ut ur förlossningsrummet för att ringa och springer in i... Niclas Berg! Högerback 93-95. Han var där för att även han bli pappa. Måste vara ett gott omen sade någon. Det var det. Tack vare grabben så missade jag en del matcher men det gjorde inget. Under premiären var jag i London och då matchen spelades var jag på puben Nicholas Nickelby som ligger i Harringay.

Där uppenbarade sig nästa omen: En hammarbyvimpel bland andra anrika Engelska klubbar hängde stolt på väggen. Jag började undra om detta inte var ett nytt omen. Till saken hör att jag förutsåg Eskils benbrott i derbyt i en kuslig uppenbarelse men jag hade även tidigare sett en barfotajätte som frälsare.

Men hur lirar detta mot matcherna då?

Jag vet inte, men faktum var att alla matcher jag missade vann Bajen! Lika bra att åka långt bort då och väl nere på Agistri kunde matchprogrammets Rimgard bekräfta målorgier och stordåd. Lagom hemma till derbyt mot aporna så insåg jag att skulle detta gå vägen så jag får hålla mig borta vilket biljettåtgången såg till. Lagom till Dagen D så hade jag nog aldrig varit så nervös.

Någonsin.

Jag knatade runt i det gråa vädret, gick förbi Fritidshemmet där jag och Morgan Hoffman (Back A-laget 93-94) lekte som små, gick förbi skolan. Körde bort mot Södra Station. Jag sneglade på Ölkranen inne på Peros men bestämde mig för att för första gången inte dricka. Jag har läst om dödsdömda som inte vill ha något dämpande för att antingen totalt uppleva det hemska eller ett nådabesked från Guvernören. Antingen Extas eller Exit. Tog en stol och började tänka på allt man upplevt med Bajen och började bli riktigt fuktig och jag började spekulera.

Om vi torskar?

Ja då kommer inte Kennedy ens kunna knyta skorna av dåligt självförtroende och sen kommer Lagrell själv med fogden, slår in dörren och börjar utmäta spelarna som säljs till andra sidan stan för kaffepengar och sen, och sen...

Sen skall jag ta livet av mig.

Jag orkar inte mer spruckna drömmar.

Köra in en dynamex laddad Saab 9000 in i Råsunda.

Men vi vann. Vi vann den matchen, ligan. Herman, Kennedy och Stark visade vägen när det dallrade och jag bara älskar sättet vi vann på. Bespottade av kvällspressen, uträknade av Wernersson, exkommunicerade av KDS Affe, prickade av fogden och pressade av elitlicenser, räknenissar och tränarbyten.

Men vi gjorde det! Och på en transferbudget som bara hade räckt till Andreas Anderssons rosa hårband så hämtade Mäster Sören ned ett fyrtorn från Västerås som skulle kunna nickskarva en polishjälm med visir och allt. När han senare dök upp barfota förstod jag att det var han som var frälsaren. Men den store var mäster Sören som gjorde ett fotbollslag som blev svåra att slå. Jag rusade ut från Peros, skrek rakt in i någons filmkamera. Det var oss dom filmade nu. Jag hoppade in i bilen, spände fast min Hammarbytröja i antennen och körde ut på ringvägen. Där tutade jag så friskt att en ambulans med blåljus lämnade företräde åt min bajenmobil.

Jag körde förbi SÖS där min son föddes bara för tio månader sedan och jag sneglade på porten mot Blekingegatan där Stabben och Farmor en gång bodde. Tänkte på Farfar som delade ut post från Folkis. Körde ut från Södermalm upp mot Söderstadion. Det hela kändes så underbart och påminde mig om ett klassiskt drama: Tredje akten där segern kommer och hjältarna återförenas. Precis som ur en krämig Hollywoodrulle med Oscarambitioner. Det vara bara det att de sentimentala fiolerna ersattes av Ralf Edströms orkesterdikes-artade gnäll över bajarna som stormat planen. Jag stod där ett tag innan jag, för första gången någonsin, körde till Söder över bron med total tillfredsställelse.

Vi var vinnare igen.Jag körde in på Götgatan och folk vinkade, tutade och dekorerade bilen med löpsedlar. Jag landade med bilen. Hemma innan jag satte mig med Billy och dom andra killarna från Norra. Någon stämde upp "just i dag är jag stark" på äkta Kenta fyllebröl. Det sista jag såg innan dimmorna till sist tog mig var några som dansade runt en eld. Men nu är vi tillbaka!Från tolv mille back, minussiffror med en ICA-handlare till fem miljoner av Coop. Från Kafkaliknande diskussioner om Söderstadion till planer om en 22 000 sätare. Från Kvalstreckslag till Guldlag. Nu kvalstreck igen. Nu börjar verkligheten igen, det känns lite som skolstarten, den där roliga sommaren som inte ville ta slut.

För om fotboll handlar om stamtillhörighet så är vi fanimej dom sista mohikanerna. Är det religion så är vi dom sista talibanerna.

Så ansa skägget väl mina bröder för i vår börjar det. Bajen är Sharia och inga 'Rushdies' ska tillåtas avvika från den enda, utstakade vägen.

Leyton

Chriffe. This one goes out for you..

Det går fort. Mycket fort. James kör bilen med mindre marginaler än vad jag spelar PC-spel med. Genom mörka gator, endast upplysta med det där missfärgande oranga skenet, så åker bilen genom Södra London. Dansmusik mixad av någon DJ från någon klubb han känner tonsätter det hela. Färden går från Wimbledon till Elephant and Castle, över Waterloo bridge och genom Bank, Mile end bara för att braka genom storstadsväggen in till radhusområde precis vid Whipps Cross road. Postorten heter Leytonstone dock. Nu är det öppna fält och skyhöga gascisterner som gäller som omgivning.

"Hmm, Leyton ey. That club any good mate?
"Stef I was born in Leyton and you luv em to bits as a youngster but saying that we all know it comes down to the hammers on the bigger occasions"
James bekräfter det jag trott länge. Dom där ubersmå klubbarna som Barnet, Southend och Leyton Orient har fans men dom har hoppat av.

"Yeah I get that but what I mean is if they are any good. Would they be able to give a Div 1 side a run for the money? Have they been giantkilling in the cup latley? You know what i mean mate"

Då stannar James bilen.
James stannar aldrig bilen.

Han tar av sig glasögonen och tittar mig i ögonen för första gången på jag vet inte hur länge :
"Stef. You turn up early on Saturday morning and YOU might get a game":
Vad är det här är för klubb som alla, precis alla, fotbollsälskare känner till och ingen vet något om? Vår resa i London började runt Seven Sisters road och har gått mot kurs runt hela staden och nu är vi alltså tillbaka i Östra London.

Jag skulle gärna gör det. Jag skulle gärna skriva att jag minsann varit och kollat på Leyton Orient hemma men det har jag inte för jag skiter i Leyton Orient och jag orkar inte med Östra London och Essex. Men herrejösses, det var ju bara att åka röda linjen ett par stationer väster från Woodford där jag boode till Leyton och kolla. Vad kunde ha biljetten kostat? 10 pund? Billigt är nog ordet så slår en när man tänker på Leyton.

Även om klubben bytte namn och inriktning tidigt så har ordet "Leyton" hängt med sedan 1800-talet. Ordet Orient kommer från en spelare som var anställd på ett rederi som hade namnet Orient i bolagsnamnet. Som många andra engelska klubbar är verksamheten sprungen ur något annat än fotboll. I Orients fall var det cricket.

Ni som läste förra månadens rundvandring i Södra London och Palace kan ana att här kommer vi in på tråden om förfall, ekonomisk panik och dekadens men icke. Leyton är nämligen en klubb som inte drabbas av några krossade drömmar om spel i de högre divisionerna. Man har aldrig haft några drömmar. Kanske typiskt för Östra London och det kan svara mot förklaringen att ett par av de stökigaste West Ham supportrarna går på Orients matcher när de varit för stökiga eller panka.

Det här är typer som har tatueringar från naglarna upp till öronen och som faktiskt inte kan prata vanlig engelska. Själv har jag i tid och otid fått höra att jag talar bättre engelska än genomsnittet där men jag förstår faktiskt mer av en packad Geordie än av en söndagssupande skinbula från Essex.

Dom här typerna är dock inte typiska för en äkta supporter av Leyton Orient. Andew Lloyd Webber ska tydligen hålla på dom och visst finns där vanliga engelska killar och tjejer som lyckats bättre inne i stan. Jag vill gärna tro att kommersialiseringen och pajashattefieringen av klubbarna i Premier Leauge har gjort att supportrarna till de stora Londonlagen inte känner igen sig längre och att man får en mer äkta, genuin känsla när man går på en match i Div 2.
Men det var inte alltid så här. Under 60-talet och början på 70-talet så låg man i den högsta divisionen. Mål ramlade in och mål sattes men där hände något och gudarna vet vad för där, mitt i det dystra sjuttiotalet, så hände något och Leyton Orient påbörjade en lång vandring ut ur ligorna och allas minnen.

1978 var klubben indirekt inblandade i albumet Variations av Andrew Lloyd Webber till sin bror, Julian Lloyd Webber. Den däremot intog en spännande andraplats på pop album charts. "Variations" var nämligen ett resultat av ett vad bröderna mellan om hur den sista matchen (som var mot Hull) på 1976/77 säsongen skulle sluta. Varför skriver jag det här? Detta för att det var det mes spännande och roliga som hände i Leyton Orient under hela denna tysta period.
Så här illa kan det ju inte vara?

Så här tyst och overksam kan inte klubb vara?

Inga leveranser till landslagen. Inge kul i cuppen. Inga ikoner som trädde fram och räddade klubben.....JO! Till sist. Han heter Martin Ling och är ett krutpaket till karl med hårda nypor som manager och hårdare dojjor som spelare. Född guldåret 66 och precis en sådan där kultfigur med lagom mycke elegenas och boll i sig för att bli en sådan där kille snack och spel snurrar runt. Någon Le Tiss blev han inte direkt men hans kunnande och klass föll Hoddle i smaken. Det var nämligen i Swindon och under Hoddle det började hända saker med Ling. 1996 kom han hem till klubben i sitt hjärta Leyton och missade bara två matcher. En tvättäkta mittfältare av klass : Massor av assists men bara två mål. Det ena kom i en viktig match mot Hereford och blev årets mål i Div 3.

Ling är det som är chef för Leyton nu och har varit så en lång tid. Faktum är att han ligger på 10 i topp listan på de managers som suttit längst och han kommer nog vara en del av framtiden. En framtid som inte ser mörk ut och inte ljus utan grå och tråkig.
Man har fans som extraknäcker hos Spurs och hammers. Man har ingen rik ägare. Man har ingen potential att ta sig uppåt av dessa och även om det inte fanns lokala rivaler och mer utrymme skulle det inte hjälpa. Gillingham har hur mycket område som helst, ligger närmast till kontinenten, har en bra arena och mycket fans och kommer ingen vart. Med tanke på detta ska nog fansen till Leyton vara nöjda, nej. Djävligt nöjda över de senaste årens framgångar.

Men ta er gärna ut.

Åk dit.

Se Leyton. Den känslan du får när du ser ett svenskt lag från någon småstad när du undrar "Hur fan kan någon hålla på det här gänget" växer sig särskilt stark där.
För att sedan försvinna när frågan besvaras.

Tillfälligt riksbrott

Hey folks. Sorry att jag inte skrivit på ett tag men har precis muckat från en volta. Fick villkorligt på en månad för urkurdsförfalskning när försökte få in min polare Mezhet genom att klä ut honom som EU-Turk.

Glömde broschen som Hans Holmér hade : Kurden har alltid rätt.

Mer fotboll skrivs nu och kommer, dra åt helvete och trevlig helg.

Arne och Thomas.

Jag kollar Fotboll på TV.

Arne Hegerfors står i vägen för min fotbollsupplevelse.
Arne Hegerfors säger att det är mycket skador i fotboll.
Arne Hegerfors säger sedan att Arsenal har ett bra passningsspel.
Arne Hegerfors säger sedan att Fredrik Ljungberg har spelat i Arsenal.
Arne Hegerfors säger sedan Lee Bowyer är en hård spelare och att han var åtalad för en incident på en nattklubb.

Alla dessa kommentarer har "som ni vet" någonstans.
Arne Hegerfors måste skjutas av för att vi ska kunna bevara vildstammen på kommentatorer!

Vad är det med dessa äldre kommentatorer som kommenterar fotboll som om deras publik antingen inte vet ett pillevitt om fotboll och det är första gången de ser på en match. Empiri och Eveident : De som tittar på fotboll kan fotboll. De kan i alla fall den kunskapsnivå som Hegerfors undervisar i. Dessa personer behöver mera djup i kommentarerna under match men får inte. Kvar återstår dom personer som tittar i alla fall för att det inte finns något att se, inte kan byta kanal etc.
Typ TV-rummet på SöS ortoped. Stackare.

Men Hegerfors är inte ensam.
Nästa gång Tomas Nordal sitter nasalar fram sina kommentarer i halvtid och strax efter match så låter det så här som i matchen Barcelona - Chelsea.

Händelse : Drogba skjuter ett hårt skott men Valdes klarar.
Thomas säger : "Drogba skjuter ett hårt skott men Valdes klarar."

Händelse : Etto får ett friläge men skjuter över.
Thomas säger "Här får Etto ett friläge men skjuter över"

Händ.... Ja, ni fattar. För att använda en fotbollsklyscha :
Det här klarar min mamma av.

Propektet att få dela servicehem och tillika TV-rum vid 75+ med Tomas och Arne ger debatten om eutanasi spudlande ny aktuallitet. Jag kan inte förklara varför dess herrar får fortsätta som kommentatorer för Canal + resp. Viasat. Det är helt ointressant om dessa herrar kan fotboll eftersom faktiskt inte tillför något så tillvida tittaren inte tillhör den minoritet som inget kan om fotboll och därför inte är intresserad av fotboll och därför inte ens tittar på fotboll.

Kanske är det en praktsvensk, svångrem- och svågerpolitsk nomenklatura som råder. Kanske man blivit influerad av SVFF där politbyråns medlemmar sitter på livstid fast dom egentligen borde göra just så på Kumla för att sona sin fotbollsetiska kriminallitet. Kanske är det en tyst deal som pyst fram inne på bastuklubben Peter Pan.

Att förfalla, att förlora. Att förälska

Jag fryser. Jo, jag fryser på ett sätt som man bara kan i London. Den svaga, orangea belysningen på bakgatorna runt Davidson road i Croydon intensifierar mörkret och det smälter samman med mitt inre dunkel. Som yngre drogs jag av en mystisk lidelse till det förfallna, gamla fabriks lokaler, östra Europa. Dekadens. Det är bara det att i vissa områden här i Croydon och på andra håll så bor människor i det. Jag har sovit över hos Dan i hans bakrum och det har droppat ned genom det läckande taket ned i en hink eller på ett möglat golv.

Jag börjar orientera mig igenom vägarna som går mot distrikt SE25 och när vi svängt av efter stationen och den röda tegelbron genom jordiga bakgatorna och skräpiga snår så kommer vi till den stora, breda backen: Highfield Road, gatan som anknyter till Church road och då ser vi henne.

Hon.

För som ett skepp är 25 meter högre än alla andra hustaken i en ocean av byggnader.
Selhurst Park.

Sjunker skeppet?

Jag tror det är i boken "fever pitch" som Hornby överför "Sådan herre, sådan hunt" mentaliteten på klubbar och deras fans och det håller. Det håller hela vägen. Det håller om vägen går via Söderstadion. Kanske är Palace, trots cupavancemang, balllyhobasuner om takeovers och två vändor i PL en klubb som aldrig aldrig kommer sjunka, rivas men aldrig bli av med sitt ständiga förfall som tycks vara en del av dess utveckling.

Jo, teorin håller hela vägen eftersom fansen och miljön i många omgångar varit hela klubben då denna lämnats driva vind för våg utan kontroll, kurs eller kapten. Det är inte deprimerande, det är karaktär. Jag är fullkomligt övertygad om att dold anledningen till att Hammarbys guld smakade så bra 2001 var att klubben varit i samma dåliga tillstånd bara två år tidigare. Du kan inte räkna med Palace om du är ute efter lag som ska gå bra i Championship. Du kan inte räkna bort dom. Så vad fan vet vi?

Vi vet att säsongen 90-91 så hamnade man på en tredje plats den tidens Premier Leauge alltså Division 1. Tränare hette då Steve Coppell och denne gjorde klubben mycket gott och väl. En Söndag var hans scout Peter Prentice ute och körde runt i Catford och fick syn på en Söndagsspelae som tycktes göra vad han ville när han ville med sina motståndare. En kort diskussion blev en trial och även om det visst finns bra talanger som slipper igenom scouternas fångstnät så hade förklaringen när det gällde denna spelare en helt annan natur. Han hade inte ens spelat fotboll i yngre år utan börjat i tonåren och spelat för klubbar dit ingen scout kommer men det blir värre.

Spelare i fråga heter Ian Wright och måste ses som en anomali inom systemet. Hur denne talang, som hade provspelat för Southend och Palace ärkerival Brighton, utan att ens blivit erbjuden en tågbiljett hem till södra London ska nog ses som ytterst ovanligt men det ställer ju följdfrågan om hur många mer talanger som inte blivit upptäckta just här i södra London.
Varför södra London?

Jo, jag tror att i södra delar av många stora huvudstäder så samlas arbetarklass och fattiga med allt vad det innebär. Vi kan stanna i London och Stockholm dock när vi konstaterar att det finns eller fanns ett läskigt sätt att ha ihjäl drömmar och talang på som går i arv mellan fader och son. De flesta som hade en gasspisuppväxt på 50-talet fick utstå en rätt sorglig form av mobbning när farsan säger "Äh du klarar inte det där, sluta dröm och skaffa dig ett riktigt jobb" eftersom samme farsas farsa sabbade hans dröm. Jo, det ÄR något jag tror är vanligare i de fattigare kvarteren och jag avskyr det faktumet. När råttor och apor skrek "Hammarby kan inte vinna" så finns en koppling, den är lång men håller, att vi faktiskt är eller är barn till många losers. Det tjänar inte som förklaring till att det går som det går med samma stadsdels fotbollslag men går inte att ta bort i beräkningarna. Det kan direkt tillskrivas varför vissa supporterfalanger uppför sig som dom faktiskt gör.

Just Ian Wrights attityd skrek bokstavligen talat revanschsugen arbetarklass och "Ingen sätter sig på mig". Lika snabbt han fann hjärtat hos Palace supportrar like snabbt försvar han totalt när det klubbmärke som sitter över hjärtat hette Arsenal och han just gjort mål på Palace. Ian lyfte tröjan och kysste den taffligt ritade kanonen.
Det var dumt, modigt och just sådant är typiskt Wright.
Vi är nu inne i 1993 och efter 7 år av Coppell så var det dags för Alan Smith som tränare.

Spjutspets nu var Chris Armstrong som ni mest kommer ihåg för ett och annat mål i Spurs under den senare delen av 90-talet. Fotbollen under denna period som innebar avancemang upp till PL och sedan ned igen var så pass tråkig att det man minns mest var Eric Cantonas savate spark rakt på en Palace supporter vid namn Matthew Simmons. Palace sjönk och Coppell fick en andra chans 1995 och nu fanns den där busiga, potentialen i laget igen. Borta sen länge var Ian Cox och en viss Stan Collymore och ut gick även Gareth Southgathe och Iain Dowie, som senare skulle spela en så viktig roll för klubben. Så urtypiskt för ett lag med kronisk ambivalens så fick Coppell gå, Dave Bassett komma in men lagom till den episka playoff finalen på Wembley så var Coppell tillbaka och startade sin tredje era. På Wembley kändes det bokstavligen talat som om vi, supportrarna, sög David Hopkins (senare anförare i Leeds) tunga skott in i målet med all sång. Matchklockan stod på 90 när Palace var klara för PL igen efter en tung playoff mot Sheffield United. Coppell menade på att tiden i PL skulle bli nio månader i helvetet.
Det blev det.
Med ett litet undantag.
Juventus och Sampdorias stela 4-4-2 hade stympat en rörelsemanisk Attilio Lombardo men i Palace fick han full frihet och man började bra med 2-0 borta mot Leeds. Wimbledon fick styk i FA Cupen efter samme Lombardo spelat väl och publiken hånade sina inneboende snyltgäster med "stand up if you hate squatters". Det fins fans i dag som menar att Lombardo är den bäste spelaren Palace haft i modern tid trots sin korta tid.

Förfall som utveckling?

Finns det något att lära över det som komma skall?

Först kom Thomas Brolin in och i en cupmatch mot Leicester fick jag som en av få svenskar på plats se den gamle Brolin, för en enda gång, old times sake hitta sig själv och göra odågan Bruce Dyer så bra att han gjorde hattrick. Det snurrades, det passades, det djupledsbröstades svåra knorrpassningar. Motståndaren hette Leicester och att man hade en av ligans bäste markeringsspelare i Kåmark hjälptes inte. Jag kommer ihåg Kåmarks småflinande när han bytters ut i andra.

Sen gick det verkligen åt helvete. Den här gången blev förfallet otäckt.

In kom Mark Goldberg som direktör och plockade in Terry Venebles som tidigare skött Palace 1976 och då stöpt den eviga rivaliteten med Brighton som var skött av Alan Mullery. Terrys forne lagkompis från Spur. Venebles mullrade in i entrén på Selhurst tack vare ett avancerat lönepaket med tjänstebill, taxfree shop och knullrum som hade fått "Wealthbuilder" att blekna vid en jämförelse.

I brist på sysselsättning och mot bättre vetande så knatade jag en bakfull morgon ned till träningsanläggningen och lade mig i sommargräset för att halvslumra och titta på avkopplande tvåmål. Terry kom då fram och talade med mig och kamraten. Intrycket, vid en första inkänning, var lugnt och ödmjukt. Han ville vara snäll och visa att han kunde hålla kontakten med en låtsassupporter som undertecknad.

Intrycket och känslan som låg där på lur var precis den jag fått när amerikanska PR-gubbar dunkade en ryggen, tryckte ett gigantiskt spritglas i näven på en och förklarade att det minsann verkligen var trevligt att träffas. Blickarna på spelarna såg kanske inte ängsliga ut men dom flackade lite fram och tillbaka mot Terry. Spelet den säsongen såg likadant ut. Man tittade bort mot bänken i väntan på att mästaren skulle ge taktiska direktiv av landslagsklass men det finns ingen taktik som upphäver klasskillnader. Det var hemskt att se.
Goldberg köpte Valerian Ismael för en 60 mille, askade av cigarren med en nonchalant ryckning och antydde ungefär att det skys the limit. Man handlade andra spelare för på tok för dyra pengar och tiden gick. Tiden gick. Skulden blev stor, större och Somalia nästan. Det pratades om att Palace skulle få börja om i lägsta serierna som nytt företag, Goldberg gick och klubben drevs av administratörer. Man spelade en vänskapsmatch för att dra in pengar och till och med spelarna fick dega fem pund.

Vid det här laget satt man och väntade på dödsstöten. Att mullorna från FA skulle komma ångandes ut ur bastu och massage parlours, fälla klubben, eller att adminstratörerna skulle kränga arenan, omvandla klubben till en glasfabrik, flytta den till Lewisham eller liknande....Då köpte en affärsman vid namn Jerry Lim den bankrupta klubben och innan pressen tagit reda på vem Lim var hade han sålt den vidare till mobilmogulen och tillika Palacefanset Simon Jordan. Precis vad klubben behövde : Ännu en chef med sympatier för klubben och med precis så där lagom stora fickor. Den excentriske Jordan löste dock många av Palace problem. Steve Bruce kom för bra pengar. Steve Bruce gick för bättre pengar. Året var 2001 och fansen, som börjat återvända till Selhurst i större antal, sjöng "Oooh I rather be Bin Laden then Steve Bruce" för att ironisera på dennes fega exit.

Manager kom och managers gick. Ni som läst så här långt kan se mönster och spår lika glasklart som en missad straff av Southgate.

Mest noterbart är att Ian Dowie fick upp klubben till PL igen och kämpade tappert tack vare en sensationel värvning. AJ. Andy Johnson hade varit en del av paketet som innebar att Clinton Morrison nu spelade för Steve Bruce igen i Birmingham och inte Palace. AJ gjorde tvärtom. Karln öste in mål, inklusive tre stycken hemma mot mit älskade Walsall, skojfriskt sade jag till min kompis att han skulle till landslaget. Vi skrattade bägge då och log sedan när AJ gjorde landslagsdebut under Svennis efter blivit den engelsman som gjort mest mål i PL 2005.

Här ska vi nu frysa tiden och titta på en del av spelarna som fostrats i Palace. Vi kan utesluta AJ för han var inte där för länge och var eller mindre komplett vid ankomst och utskeppning. Men tittar vi på Wayne Routledge, Julian Gray (moderklubb Arsenal men till palace som yngling), Chirs Armstrong, Clinton Morrison och en hoper till så är det aning underligt varför de inte lyckats riktigt och bara nästan i sina klubbar. Under 90-talet så sträckte sig en och annan supporter på sig och sade att Palace hade försett landslaget med spelare och det stämmer men dom är inte alltför många de senare åren. Faktum är att sedan Southgate slutade så har ingen slagit sig in.

Jag vet inte om ni förstår vad jag vill påskina. Jag ska utveckla mig:

Kanske är ovanståendes talanger begränsade. Kanske kunde Routledge aldrig anpassa sig varken till Palace eller PL men varför klubben aldrig aldrig lyckats behålla en Ikon mer än ett par år är en aning märklig .Det är inget konstigt att en klubb som Palace dränerats på talang med tanke på det förfall som varit, med tanke på att administratörer som skött klubben och aldrig nekar ett bud, med tanke på att talanger vill spela i PL.
Under det senare delen av 90-talet så hängde man på Hayden Mullins en kaptensbindel för visat förtroende men tog inte mer än ett par år för att han skulle vandra samma väg. Mullins springer idag omkring och spelar sisådär i West Ham.

Ingen kan kalla någon som växt upp i Södra London och slagit sig in i en klubb för en looser och ingen kan frambringa en tvättäkta Engelsk vinnare.
Mellan dessa två poler har hundratalet spelare sprungit omkring och försökt, försökt..försökt.

Kanske till slut förfallenhetens arv tog ut sin rätt trots allt.

Förändringens fotbollsklubb

Efter att ha vandrat omkring i två veckor i Nordöstra London och skrivit om Tottenham och Arsenal så gör nu resan bort mot Chelsea.

Kliver man av vid Sloane Square och går Kings Road ned och väjer av mot Höger vid Burnsall Street så börjar man undra. När man sedan går förbi Royal Brompton Hospital så finns där vissa bitar, precis som i östra London, där gammal vacker arkitektur möter snabba nödlösningar och byggen från 60-talet. Hitlers bombplan nådde även denna del och byggnaderna får visa på klasskillnaderna. Eller möjligen förändringarnas stadsdel. Det är här det händer.

För resans mål är Stamford Bridge och tro det eller ej men männen i blått har utan omsvep rött blod och var Londons arbetarklubb under decennier. Under tidigt 90 tal såg jag en betydelselös FA cupmatch mot Wimbledon och då fanns enbart läktarens plåtkanter kvar precis som dekadensdesignen som du hittar uppe i Sheffield eller Leicester.

Matchen var i Ösregn, Dons supportrar blev blöta på den taklösa läktaren när regnet föll ned och de största spelarna var den Manoaggresive Vinnie Jones och kokette Gullit. Men bara lite senare, ja endast ett par år senare var samma FA-Cup bärgad genom två magnifika mål av Italienarna Di Matteo och Zola stadion totalt moderniserad och laget fyllt med spelare av landslagsklass.
Men nej, det började inte där. Det började när Ken Bates och den nu bortgångne Matthew Harding satte mer än en boll i rullning och sög upp Hoddle från Swansea.

Hoddle, Englands då ende förespråkare av ett liberosystem, letade och letade efter en libero eftersom han hade muckat för två år sedan och svaret blev Gullit som rullat fram och tillbaka på en ärta mellan Sampdoria och AC Milan på bästa Princessmanér.
Snart hade Hoddle tagit över landslaget och Gullit tog kontroll men satt inte länge trots FA-Cup vinsten 97. När man läser böcker om fotbollscitat så dräller det av personal och spelare som har rätt kritiska fraser at fräsa om Gullit.

Svaret blev Vialli som tog Cupvinstens egentliga pris, den nu nedlagda och eminenta Cupvinnarcupen, på allvar och mot Brann fick jag sätta mig på en ny läktare och se ett nytt, förändrat lag när promenerade hem 7-0 vinsten. "Are you Tottenham in disguise" sjöng publiken så det värmde och efter matchen så satte jag mig och tittade på supportrarna som åkte hem.
De såg verkligen ut som arbetare och glada sådana. Klubben har förändrats och fortsätter att göra det men medelklassinvasionen som alla "riktiga" supportrar varnar om likt anarkister som låtit de fascistiska stövlarna eka i förbannelse i sina internform har faktiskt uteblivit. Chelseas firmor är sprungna ur kärnan av diehard supportrarna och har ett betydligt värre rykte än Arsenal och Gunners. De ser faktiskt lite märkligt ut när casual pojkar går så där svaggande arrogant fram bland kritvita Kensingtonfasader och märkesbutiker. Jag personligen tror att stämningen är bättre på läktarna där det finns ett starkt inslag av arbetarklass. Alla som håller på Bajen vet att Söderbröder är lika mycket myt, fantasier som stundtals tvättäkta verklighet.

Det är sådant i Chelsea och det är ingen slump att det finns en hel drös med Hammarbyare som ofta åker över och tittar på männen i blått. Jag tror även att under Vialli tiden så var sammanhållningen otrolig i laget. Man hade frufria Söndagsmiddagar på en Di Matteo-ägd krog och man såg ut att ha genuint kul tillsammans. Särskilt minns jag när Pierluigi Casiraghi äntligen kom till klubben 1998 och till den rätta ligan (Casiraghi var en mer engelsk forward än de flesta engelsmän Shearer inräknat) bara för att trasa sönder ett ledband och hela karriären. När han låg på planen och vred sig i smärtor försökte flera av spelarna hjälpa honom långt innan physio's var där. Petrescu och en till hade tårar av medlidande i ansiktet.

Vialli var nu inte ensam att ha Europeisk vana. Liberon Le Beouf, Zola och Mark Hughes hade tillräckligt och jag fick boka biljett för att åka hem till Sverige och se pokalen lyftas efter att ett Stuttgart, utan den elegante försvararen Verlaart, gjort sitt yttersta men kommit till korta.
Sen blev det mer Italiensk. Det blev Ranieri och otäcka rykten gjorde gällande att Vialli var avskydd av spelarna vilket, precis som Ranieris ankomst, markerade att tiden då klubben varit driven av spelarna själva nu var slut. Ranieri gjorde det mesta men mest "nästan". Han bantade truppen och spelade nästan hem ligan och CL. Sådant duger inte om Roman själv skriver på lönechecken.

In kom Jose Mourihno och har du läst så här långt så är du intresserad av fotboll och kan därför resten.

Men för första gången verkar det som klubben är på väg att förändras till det sämre och annat knappt möjligt för hur fan ersätter du en tränare som stundtals är världens bäste? Det som gjorde just Mourihno bra var att han vara en utvecklare och en nytänkare. Klippt och skuren för en klubb som ligger i puberteten mellan övre ligalag och tungt Europanamn. I de två tidigare reportagen så skrev jag om talanger och just när det gäller talangutveckling så bidrog JM med mer än vad som framgår för talang är inte det samma som ungdom. En person som hade krigat hem en CL-vinst med tämligen magra resurser hade nog kunnat klara sig utan ett par av miljonvärvningarna. Han utvecklade istället talangen hos de befintliga spelarna. Terrry, en av ytterst få egna produkter genom åren, tog ett par steg fram, slutade supa och slåss och blev en världsback och Lampard. Ja du. Frank Lampard....

Mitt under pågående rättegång mot Lee Bowyer så undrade Leeds om man inte skulle spendera sönder sig själva ännu mer genom att köpa in Lampard från West Ham för att "täcka upp" för Bowyer men han ansågs inte vara tillräckligt bra. Säga vad man vill om Leeds och deras tragiska maskeradkostym som storklubb men Lampard var inte tillräckligt bra. Jag såg honom spela två gånger på Upton park under hans tid i klubben och undrade om inte Allsvenskan kunde vara en utmaning. Han var då en halv Håkan Mild.

Ni som sett Morpheus i filmen Matrix skrika "sluta försök att träffa mig och träffa mig!" på Neo kan överföra detta på JM's utveckling av en 25 årig Lampard från vanlig mittfältare till något i absolut världsklass.

Men nu är JM's borta och med det mycket av hans sätt att utveckla. I Chelseas ungdomslag finns nämligen precis lika mycket potiential och möjliga storspelare som i Arsenal men nästa kvartal är oftast ointressant om man har en helhjuten finansmänniska vid spakarna.
Avram Clarke ska tydligen fortsätta ha taktpinnen uppbackad av Steve Clarek och Ajax's förre boss Den Cate.

Hmmm, jag vet inte och jag vill inte spekulera för mycket men jag tror att de glada dagarna till sist kommit till ändå för gänget från västra London. Här slutar trilogin om de tre Londonlagen men härnäst skriver jag om en Engelsk klubb som DU vill. Skriv till mig på epost eller i kommentarfältet så ska jag skriva om en engelsk klubb som du vill.

Rami Shaaban väljer nog inte Hammarby.

Rami kan vara på väg tillbaka till Allsvenskan.
Hammarby har de värsta målvaktsproblemen någonsin sedan Fahlström klämde knogen i piketdörren.

Ett logiskt giftermål. En bra story för pressen.

Eller så kan man ju göra det hela till det sanning om vill kränga blaskor. Fredrik Jönsson på Europsport träffade Rami och undrade lite.

"Jag är öppen för Allsvenskan men förutom Hammarby finns ju två tunga klubbar till i Stockholm och även IFK Göteborg är en storklubb", då drog bredvidstående Olof Lundh från höften och pangade in "Shaaban öppnar för Hammarby".

Det här är inget konstigt och inget skäl att bli upprörd. Ingen skugga ska falla på Lundh för det här är vedertagen rubrikmakarteknik. Men det kan ge intrycket att Shaaban kommer till Söderstadion men dit vill inte många spelare just nu.

Personligen tycker jag det är synd. Rami är en mycket bra målvakt och hans positiva mentalitet smittar ofta av sig på sina medspelare. Det är synd att en plötslig och snabb skada mer eller mindre satte stopp för en karriär på kontinenten lika snabbt som den startade. Vem minns inte fantomräddningarna i Rom i Arsenaltröjjan?

Nog fan kommer Shaaban få en indiansommar om han får vara skadefri.

Jag hade gärna sett en sådan sommar skina upp den eviga Hammarbyhösten.