Jan Guillous Narcissism

Vid ett par tillfällen de sista veckorna så har folk kommenterat min vän Paul Frigyes och hans debatt mot Jan Guillou som handlat om vem som haft rätt, bristande källkollande, bevis och betygs autencitet. Själv blev jag mest förvånad över JGs reaktion. Tankarna gick till ryktena jag hörde om den av Sovjetunionen nedskjutna flight 007. Strax innan nedskjutningen tvingades det ryska försvaret aktivera en hemlig och stark radar. Lektionen att överföra är att vill du se standardförsvar får du lägga fram några vanliga argument men vill du verkligen se vad någon håller hemligt så får du provocera fram en reaktion. Jag kan inte undgå att tro att JG misstänkte att PF hade mer än boken att komma med. En förvisso onödig rädsla eftersom myten JG överlevt anklagelsen att ha varit nyttig idiot åt KGB.

 

Vad som än sägs eller skrivits nu så är det mer sättet som JG uppträder som får mig att tänka på narcissism och stark sådan. Man kan titta på Hamilton serien men för att förstå det hela måste man nog backa tiden till romanen "Ondskan"

 

Jag gick på Sigtuna och inte på Solbacka och dessutom i ett årtionde där pennalismen inte var lika hård och frekvent. Trots detta, trots att jag inte ”var där” tycker jag väl att jag har lite insikt i hur det går till och jag tycker ”Ondskan” känns som en bok där överdrifterna är huvudrätten och inte kryddan.

Att ”Erik” är impregnerad av hat och hämd är en sak men det jag tycker känns totalt overkligt är att hela hans omgivning blir likadan. Överklass killar i puberteten är förvisso fullt kapabla till beräknande, systematisk pennalism men så djävla våldsam och hårda brukar dom inte vara.

Erik ska vara både smartast, bäst, sexigast och farligast och ska graden av fara byggas upp måste han ha motståndare som är likadana. De ska i vart fall utstråla ondska och den överlägsenhet han föraktar men som även bor i honom själv: Han är bäst på fotboll, simning och får göra sexuell debut tidigt.

Som jag skrivit tidigare i andra frågor så är narcissism ingen vanlig störning. Den är djupt och kognitivt förankrad i oss alla och är övertydlig under just barndom och puberteten. Bo Sigrell för en mycket adekvat teori utifrån ett psykodynamiskt perspektiv att det är omöjligt att utveckla en personlighet i unga år utan den.

Eftersom JG i unga år och hela vägen fram till 90-talet fnyst åt psykologin så är det både roande och oroande att han själv inte begriper vad ”Ondskan” egentligen berättar om honom och detta oavsett om det är sant eller ej.

Är det sant det han skriver är utvecklingen av ett karaktärspansar naturlig eftersom psyket måste ha tagit skada av konstanta övergrepp utförda av allt från styvfar till studierektor. Är det överdrivet är det narcissismen inom honom som målar upp en bild vädjandes om ömkan och att få imponera. Är det osant är det helt enkelt den falska självbilden som projiceras på en hel omvärld och socialt liv.

Vad är det jag skriver? Skyldig helt oavsett a, b eller c? Ja.

Jag har inte läst Pauls bok men följt debatten men att granska JG är och förblir en ”nobrainer”. Det börjar bli lika lätt som att granska eller anklaga Jan Myrdal men där JM ska åka ned i limkoket bumselibejjan efter en kängururättegång i Ceausescu style så är och förblir granskning av JG något som är enigmatiskt komplext.
 
Fast när jag ser den 70 åriga gubben sitta där och vifta med betyg och inte bli nöjd med en ursäkt utan vibrerar av återhållet hämndbegär så får jag den där känslan som får mig att sträta ut underläppen och lägga huvudet på sniskan som George Cloony. . .

 

”Fan, han förstår ju inte . . . ”