Den här särskilt långa texten blev dock kanske inte så mycket svaret på Martins fråga som det blev en analytisk orgie i bästa hindsight anda över hur vi hade kunnat undvika att vara i Afghanistan in the first place. För det här är berättelsen om Bin Laden, en stackare vid namn Richard Clarke och världens sämst skötta manhunt sedan en viss Svensk länspolismästare började jaga kurdiska fåraherdar 1986.
Sveriges roll i det hela verkar dock ganska solklar. Jag tror skälen är två.
1. Det ligger något i det som Robert Egnell på FHS hävdar. " ”Ett av de främsta skälen till den svenska militära insatsen i Afghanistan var att vi ville uppfattas som en trovärdig aktör inom internationell säkerhet, inte minst i USA:s ögon.” som är ett av argumenten bakom den debattartikel som lite spöksossar hävdar i en artikel.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bildt-smyger-in-sverige-i-nato_5613081.svd
Jag tycker det är lite magstarkt att komma från (s) om man tittar på storpotätens flåsande för Blair och Bush och hans svammel om att vi skulle vara "obrottsligt lojala" osv. Han var väldigt mycket "gung-ho" månader efter den elfte september och han hade Bodström med sig som i det närmaste hade en autistisk syn i på det här med krökta och kränkta lagar i kampen mot terrorismen.
2. Försvaret vi hade då var inte försvaret vi har i dag. Utlandstjänst var då något som många ville göra. Det var bra betalt, ballt och lite bang. Försvaret har ju dessutom inte haft ett riktigt gig sedan 50-talet i Kongo och varför ska just SSG få ha monopol på allt som är tufft? De sista åren har det börjat hetta till i runt Mazaar ar Shariff och dom soldater vi nu har hemma i Sverige tar sig nog en funderare eller två om det där med utlandstjänst som är indirekt krav i nya kontraktet numer.
Men det här med USA och varför man härjar och har härjat så länge i Afghanistan...
Vi får gå tillbaka i tiden en bit. Mer än 10 år faktiskt. USA hade nämligen en oplockade gås med BL. Det var inte bara sprängningarna av ambassader och attentatet mot örlogsfartyget Cole som spelade roll. Det var alla missade tillfällen att fånga BL.
Jag har läst en hel del om underrättelse- och säkerhetsmässiga misstag som USA begick innan 9/11 men om det är någon som vet det mesta om detta så är det Richard Clarke som var counter terror boss under tiden 1992 - 2001. Först hade man läge att haffa BL när han satt och tryckte i Qatar under beskyddande bombskäggsvingar. Då frågade Clarke CIA om de helt sonika kunde gå in och kidna
ppa honom och CIA upplyste en "flabbergasted" Clarke att det inte var möjligt vilket ändå måste vara en rejäl missbedömning från CIA:s sida.
Clarke vände sig då till militären och då främst SOF (Specialförbandens dåvarande paraplyorganisation) och där rådde det rejäl misstro efter Operation Gothic Serpent i Somalia 1993 där typisk hands on micromanagement och ambivalens från demokraternas sida hade genererat rejäl misstro och rent politikerhat. Detta efter att man just lagt sig i operationer på detaljnivå istället för att delegera ansvar och mandat till fullo till militären och sedan dragit sig ur konflikten när just nämnda vanstyre genererat bodybags och andra misslyckanden. För militärer kan sådana kovändningar vara oförlåtliga. Att först offra vapenbröder för ett mål som senare tydligen inte varit värt att försvara eller uppnå. Främlingslegionens revolt mot Frankrikes reträtt ur Algeriet är ett övertydligt exempel på detta.
Militären var i vart fall inte sugen på mer sådant så dom återkom därför med något stort och idiotsäkert som påminde om en mindre invasion och Clarke rev sig i huvudet och den där misstron jag nämnde verkade nu ha blivit ömsesidig. Då valde Clinton och Albright att helt enkelt fråga 
bombskäggsregimen om dom snällt kunde lämna ut BL och det vore jättebussigt om dom inte kunde varna honom. Inom en vecka var BL i säkerhet i Afghanistan.
Nåväl. 1998 tog Talibanerna makten rejält och BLs skydd ökade därefter även om Mullah Omar var lite orolig att det nyformerade bombskägssgänget Al Queda höll på att bli en stat i staten. CIA gjorde här en insats att börja samla information om var BL höll hus någonstans. Det visade sig att vara väldigt lätt.
BL åkte nämligen mellan träningscentret och Kandahar, lunchade och mätte skägg med Mullah Omar och åkte tillbaka som vilken commuterknegare som helst. CIA fick då uppdraget att kidnappa BL här och nu visade det sig vara lättare. Man nyttjade gamla kontakter från Mudjuahedin-tiden och under överseende på distans av ett par gröna baskrar och CIA:s avdelningschef i Islamabad så fick man fram 40 st Afghaner som hade tillräckligt mycket hår på bröstet att genomföra kidnappningen. BL roterade mellan tre byggnader men man skulle raida alla tre, smuggla ut honom genom en tunnel och sen turistklass till La Guardia. Det var en realistisk och helt genomförbar operation och den 23:e Juni 1998 hade man tänkt klippa till. Den valda styrkan var då redo med AK-47, handfängsel och ljuddämpade skäggtrimmers men då kom nästa skur med micromanagement, ambivalens och fingerspitzgefuckups:
Timmar innan börjar principalerna debattera om antalet eventuella dödsoffer som kunde tänkas uppstå. Man beaktade alltså antalet eventuella dödsoffer hos motståndarsidan i ett träningsläger för terrorister. Vid det här laget hade Richard Clarke drabbats av tics i ögonbrynen och det blir inte lättare att förstå denna plötsliga försiktighet för blivande bombskägg i ett terroristläger om man håller i åtanke att det var samma administration som tyckte det var ok att bedriva ett indirekt folkmord i Irak genom att sanktionsvälta ihjäl Irakiska barn i tusentalet.
Efter attackerna mot ambassaderna i Nairobi och Dar es Saalam i augusti samma år kunde vita huset i alla fall enas om att det var nog ok att döda lite tillbaka även i Afghanistan så försvaret fick en shoot to kill order på BL. Man Tomahawkade tillbaka in i Afghanistan och missade med liten marginal men man skulle dock få ett nytt läge.
Principalerna reverserade sin strategi nu och undrade om man kunde försöka kidnappa honom igen men BL hade, av någon dunkel anledning, ökat sin säkerhet så Clintons criscis management team ville då prova att Tomahawka igen. I december 1998 fick fältoperatörer (UAV var inte i bruk då) solid underrättelse om att BL skulle besöka Kandahar. CIA:s sektionschef i Islamabad upplyste om att man nog inte skulle få ett sånt här bra läge igen så det var bara att trycka på knappen och...
Den här gången oroade sig Clintons administration om att man kanske skulle skada en näraliggande moské och kanske ha ihjäl 200 pers så man blåste av även denna ägglösa omelett lagning. Clarke måste vid det här laget ha börjat knarka för någon annan förklaring finns det inte varför han lyckades arbeta med en ledning som denna hela vägen till 2001.
Under 2000 flög den första predatorn över Afghanistan och det dröjde inte länge innan man fick in filmer på vad som med största sannolik var BL och om man nu häktade på Hellfire raketer (precisionspang som skjuts från Apache helikoptrar i vanliga fall) på denna nya UAV så hade Clinton & co & co ett vapen som inte skulle orsaka det som på den tiden lät så kryptiskt : Colletaral Damage. Den här gången lyckades CIA ställa till det genom att gnälla med hårklyverier att dom inte ville betala för Predatorn med sin budget trots att dom ville använda den direkt som man gjorde med U2 planen på det onda 50-talet. Clarke använder uttrycket "flabbergasted" igen men hela kroppsspråket skriker undertryckt raseri när han berättar detta för CBC.
2000 tog GWB makten och Clarke som nu i åratal varnat för BL och AQ hoppades på att GWB, Cheney och Powell skulle ha lite mer dådkraft.
Då blev det ännu värre. Trots att Clinton till GWB öppenhjärtigt erkänt att hans misslyckade försök att knäppa eller kidnappa BL var ett av de största misstagen under hela hans tid i vita huset så verkade GWB mer eller mindre frånvarande i det här som med så många andra ämnen. Däremot var han redan här sur på Irak och Nordkorea. Clarke blev till sist vad man på snobbengelska kallar för handed your hat. Han avgick tidigt 2001 och hoppades på att om en efterträdare skulle vurma och varna lika mycket som honom så då kanske någon vaknar och....
Pang. Vi är framme vid den elfte September 2001 och vad som hände efter den dagen vet alla men vad som inte är känt hos en del är att de första egentliga militära planerna som GWB & co ville driva igenom under kvällen den elfte och under dagen den tolfte var inte att anfalla Afghanistan. Nej, Rumsfeldt samt andra från försvarsdepartementet ville anfalla Irak! Enligt Clarke skulle Rumsfeldts
motivering vara att "there arent many targets to bomb in Afghanistan". Clarke är numera känd för att under GWBs tid i vita huset vara den kritiker som kanske var mest initierad och hans bok "Against all enemies" är rena kverulanskavalakaden. Förvisso är Rumsfeldt den mest inkompetente försvarsminister USA någonsin skådat men det här resonemanget är så uppseendeväckande vansinnigt att man tar sig för pannan i allt dubbelkollande av källor.
Vad Clarke hävdar är att man visste vem den skyldige var, vart han fanns och vilka som härbärgerade honom: Ja, alltså. Han heter Bin Laden, bor i världens fattigaste land Afghanistan och syns här på bilder från ovan. Den ende i vit särk och mobiltelefon. Här om någonstans kan man prata om den slam dunk dom CIA chefen George Tenet uttryckte det om chansen att hitta WMD i Irak bara man skyndar sig.
Då ville alltså Rumsfeldt, hans buttboy Wolfowitz och ett par hejdukar till istället angripa Irak.
Marc Garlasco arbetade fram till 2003 som Senior Iraq Analyst på försvarsdepartementets egen underrättelsetjänst DIA och han blev direkt efter den elfte september ombedd att leta efter "any relationship between Saddam och AQ" och dom hittade inte något samband men hade Garlasco och hans kollegor kommit fram till att BL och Saddam Hussein var buksvågrar hade det nog förmodligen räckt. Det faktum att den globala opinion och de sympatier USA hade kort efter 9/11 skulle blåsas bort vid ett oprovcerat anfall på Irak verkade lämna herrarna Rumsfeldt och Wolfowitz helt kalla.
Tack vare interna påtryckningar från rådgivare med dåvarande försvarsminister Powell i spetsen (Den ende i GWBs närhet med solid militär erfarenhet ) lyckades man enas om vad som kallades "Afghanistan First program". Alltså en uttalad ambition att Afghanistan bara är en uppvärmning och more to come. Om vår dåvarande statsminister Storpotäten hade känt till denna idiosynkrasi som utspelades i Vita Huset under dessa kritiska timmar direkt efter den elfte september hade han nog valt andra ord än att "vi ska respektera amerikanernas handlingskraftighet".
Det kanske mest paradoxala är att det längsta och segaste krig USA någonsin utkämpat aldrig har fått ett motsvarande fokus eller någon ekvivalent hängivenhet. Den i all hast hopkomna planeringen, avsaknaden av politiker med militära erfarenheter och ett dussin tal andra fel och åkommor kan dras upp och listas och så har också gjorts men i just denna kavalkad av antiamerikanskt gnäll har i mångt mycket själva urpsrungsskälet till angreppen på Afghanistan fördunklats rent medialt:
Jakten på BL.
Den modige franske journalisten Eric de Lavaréne och hans kollega har gjort en lysande dokumentär som få känner till. De bägge valde att inte operera "embedded" med ISAF-styrkor utan kuskade runt i landet 2006 efter egen vilja. Han har helt enkelt, för att använda en massmedial klyscha, gått dit storyn är. I närheten av Jalabad och Tora Bora träffar han Pachir-Agam regionens kommunalråd Haji Abdullah. Denne är f.d Mudjahedin och hyser ett särskilt ont öga till BL och han hävdar något märkligt.
Att USA tillät BL att fly.
Att BL:s entourage med 70 personer omöjligen har kunnat gå oupptäckta med sattelit och luftspaning.
Att han bad om klartecken och resurser att själv gripa BL och att han hade till 99% lyckats med detta eftersom han kan terrängen bättre än någon annan.
Därefter träffar de Lavaréne den nu framlidne polischefen och f.d krigsherren Haji Zaman. Denne hävdar något ännu märkligare. 
Att trupperna inne i Tora Bora ville ge sig den 12:e December och komma ut dagen efter vid 0800
Att USA. tre månader efter den 11:e September, hade endast sex personer närvarande (en standard sexmannagrupp från Special Forces)
Att denna grupp endast koordinerade luftangrepp och detta ett försenat anfall med B-52 (näst intill verklöst mot grottsystem). Det här kan förklara varför BL lyckades undvika faror på rena Lara Croft Nivån.
Sätter man detta i kontrast till det frenetiska massgripande och vilt vevande fångstarmar som bland annat grep tre oskyldiga brittiska medborgare och pressade dessa på information om BL på en helt annan plats i landet blir det hela ännu skummare.
Till sist kommer ändå ett skäl till denna letargi som verkar vettigt: Hade man gått kol på BL hade detta kunnat förvandla den pakistanska islamska fanatin som har sin hemvist i gränstrakten till något mer otäckt. Trots allt vet man om att pakistansk säkerhetstjänst ISI både motarbetar och stödjer talibaner numer och Pakistan är en kärnvapenmakt.
Ett annat skäl varför jakten svalnat efter tid är även detta vettigt. Den tillfångatagne Khalid Sheikh Mohammed, som var den operativa chefen för attackerna den elfte september, är en som verkligen fått uppleva det nya fascistoida USA up close. Under tortyr har denne erkänt sitt brott, golat och bland annat gett USA en bild av AQ man inte hade tidigare. En "goldmine" så att säga och vem behöver då BL?
Nog om denne BL och tillbaka till nutiden. Tillbaka till skälet varför man är kvar i Afghanistan:. Svaret kommer inte som någon överraskning och nog inget att försöka föreslå för den mängd cyniker, dogmatiska vänsterskribenter och konspirationsteoretiker.
Just Konspirationer som förklaringsmässiga arketyper inte intellektuellt hedervärt. Konspirationen är en slapp och förenklad modell man bygger med symmetri och proportion som begränsningar och genom att stapla indicier på hög och ställa väl valda frågor till sig själv: Vem gagnar det? etc... Just i fallet med USAs inkompetens i jakten på BL och hanteringen av Afghanistan inledningsvis så har jag full förståelse hur dessa och andra märkliga berättelser tjänar som bränsle för ovanstående konspirativa antidialektik. Jag gillar inte Michael Moore men om bara 10% av hans påstående om vänskapen och samarbetet mellan Bin Ladens familj och Bush familj så blir översikten över konspiratorernas antidialektik glasklar.
Vänstern exempelvis sitter fast i de dogmatiska anti-imperalistiska tongångarna att USA är i Afghanistan för att de vill verka i hegemoni med naturtillgångarna medans de mest hejdlösa inom bombhögern faktiskt tror på att det primära skälet är att skapa fred och demokrati. I samband med att president Karzai gavs makten av CIA så påbörjade amerikanska brännvinsadvokater att hjälpa till med att skriva landets konstitution och denna sattes på prov när man grep en Afghan som blivit kristen konvertit. Han fick en chans att ändra sig därefter avrättning och då uppdagades det att prästerskapet, enligt den nya konstitutionen, kan ingripa i de flesta ärenden och köra över grundlagar.
För att lösa problemet Afghanistan behöver vi först lösa problemet Pakistan därifrån Talibanerna opererar och detta är inte lätt då Pakistan är en allierad till USA men landet håller i omgångar på att slitas i slamsor av interna stridigheter och lägger du till det faktum att landet har kärnvapen så förstår man att detta kommer ta tid. En ISAF beväring jag pratade med nyligen sammanfattade det hela ganska bra.
"För oss på marken så spelar civilbefolkningens rättigheter och deras önskan om fred stor roll. Vad politikerna än må ha velat eller känt innerst inne när man invaderade 2001 är helt ointressant".
Enligt denna beväring är inte insurgenternas framgångar så stora som media rapporterat eller landets säkerhet så kroniskt instabil. Man har börjat göra framsteg med att träna upp den afghanska polisen och militären men den stora frågan är således när dom kan lösa sin uppgift och försvara sig mot Talibanernas maktbegär. Möjligen skulle en internationell styrka bestående av soldater från muslimska eller närliggande länder (dock inte Pakistan) kunna ersätta ISAF om nu USA åker hem 2014.
Det finns väldigt många personer som vill dra tillbaka trupperna från Afghanistan men hur många har egentligen tänkt på vad som kommer hända i maktvakuum som uppstår. Det är inte bara ISAF soldaters och civilbefokning som då inte bara fått sina liv förverkade utan även förkastade. Talibanerna är dessutom ett djävla rövarband förklädda till religiösa extremister. Dom förtjänar ett rejält nederlag.
Det dock går inte att ympa in en demokrati på det sätt USA gör men det innebär inte att demokratiseringsprocessen inte har någon framtid.
*********************************
1 comment:
helt djävla underbart skrivet Stefan. man kastas mellan svidande fakta och svart humor.
Post a Comment