Thursday, December 14, 2006

Arsene Wenger. Yeaah him. Hmm. What about him huh,,

Ever since back in 1996 when he replaced that seatwarmer, Arsenal Wenger has been ambitious enough to assemble squad after squad that has the best of two worlds. Foreign Stars and Homegrown youngsters. Ashley Cole, Paolo Vernazza (No he is not Italian) and Matthew Upson to name a few and the patience he showed Francis Jeffers by giving him game after game when more talented [and attractive] foreigners were available. This season, Wenger has already offered similar support to Justin Hoyte - and despite criticism for sometimes fielding entirely foreign teams, only the most prejudiced observer could overlook his commitment to playing at least one Englishman in both of Arsenal's Carling Cup games this year.

So it came as little surprise to me to find Wenger displaying the english shelf and he knew where to put it. Speaking out against the influence of foreign owners in the game he made little attempt hiding the frustration:.
"What was traditionally true in England is that the people who were the owners were the supporters," rang the bitter words from the quasipatriot. Funny enough its not foreign managers to blame : "It's not the manager, because I have to be on line with the values and example set. It is the club and the club is the owners." The fact that Chelsea under Vialli had a italian period and Arsenal a french was not described as a "coinsidence" but never mentioned.

Hmm. . .
I wonder. . .

Alan Pardew said that Arsenals Cup win over Real Madrid "wasn't much of a success for Britain" and was blurred in a wave of electronic counter measures worthy the US Airforce in pressreleases and email comments from the club or its Gunnersmarked lmarked courtreporters.

But he has a point. Credit is not a issue of "One or the other": Its always being shared and split in football and as Chelsea and Arsenal wave those transparent St. George cross in the champions leauge at every victory we can all see through it. Its rewarding as always to see these teams play this season (Except that both clubs had the appauling taste to assign shirtnumbers nine and ten to defenders) but its got almost FA to do with the English FA.
Hmm, I think this has more to do with Wenger being bitter .
"If you buy a super machine, if you buy a Ferrari, from the first day it goes well,"
chortled Wenger of Andriy Shevchenko's early struggles at Chelsea. "Unless it's a Russian who buys it and it breaks in two."

Have you checked your own Renault with license plate 14 latley Arsene?
Its in the fucking garage. Somebody gag him.

Thursday, December 07, 2006

Moments 3 part 2

After a few shots, smokebreak and a failed attempt to load my Hasselblad on a new record time something happens that fits right into the session. The artteacher has (Funny Enough) forgot his briefcase and must enter the studio, jump over lightequipment and cables. We hurry up, focus more and I measure the light with my EOS more or less every 10 secs. The fading daylight of the winter wants to betray me and I sigh loudly. Bad lighting and colourfilm just aint a option. Or is it? More to come.

Monday, December 04, 2006

Moments part 3

We are running out of time. The guy wants his artstudio back. The studiolights fail and I grab for a normal huge lamp. And in a moment its all there. The light, her pose. I have to measure the light with my EOS since the Hasselblad lacks such detectioncapacity. I go for 5.6/100 and click.

Wednesday, November 01, 2006

The Ego has landed


I took it as Jose Mourinho wasn't disliked Barcelona. I was wrong. They even have an airport renamed after him in El prat.

The arroganceapostel, who have developed controlled irritation into an art, lashed out at Icelandic utility man Eidur and accused him of diving.
So far so good. We all seen and heard that before and accusations of diving is as standard as signature to Champions Leauge who occasionally
wakes us up in the evening from our zombiefied prewinter-state but the question was if Eidur him self was even awake.

However in that comment JM bears some responsibility since diving lessons are more then likely a part of the Stamford Bridge act.
Just ask Didier Drogba and Arjen Robben who themselves lashed out towards any team-mate suspected of playacting, furiously brandishing imaginary cards.
Worth mentioning is that Gudjohnsen won Barca a penalty against Recreativo Huelva on Saturday by falling like the Stockholm snow in the box.

Eidur have a good CV which includes playing alongside Ronaldo at PSV and overcoming a career threatening injury has over the years showed potency, determination and that ability to appear in the box from nowhere that was the sign of the previous Henrik Larsson. How ironic and preposterous isn't it that he is now the walking
monument over Barcelona's impotence and that the only acting he can be guilty of is trying to replace Eto'o.

Werder Bremen next for Barca and a win is without no question not in the bag. Diego, the young former Porto midfielder, has more then once
this season showed that he is capable of opening any defence or any bag.

Could he be the one that gives Barcelona the hat?

Barcelona looked without question like the tightest outfit in CL last season.
With reservation for Lennart Johanssons Oscar Jacobsson of course.

Friday, October 27, 2006

Svendetta with Dennis Swise?

When he broke bread with Slippery Pete Kenyon, Sven-Goran Eriksson was rumoured to be after the Chelsea job. When he joined the Fake Sheikh at table, he expressed interest in the Villa job. And then there was that repast with Faria Alam, which ended with a [Snip! - Fiver Lawyers]. Now it's happened again, with the former England manager being linked with Alan Pardew's job after being spotted dining with two figures central to Kia Joorabchian's potential takeover of West Ham.

As recently as last Sunday, Svenis was seen chowing down with Eli Papouchado, an Israeli property magnate who is Joorabchian's main backer, and the agent Pini Zahavi, who has helped coordinate the prospective buy-out. However, Sven's agent Athole Still insists the dinner in Tel Aviv was, um, kosher. "It was an absolutely private dinner and it was not in any way connected with West Ham," he declared, putting an end to speculation that the party had spent the evening discussing the header with which Trevor Brooking won the 1980 FA Cup final ... and he didn't score many headers you know.

If Joorabchian does take control at Upton Park he plans to replace Pardew with an internationally renowned manager, but failing that, may well settle for Eriksson instead. And if the Swede takes over, chances are that he'd immediately try to curry favour with the fans by signing one of their own - a genuine East End jellied eel-eating geezer born within the sound of Bow Bells. Somebody high profile, perhaps. Somebody who's currently unsettled abroad, and whose wife has made no secret of her desire to live in Big London. And if that gruesome prospect isn't enough to get Hammers fans rallying around Pardew, then SHQ bet Stefan Postma-ed if it knows what will.

Tuesday, October 17, 2006

Gröna och vita band

Dagen efter Celtics förlust i UEFA - cupen (UEFA-cupen) så plockar jag fram materialet från resan till Skottland som jag gjorde för en vecka sedan. Det tar ett tag innan jag kan känna igen mig; var ljudinspelningen kom ifrån: Vi sitter på Puben. Jo, man gör ju det.
Brett Lockhart är verklighetens Hagbard. 30 timmar kvar till flyget innan

Stansteads torgskräck sätter in och får en att skaka tillbaka till Skavsta. Ljuduppspelningen klickar igång. 128 mb. 94 minuter. Eller sex öl om man vill.

"Weir in dhe fooking final. Its not strange at all."
"Why aint that strange"
"Coz we are fooking Celtic"

Hans dialekt låter så där tvärskotsk men jag anar att han brer på lite. Jag tycker mig höra i dialekten
som låter som klockren Geordie. Puben heter Picture and Piano på West George Street och
parafraserar på pubkedjan Pitcher & Piano som spritt sig som BSE över hela England.
Jag försöker få honom ännu stoltare för att han skall kunna prata mer. Minnen från Europa ja..
"We never made it that far, FC Cologne was to much for us but we did knock out one tartan team although I cant remember which, back in 82"

"What team was that, what team you support?"
"Hammarby IF from Sodermalm, heard of em?"

"Aiye, your the team that one the gouuld for the föirst
time and then Sackhed the managerr" säger Brett och brister ut i ett gapskratt. Hans rullande skotska ärr hugger som en piska i käftherraväldet inne på pubben. Vi är vänner.

Brett har tackat ja till intervju. Han är 35 och har följt Celtic hela sitt liv. Han är en typisk
fotbollssupporter med massvis av intressen och spektra men gör gärna sken av att det bara är fotboll för folk han inte vill lära känna mer. Den Grönvita halsduken funkar som fågelskrämma. mot hönsen. Men Brett har rätt. Det är inte konstigt att Celtic gått så långt som dom gjort. Förklaringen är nog egentligen bred men den stavas Martin O'Neal. För att få en helhetsbild så måste vi dock gå bakåt i tiden. Slovaken Jozef Venglos tog över tränarjobbet i juli 98 från Wim Jansen som bara satt där i ett år.

Jansen hade dock gjort två bra saker innan han löste ut fallskärmen via en kaoutchukparagraf: Han hade tagit med sig Henke Larsson och han hade vunnit den första titeln på tio år och med det satt stopp för Rangers planer att vinna tio på raken vilket hade varit att ta över rekordet från katolikerna.

Henke blev vändpunkten.
Just Henke är ofta porträtterad som antingen en målspruta i skotsk och engelsk press eller som (en) superhjälte i svensk. Men Henke är mer än så.

Han är symbolen för själva förvandlingen av Celtic från urtypiskt skotskt lag till ett ambitiöst, europeiskt cuplag. Vi pratar om tidiga matcher och ens mins vi bägge. Brett var där och jag har sett videobandet på den 20 gånger från förra mötet mot Liverpool 1998. Alan Hansen spår från studion att Celtic ska pressas av fansen att attackera, attackera. Om Henke tror Hansen att han kommer bli väl omhändertagen och bjuden på ryggmassage av försvaret. Hansen ler när bilderna från spelargången kommer upp och säger "This kind of tunnel can do two things to you. It can freighten you to death or it can make
you grow at least a yard".

Tifot med halsdukar och den gemensamma "you never walk alone" får mig att fälla tårar.
Matchen börjar och om Celtics anfallsvilja får Hansen rätt men om Henke fel. Henke dyker upp som gubben i lådan. Strax ovan mittfältet sliter han upp stora hål i försvaret med sina löpningar och vållar dom alla möjliga problem när han driver boll eller väggar med den väldige Moravcik.
Celtic liknar inte ett skotskt lag här och man fortsatt den utvecklingen. Det är inte bara Celtic som höjt sig det är hela ligan.

Brett menar:
"People just dont like Scottish football because they heard its bad rather then seen it, my guess is that they dont like Scots either. Poofs", säger Brett och ger prov på en supporters isolationism och typisk självbedrägeri som bäst stavas "Alla hatar oss". . .

Men han har en poäng. Skotsk fotboll är inte lika
dålig. Premiership och Engelsk fotboll levde med samma dåliga rykte om långbollar, sparka spring och Ingemar Bergman-fotboll långt efter att den var borta. Trots att det bara var Dons och Leeds som spelade den. I början och under mitten av 90-talet kunde en tunnhårig Prytz dominera på mittfältet. Hearts hade Eskilsson och ett par lag i högsta serien innehöll amatörer som hade andra yrken och fotboll som deltidsjobb eller en stor Hobby. Denna tid skulle snart vara förbi men många ifrågasatte om ligan verkligen skulle kunna överleva där alla möter varandra fyra gånger.

"Det är inget problem säger Brett. Vi får helt enkelt chansen att verkligen se vem som är bästa laget i staden. Hade vi bara två derbyn som andra så skulle vi verkligen inte veta så säkert. Även om vi vinner två var OCH det är dessutom lika många hemma som borta för bägge ja då vet vi verkligen att det är jävligt jämt. Glöm inte att vi är skottar. Vi skall lära oss förlora. "Det är vår lott på jorden", säger Brett och drämmer ned Ölsejdeln så hårt så ingen skall våga invända. Även här har han rätt. Jag vet inte i hur många olika städer jag sett fans kivas över gästböcker eller i krönikor om derbyns resultat och hur det hade slutat om inte.....
Risken att just derbyna skulle dö ut av att vara för många - som David Lacey i Guardian påstod för en tid sedan - är förmodligen liten.

Vi pratar om just derbyna och jag försöker hugga in: "A Glaswegian definition of an atheist. A bloke who goes to a Celtic-Ranger match to watch the football"
"Voices of the old firm av Sandy Strangs"
säger Brett när han kartlägger min bokhylla.

På den svängen går pratet. Om Derbyna, 90-talet och Rangers: Rangers hade fyllt på med Italienska avhopparna Laudrup och Gazza. I en fejkad intervju någon av de svenska fotbollstidningarna så påstår Laudrup att de skall vinna Champions League. Det gick inte och 1996 blev det tvärstopp i kvalet då IFK Göteborg visade sig vara några klasser högre. Rangers hade snappat upp Marco Negri från Perugia för £3,7M.
Negri gjorde något större väsen varken före eller efter sin vistelse i Glasgow
men mål i Rangerströjan blev det och med sina 32 var han bara två mål bakom Ally McCoist 34 som denne gjorde två säsonger på raken under 1991 till 1993.

Det var i sin tur ett försök att nå Brian McClairs 35 från säsongen 86/87 men om Negri och McCoist ordnade sådana där förfärliga dubbeluppslag i The Sun där kommentarer som "Ingen kommer nog att slå det" ter sig illa mot färgglada vidvinkelporträtt iförd Cowboyhölster med tomma läktare som bakgrund.

Men det ter sig illa mot den framtid som samtidigt omsorgsfullt såddes på andra sidan staden.
Celtic hade långsamt börja värva ihop ett lag. Under sjuttiotalet så hade man börjat luckra upp den tradition som en gång sade att samtliga skulle vara katoliker. Man värvade Alan Stubbs som nästan egenhändigt täppt till försvaret på Bolton så tillträde till Premier League från Div. 1 var ordnat. Man började rubba på heliga kor och 1999 så var det bara ytterbacken och styrelsesläktingen McKenna som var med i startelvan. Men det var inte bara i laget förändringarna gjordes.

Större Arena vilket ger mer pengar men man började även samarbeta med fansen. 1996 startade man en kampanj som hette "Bhoys against Bigotry" vars syfte var att få bukt med den sekterism som hade börjat tillta. För baner som stödjer IRA drar på sig lika mycket böter och är lika oacceptabelt som Cragnottis kansli brukar få hantera efter att ett lag med färgade spelare besökt Olympiastadion. Men så under sommaren 2000 så ramlade den sista pusselbiten på plats när Ulsterfödde Martin O'Neill fick managerjobbet. O'Neills
arbete med först Wycome och senare Leicester var imponerande men Matt Elliot började bli gammal och de £7M man fick för Emile Heskey gick inte att omvandla till någon som var lika bra.

var om O'Neill skulle klara av en storklubb som Celtic. I familjeklubben Leicester hade han lyckats med liten transferkassa och hade mest utvecklat det som fanns. Lite som Cratz men skulle han klara en storklubb? Det var inte självklart även om det ser ut som det i dag.
".Cratz fella. They sachked hem again, diz time when he was being saluted by previous club who
sacked him earlier."

Brett skrattar faktiskt så tårarna rinner.
"Jodå jag har läst om det" fortsätter han.
Vi fortsätter prata om O'Neill och Brett ångar på.
"He is a top man. If I where to meet him I would shake his hand. He is the man for this job. The best manager in the UK, osv osv.

säger han och sätter punkt för sin långa hyllning med att smälla ned Ölsejdeln så hårt så ingen ska våga invända. Jodå, Han är populär bland fansen och är dyrkas han mer än gillas tänker jag. Den för holländare så typiska småtjurigheten var inget som Celticfansen gillade med Jansen och det var ju det Henke ville komma bort ifrån. Venglos har inte bara ett namn som en krigsförbrytare. Han låter som en också. O'Neill är mannen för jobbet.

John Barnes var för orutinerad och skulle behöva börja med mindre
klubbar enas vi om och Daglish för överskattad. Det var under deras mellanperiod som man bröt det fina mönstret av värvningar och plockade in en förbrukad och mätt Ian Wright men det är glömt nu. O'Neill tog med sig Neil Lennon. Lennon hade i Leicester bildad mittfältstrio med den evigt löpande Robbie Savage och den knappt turkiskt talande turken Mustapha Izzet. Med Matt Elliot som spindeln i försvarets nät, med en markerande Kåmark och med Heskey som gav Anfallet svårmatchad fart och kraft så blev Leicester ett starkt lag. Just Kåmark kunde ge herrar som Bergkamp och Zola
klaustrofobi i halvtid.

Detta syntes extra i ligacupen final 97 mot Boro där Juninho suddades ut.
"Han har styrt om träningarna. Laget verkar ha roligare och det går snabbare".
I en intervju i Daily Record ser jag att Lambert säger att han aldrig har tränat så hårt som nu. Vi har fått ett högre tempo. Titta bara på Sutton. Han ser starkare och smidigare ut.
Sutton ja. I Norwich hade han övertygat med 33 mål på 79 matcher och efter att ha spelat andrafiol i firma SAS (Sutton And Shearer men tillika förkortningen för Englands främsta Elitförband) så blev det Chelsea men uteblev målen nästan helt och Sutton spelade bättre som Mittback än i anfallet. "Finished" skrek West-ends publik på Stamford Bridge och jag undrade om det inte var så men O'Neill kände till Suttons kaliber och denne har fått en nytändning i Celtic.

Hartsons karriär har däremot varit rörig och rastlös. I Arsenals Cupvinnarcupfinal mot Saragoza fick han sitt eldprov och gjorde mål direkt. Highbury blev trångt när Bruce Rioch rörde om i laget och tillsammans med en annan bänknötare vid namn Paul Kitson köptes han in till West Ham och där blev det succé ända tills att han försökte sparka av huvudet på Eyal Berkovich (som även han spelat i Celtic) under en träning och efter trötta framträdanden i Wimbledon och Coventry blev det till sist Celtic för Walesaren.
Men målen svarar Henke för.

Aldrig har skotskt fotboll haft en sådan notorisk målskytt som Henke.
McCoist, Negri skulle få backa och historikerna få dra tummen i böckerna tillbaka till 1959/60 och Hibernians Joseph Baker och dennes 42 mål. Efter en blygsam start med 16 mål på 35 säsongen 1997/98 så tog det fart under de följande två åren 29 på 35 och 12 på 13 matcher. Detta för att explodera säsongen 2000/01 med 35 mål.
"Taktiken säger Brett. Visst Henke är måltjuv utan dess like men det handlar lite om hur man använder honom, O'Neill fick nog kläm på det till slut"
O'Neill är en tränare som följer 3-5-2/5-3-2 och här används Henke som en av två toppar men som inte ligger bara strax bakom sin forward men även runt. Brett ritar en halvcirkel runt straffområdet på ett papper. O'Neill följde 3-5-2 innan formationen förklarades som innedrog av kolumnister på 90-talet och I Celtic har han fortsatt slipandet. Mjällby är visserligen ingen elegant libero men kan med sina erfarenheter från favoritpositionen mittfältet spela ut rollen mycket väl med de fransktalande och resoluta herrarna Balde och Valgaeren.

Mjällby som är ett vandrande monument över den fotboll man associerar med AIK. Blond, stark, rå, kämpande och urtråkig men ack så effektiv.

Tack vare kompisen Söderberg så blev det landslagsdebut för mannen som markerade Ronaldo på Camp Nou och gjorde Till råga på allt ett bra jobb. Venglos kunde inte heller förneka att det var insatserna mot England på Wembley och Råsunda som gjorde att han fått upp ögonen för bjässen från Järfälla. O'Neill hade även Mjällby i siktet från Leicester men det blev lite av en försenad proffsstart för Mjällby när det till slut blev Celtic. Banderollerna på Råsunda löd "inte under 40 miljoner" men Hatten fick nöja sig med realistiska £1,5M. Mjällbys styrka svarar mot den fysik som krävs. O'Neill noterade med Leicester i UEFA cupen att Italienska och Spanska lag som gick långt i cupperna inte bara var taktiska in i minsta detalj och
fyllda med spelare som har balla efternamn.

De var även fysiskt starka. Detta hittar man i Sutton, Hartson och Guppy. Steve Andrew Guppy har följt O’Neill från Wycombe till Leicester och blev igen en del av flyttbagaget. Guppy behövs eftersom han bemästrar rollen som "wingerback" lysande.

snabba ytterbackar/yttermittfältare har ett eget ord i engelskan och det behövs eftersom wingerback är en egen roll som skiljer sig. I alla fall om man spelar den rätt och det gör O'Neill. På mittfältet så återfinns speluppläggaren Lambert. Erfarenheten kommer inte bara från åldern utan även från de 44 matcher i ett vinnande Dortmund denne fick under de två år han var där.
Helt orutinerad på kontinenten är inte laget. O'Neill, Guppy och Lennon har erfarenheter från UEFAcupen sedan tidigare som hade kunnat bli riktigt fina om inte Atletico Madrid satt stop för dom. Chris Sutton har det med Blackburn och Mjällby med AIK. Valgaeren och Petrov är landslagsmän.

Så rutin finns det. Spelet är tämligen direkt och går stundtals lika snabbt över mittfältet som när Arsenal kontrar. Henkes förmåga att dyka upp som gubben i - lite strax bakom en eller två forwards – lådan Celtics vassaste vapen. Redan I det första UEFA mötet med Liverpool öste tidningarna beröm över Larsson outtröttliga spelstil. Denna skulle Henke ta med sig till VM - 02. Han var en av få som verkligen spelade ut sitt register med god teknik och arbetskapacitet.
Jag tömmer min andra och sista öl, tar i hand med Brett och åker hem till Sverige. Dagen efter den förlorade ligatiteln och med förlusten mot Boavista i färskt minne så funderar jag på att slå Brett en signal men jag avstår. Jag vet vad han kommer säga. Något i stil med "jajaja men vi är bäst ändå och vänta bara tills …" Men det är sant "för om det finns något med Celtic som skiljer sig från Rangers så är det att laget kan bara bli bättre. "

Så säger Brett och sitter man i Glasgow bland de grönvita så har han ju rätt.

Friday, September 22, 2006

Barflugan surrar och surrar,2789,891798,00.html

Och den landar mitt i prick! Citat om att Musse linslusar Stureplan känns så otroligt träffande och beskrivande för 2000-talets nya fallosnarcissister. Det gamla konceptet i ZTV / SteinBeck Televizion.

Den gamla sorten FNS var programledare dom med. Precis som Musse. Ville ha program, som "bacon", som inte innehöll något där dom deras ohälsosamma självdyrkan gick ut på att dom pratade om sig själv rakt in i fejset på tittaren.

2000-talet är lite mer smartare. Man fyller det med innehåll där programledarna själva står i centrum och utför något imponerande. I det här fallet får dom flexa och sparka.

Men snacket då? Jo, utvecklat även det. I stället för att prata om sig själv till en tittare och skämma ut sig så är man två och pratar precis som om man hängde på stureplan med sin polare och på så vis kan man få exponera sitt ego och polera sitt karaktärspansar.

Bytt sedan ut programmet mot barer och du fattar.

Men hur reagerar dom när karaktärspansaret rasar? Jo, som alla andra vrede, depression, ilksa, hämd eller överdriven värdighet fast det har jag inte sett från musse för jag har inte angripit honom verbalt och provocerat fram en sådan reaktion.

Jag har bara svept den lilla skiten under ett träningspass Wing Tsun för ett par år sedan.

Thursday, September 21, 2006

Avskrivandet gör att vi kan skriva av sportjournalistiken.

När jag var och luncha med Expressens Wayne Seretis förra året så säger han mellan

"Fan det är inte lätt att fylla en blaska. Man får förstå killar som bor i London som Alselind att
han skriver av nyheter. Det är svårt att täcka en sportsida varje dag".

Så är det inte. Jag har bott i samma stad och kunde fylla tre sidor med nyheter utan att prompt
direkt skriva av och citera nyheter. Ska man nu det så finns där gott om goda medier förutom Sun och Mirror.Tidningar som avsätter pengar i budgeten för kommande förtalsrättegångar.
Här skall ni dock få ett gammalt exempel hur sportjournalistiken funkar :

"Elmander kan stanna hos Djurgården"

Denna hade DN skrivit av fotboll(in?)
..som i sin tur citerade en Holländsk reporter vid namn Rob Hartod på Algeemens Dagblad.

Vem Rob Hartod är visste jag inte men jag kunde notera att det är den första journalisten
på en dagstidning vars namn inte dyker upp på en sökning av Internet..
Så det blev till att damma av holländskan och s öka p å Holländska i Holland.
Efter att ha fyllt i ett formulär om prenumeration och därefter f örklarat att Enskede ligger i Sverige och Enschede i Holland så fick jag access till nyhetsarkivet och kan konstatera att det inte finns någon Hartod på hela sajten.
Namnet dyker inte upp heller. Telefonen åker fram...

"AD, guimidddag"
".Goede dag. Ik roep van Stockholm. Ik wil spreken om Hartod alstublieft te rove"
*Hartod? Geen werknemer met die naam"

Klick. Så var det med det.
Jag vet inte vem Rob Hartod är men jag kan tänka mig att det är ett Holländska fan som fotbolldirekt sett i en gästbok. Han kan ju faktiskt jobba På AD och namnet kan vara felstavat, han kan vara påhittad men hur det än förhåller sig med det så är det inte det som är det väsentliga i detta. Jag tror att "Hartod", vad han nu heter, eller källan till, eller källan till Hartod eller källan till..osv är ett fan.

Det är inget konstigt i sig. är inte riktigt en gråproffsig hemsida med nyheter utan liknar lite
ett fanzine eller något annan form av massmedia gjort av folk som älskar fotboll. Alltså fans.

Detta kroniska avskrivande har dock tunna gränser och en paradoxal sanning.
Skall man dock nu citera en annan tidning så bör man ange vilken sajt.

Detta kan medf öra trafik bort från den egna sajten vilket är satsande sajters mardröm men då får läsaren gå rakt på källan..

Problemet som jag vill belysa är att det hade nog Feyenoords och Djurgårdens fans redan gjort.
Det är nämligen vi fans som har koll på fotbollen och men behöver inte tidningar för det. Men att nyheter använder Internet som vi andra
och agerar interface och bromskloss behöver ingen.

Internet blev ett lyft utan like för fans, tifosi och andra f ör
att kunna samarbeta, utbyta information och v äxa.
Tidigare var det inte så. Vi läste de få fotbollsnyheter som fanns i kvällstidningarna och citerade dess skrönor och tvivelaktiga källor.
I dag är det alltså tvärtom.

När våra nya begåvningar skall prestationspublicera så ska det gå fort. Deadline skall mötas och fotbollen är i hausse. Det är otroligt jobbigt men det är inte samma sak som att det är svårt. Smutskastningen av Svennis, fixeringen av Beckham och tabloidernas frosseri i John Terry och dennes alkoholvanor är övertydliga exempel på en brist kreativitet framkallad av den stress som råder på storstadspressen och marknaden.

Marknaden har dock en naturlag inbakad.
Den som själv väljer att urskilja sig från mängden, höja sig över den
och erbjuda något över standarden och dess utbud kommer att lyckas, växa eller öka sin upplaga. Rosa Sidornas etablering svarar mot den principen.

Principen heter "value add" och den gäller på alla marknader oavsett inriktning. Det kan
man göra om man har en person i London eller om man känner ett fan i Holland.

Friday, September 15, 2006


En toalett i London . . .

Femåringen skrek att det luktar apa i hela skogen . . .

En Parfym som luktar svett skriker snärtjäntan ut i modeprogrammet
på femman och hennes 15 seconds of går till intet. . .

Herre djävlar. Här får SHQ rycka ut.

Vi börjar på muggen. Jag står på muggen inne på jobbet i Raynes Park.
Billy står i båset bredvid och hans assistent Lee Field kommer ut från muggen. Alla klagar på stanken som får tapeterna att ramla ned och den ene lånar lite cologne av den andre. Armanis senaste. Stället är fyllt med sådana yuppies. Här tjänar man bra tänker jag. Killarna står och pratar lukt som tjejer pratar smink på toaletten. Well well.
Fjantigt tycker jag och tänker på lumpen. Stanken från tält 12 där Flygbasjägare
legat i två veckor i samma kläder.

Men hur är det? Hur kommer det sig att vi reagerar på vissa dofter?
Kallar dessa just för dofter. Hmmm, Jag gräver lite i arkivet men hittar inte ett skit.
Det har inte alltid varit så här. Under medeltiden så ansåg bland annat Franciskanermunkarna att ju mer smutsig man var desto mer helig. Något som inte hade gått hem i dagarnas luktfrenetiska samhälle. När man tittar på TV så är det just luktprodukter som den senaste tiden tagit mark. Snyggt designade ska de lukta naturligt.
Näe, det här med lukten är nog lite paradoxalt för samtidigt som vi blir fuktiga inför rädslan att lukta fel så bestyrker rapporter att vårt motsatta sex tänder på lite naturliga kropssdofter, fermoner med annat fränt. Det behagar luktsinnet och får oss att själva förändra kroppskemin.

Luktsinnet i dag har en underordnad roll gentemot våra andra sinnen: Människan har 5-20 miljoner luktceller men dessa används inte och jobbar inte lika hårt mot hjärnan. Däremot är deras inaktivitet som gör att det är lättare att använda sig av dessa som instrument för manipulation. När jag pratar med Krogägaren Anders Bååth i London och frågar honom vad som är viktigast i konceptet så svarar han att minst och mest viktigast samtidigt är doften. Kvacksalvande psykologer och kursledare har nämligen fastslagit för £175/ i timmen att lukten på en krog är pricken över I:et, den osynliga arbitratorn, droppen som får...Ja, ni fattar. Denna lukt ska dit när mästerverket är färdigbyggt och premiärdagens gratisätarpöbel skall storma. Det ska vara hygien, matdoft och något signifikativt för krogen i fråga. Ändå fastslår andra att en majoritet vänder i dörren vid fel lukt.

Likdant är det med vår partner. Han skall se bra ut, vara emotionellt fulländad och ha tillgång till hela sitt känslospektra och samtidigt kunna ta åt sig och tillgodose kvinnans behov, ha tid för henne samt barnen. Nysocialdarwinismens krav på en övermänniska kommer marscherandes genom veckotidningsspalterna, etc, etc.
Men hur skall han lukta? Nja, det nämns inte men luktar han fel är det dörren direkt. Han får lukta bränd helt enkelt.
Men trots att lukten har en liten men ack så viktig roll så är det hela inte impulsstyrt. Nyligen visade en rapport från HHMC att vi lagar minne av lukten i "olfactory neurons" som sparar informationen vidare. Detta kan behövas för samma medicinska center har aviserat att människors luktsinnen är under degeneration. Vi möts av allt kraftigare lukter som nöttar ut vårt sinne för sensation vilket bara medför tyngre och mer dofter. Det är därför vi regerar på bussgummans parfym hon fått av Eva Braun. Hon har lagom enligt sinna sinnen men för mycket enligt vår lukt.
Är allt marknadens fel? Ska vi hänga parfymbolagens VD:ar? Nejdå. Det är för enkelt men jag undrar varför lukternas mångfald skall styras av labb och fabriker?

Nyligen gick jag med en femåring i en höstskog och doften av en förmultnande tall spred känslor av jordnärhet. Femåringen skrek att det luktar apa i hela skogen.
Självklart hör det åldern till, att luktsinnet är inte fullt utvecklat och så, men är det egentligen inte som femåringen vi ska tänka? Naturens eget vackra kretslopp luktar skit. Doften som uppstår när man älskar kan vara frän. Som en soluppgång tränger den undan det syntetiska mörkret. Kön, svett och fermoner blandas till någonting inget parfymlab kan emulera. .

Jag går ut från toaletten och spolar ned det illaluktande. Samt mina tankar.

Saturday, September 09, 2006

Riktig privatisering

Vi sitter ju alla här och dräglar efter en borgelig valseger. Äntligen ska den socialdemokratiska storpotokratin ärnligen få flytta på sig för att kunna släppa fram den av naturlagar stöpta marknadsekonomin och Preludinprivatiseringar.
Dessvärre siktar det borgeliga blocket alldeles för lågt utan har avvikt från den utstakade stigen. Dock ser vi några ljusa tecken inne i framtiden.

Jag tänker då på den lyckade omvandlingarna av Posten till det nu så högeffektiva Postwaffe som har redan noterat "5 confirmed kills" på City mail baser. Det förut så anonyma Trafiksäkerhetsverket är nu så militanta Trafiksekuritat som istället för att bötfälla fartsyndare håller förhör med dom.
Den långsamma, debila och ångestbejakande tunnelbanan kommer under privat regi blivit dyrare men mer spännande att åka. Resenärerna erbjuds nu gratis ansiktsmassage och kotknackning för just dom som inte har pengar och betalat sin biljett. Under krav på högre lönsamhet så har helt enkelt Södersjukhuset bolagiseringsplaner nu uppdaterats. Lobbyverksamhet via media skall även leda till att debatten om dödshjälp kommer igång igen för att hålla sängarna kalla och kostnaderna nere.

På förlossningen så ska de barnmorskorna ersättas av konverterade pantomater för ölburkar som ska handlägga förlossningen. Allt under parollen "push to flush". Stockholm Stad planerar vidare att sälja av lapplisornas verksamhet till ett anonymt IT bolag. Parkeringsvakterna övergår således till att bli tredubbelt så effektiva genom att bötfälla bilar med hjälp av streckkodsläsare som kan läsa sin nummerskylt på 100m. Därefter skickas p-boten till syndarens mobiltelefon. Tjänsten rubriceras som WAP-Lisor. Ingen privatisering värd namnet kan klara sig utan en tysk som köper upp och här är inget undantag. Kronofogden, som då har fått konkurrenter i form av unga korthåriga män som tilltalar varandra med efternamn, har blott kvar sitt brandname men mergar snabbt med Systembolaget som sitter i samma sits. Det tyska bolaget Konk ünd Schponk bildas.

Dessvärre går denna teknoekonomiska revolutionen alldeles för långsamt och i praktsvensk ankdammsfart. Jag kan till min förvåning notera att de som själva beslutat om en rad privatiseringar, nämligen Riksdagen, själv inte har föregått med gott exempel. Därför: Svenska Riksdagen AB.

Enorma summor kan dras in om åhörarläktarna byggs ut kraftigt och att besökarna mot högt inträde kan bevittna en lite mer marknadsmässig debatt och modern debatt. Självklart skall det hela direktsändas i den anrika statstelevisionen som ett konkurrerande, socialrealistiskt alternativ till det slapphetsbejakande "Gladiatorerna". De värsta scenerna säljs till Kanal 5 eller TV3 nyheterna.

En retoraktiv fakturering till de tre baltstaterna för hanteringen och returneringen av alla bortsprungna balter skulle väl kunna stimulera statsskulden för att inte tala om de pengar man skulle kunna tjäna på att sälja Lappland till lapparna och sedan leasa ut Polisen AB och det börsnoterade Försvaret.

Utrikespolitiken skall självklart "Outsourcas" och läggas på entreprenad. Bolaget PolPower skall helt enkelt hålla seminarier och workshops för nyblivna stater om marknadsekonomins fördelar och "Swedish Know How". Ett återupplivat Albanien skulle exemplevis kunna lära sig hur man kringgår jobbiga exportbestämmelser för vapen till svartlistade länder samtidigt som man mäklar fred i ett annat land eller varför inte hur man i en öppen och frihetlig demokrati snyggt försätter en etisk grupp, vi tar några ur mängden på måfå..hmm säg kurder, i husarrest i månader utan grunder. Dotterbolaget Svenska Freds AB kan lära ut hur man kan sabba konkurrerande budgivares rykte.

Men med Riksdagen privatiserad så tar vi även kommunerna.
Med befintliga bredbands motorvägar så skall olika kommuner kopplas upp och invånarna skall erbjudas frivilligt tvångsdeltagande i en ny E-auktion där du mot högst budgivning kan ropa in den kommunalpolitik som passar just dig.

För att vi helt och hållet inte skall tappa kontakten med våra planekonomiska folkhemsrötter så måste det ju finnas ett par förlorare. I programmet "Vem vill bli proletär" så skalar Bengt Magnusson av dig dina tillgångar.

Allt detta kan bli möjligt om du gör det du ska den 15:e.
"Då är vi fria, då är vi borgeliga"
Johan Schtaal Von Holstein.

Wednesday, September 06, 2006

Allmänt tuff

Egentligen är jag väldigt emot det här narciusartade "jagjagjag" snacket på bloggar där författaren fyller det med sådant istället för att ge värde, pitcha, erbjuda något, urskilja sig.

Men . . . min tur för jag är Allmänt Tuff.

Tror du på att det bara svänger i livet på fem röda? Well, jag gjorde inte det för fem rödheta issues bara svängde till min fördel på ett par dagar. Jag fick ett jobb heltid där jag kommer få publicera utav bara den, Jag fick in ett bra nakengig (Dessa utvikstider), Bil på gång, I Oktober landar kvinnan i mitt liv och flyttar in samt att Lagerbäck utsatts för hot.

Men det som gjorde mig euforisk var två uttalande om mig. Jag tyckte att jag skrev dåligt just nu
men då sade frilanskollegan, den riksbekante, Paul Frigyes vad han tyckte om mig :

"Konstigt uttalande. Jag tycker att du har en fantastisk spänst och ett härligt temperament i dina inlägg. Skön volleykänsla på olika ämnen, djärva språng i associationerna"

Sen läser jag på Bloggen Beneath a steel sky där någon i kommentarfälten skriver att jag är Sveriges bäste oanställde sportjournalist.

Jojo, jag tackar jag. Ska nog vara oanständig.

Men självfötroendet går upp på topp även om det är överdriver.
Jag ÄR allmänt tuff. Så hård att gatstenarna spricker. .

Sunday, September 03, 2006

Moments del 2

Regnet och motvinden kan inte bromsa inspirationen när jag lämnar mörkerrummet. Götgatsbacken är crowdy och andas inte så där mycket krystad kultur som det brukar. In på Högbergs och sägr hej till den vanliga pilsnerpolarpöbeln.

Hem till ettan och somnar till sorlet av Högbergsgatan.

Vi träffas på Centralen och skakar hand. De säger att maninte ska röra den man ska fotografera men jag tror det är bollox och gör alltid tvärtom. Hon verkar tystlåten men väldigt snäll.

Lite purken på att både studiofolket och polarn svikt mig med lämplig studio så ger jag upp efter två rullar att plåta henne i hemmet. Hon växlar mellan naket och underkläder och visserligen ligger bilderna långt ifrån utvik och erotik men det saknas något. Vi går ned i tvättstugan, frigör en hel vägg och när alla lärarröstarröster från fotoskolan tystnat i huvudet så sitter den.



Hon kryper upp på barstolen, småler andas lugnt och stänger sina ögon. Click.

Kanske ingen bra men det var bara andra gången jag plåtade Fine-art Nude och för en ung fotostudent så var den väl ok. Läraren suckade bara och fyllde på mitt huvud med mer eko men själv kunde jag inte sluta tänka hur graciöst hon kröp upp på barstolen och vred sin kropp upp mit tvättstugans lilla fönster.

Tuesday, August 29, 2006

Söderstadions tumult gör att det är dags nu

Det är dags nu. Det är dags att rensa nu.

Det är dags att låta matchvärdarna få kasta av dig sina kulörta jackor och låta den röda färgen från pannbanden, de vita strumporna och träningen från Abu Khabab visa förg och styrka.
Det är dags att låta godsvagnar rulla, gatorna eka av tramp och det krasande ljudet när vi sätter stöveln mot strupen.

För dessa infidels har hädat. De har svikt den heliga grönvita vägen genom att beträda den heliga marken under match innan seger är säkrad och våra böner om seger klara.

" "Det finns ingen gud utom Gud, den Levande, den Beståndande. Ej överväldigar Honom slummer eller sömn; Honom tillhör vad som finns i himlarna och vad som finns på jorden. Vem är den som fäller förbön hos Honom utan Hans tillåtelse?"

Koranen (2:255))

Flera av dessa infidels har inte ens det heliga bloder från Stockholm i sina ådror utan har skapat sin grönvita illusion som en statsreligion där de bo och några Whahabister kan icke tolereras.

Det är dags nu.

Monday, August 28, 2006

Det nya rikets mitt

Vi står på Medborgarplatsen. Här känner alla varandra, sägs det. Här stod bara för ett par år sedan en tråkig staty vars enda underhållningsvärde var att man kunde frysa fast tungan i den under vintern. Den är nu flyttad. Byggnader har rests och en av byggnaderna ser ut som en fallos och med all sin makt blickar den ned mot pilsnertorget.

Här spelas boule, åks rullskridskor, det tiggs, fyllona slåss om den sista droppen och vid uteserveringen samlas nyinflyttade landsortsbor, anarkister, fotbollsåskådare, förortsbor och statsråd i en enda sörja. I ena hörnet av torget står en tjej och säljer sex.Men för en dryg mansålder sedan, alldeles nyss, så stod här lastlokaler och järnvägsräls som bildade en artär av försörjning. Men nu är den borta och det som skedde på Strandvägen vid sekelskiftet har skett här.

Strindbergs ord vägleder oss:"...palatser som Rehntraktsborgar / milliardhus / Berlinserstil/ torn och spiror och järntrådskorgar/ gallerfönster som trotsa fil."

Det sotförsedda tyska stålet fick dock ge vika för orange cement och romersk konst i den bufuska bågen.Som en hyllning till de romersk oligarkiska välde som här råder. Misströsta icke Broder! Vi går in i gallerian. Vid delikatess disken säljs det ankbröst för 129:- och filet de champagne (skall förmodligen vara campagne). Titta på de som jobbar vid charken. Känn deras anletes svett och se de vita kläderna. Se dem i ögonen där de mellan visslande sågar och med blodstänkta förklän skall vara charmiga mot Mannen i de ljusa Armanishortsen, mot den riktigt busy Internettjejen i klänning från Kenzo Djungle. Föreställ dig att du ser allt i som ur en svartvit kamera så är steget till 1800-talet inte långt.

Vi sätter oss i fisk-baren Broder. På det närmaste hundratalet minuter kommer vi att möta Skarsgård, Per Cussion eller Henrik Schyffert. Åtminstone helger verkar det omöjligt att inte stöta på Skarsgård. Vi går ut igen broder och vänder oss mot Tjärhovsgatan.

Titta på Kvarnen. Här satt ett par generationer söderbor. På söndagen serverades det äkta söderströmming och under en striktare alkoholpolitik så var man tvungen att beställa en macka som åkte ut och in från köket när två bruna och en vit beställdes. Nu går vi in och tar en öl utan macka.Lyssna ett tag på folks röster. En värmlänning, en hallänning, en göteborgare och en stockholmare från Rimbo. Titta nu på deras kläder, deras vana att röra sig i lokalen och deras frisyrer och du undrar hur man kan likna en stockholmare men så tittar vi noggrannare och du ser de kreutsbergska dekorationerna tydligare. Se i deras ögon och lyssna hur obesvärat och övertygat de rör sig i ämnen från fotboll till folkvilja. Vår diskussion kan inget dem lära.Ute på gatan är det varmt och vi går förbi skateboardungarna, den gamla rasistbutiken och den sjövilde kioskägaren bara för att stanna vid Katarina Norra.

Bara för tjugo år sedan gick Jesper från Sandbacksgatan, Peter från Folkungagatan och Sanna från Färgagårdstorget här. De kom och var uppväxta från Söder. Nu bor de inte här längre. Hoppa över de sotsvarta staketet och klättra upp på brandtrappan. Vi smyger broder: Lyssna på elevernas accenter och berättelser. Se där, se där. En från Åtvidaberg, en från Örebro och två från Malmö. De är barn eller yngre syskon till de på kvarnen, i fiskbaren eller de på uteserveringen.

Vi går igenom den upplivade kyrkogården och upp över kapellgränd där vi stannar på Björns trädgårds topp. Här ville många boende inte ha en moské när pratet kom på tal. Stadshuset sade att södermalmsborna var rasistiska och som för att garantera ett bråk så ställde man alltså en moské bland alla rasister. Inget bråk kom och den vackra moskén orsakar i dag bara lite parkeringsbrist. Parkeringar skall vi titta på: Vi står här en halvtimme och tittar på lapplisor. Se hur noga och frenetiskt de sätter lappar på rutor men likväl struntar i alla bilar som kör mot enkelriktat i hög fart. Olyckor har skett men inget skall ändras: Papperslappar för människoliv. Polisen ingriper inte utan kör istället mot enkelriktad själva och sätter riktvärde.
Sitter du dock riktigt länge och tittar på gräsmattan vid de röda husen, blickar ned på gräsmattan i trädgården och vidare över den som pryder allén mellan torget och stationen så ser du mycket narkomaner. Här finns sommartid som regel kopiöst mycket narkomaner. Lämnar de boende sina fönster öppna på bottenvåningen klättrar de in. Polisen kanske kommer. Kanske inte. De har inga pengar säger dom och de får inga för utjämningsskattande och demokratiskt sabotage. Får man kontakt med en luttrad polis kan han mycket väl säga att det "alltid funnits knarkare i Katarina/Maria"Vi går ned mot Högbergsgatans korsande av Götgatan. Här fanns bara två krogar för tjugo år sedan. Nu är det runt tjugo här.

Den gamla möbelfirman orkade inte med hyrorna och här är nu Waynes. Här inne sitter folk som är konstnärer eller kändisar eller som vill bli detta eller tror att de är detta eller vill bli sedda tillsammans med dessa. Från Folkuniversitets lokaler mittemot och från konstshopparna strömmar folk in för att få en plats. Vi går ut broder och tittar på gatan. Den är likformig. Men för en halv mansålder sedan, alldeles nyss, så var skyltfönstren fulla med kläder, serietidningar, blommor, musik och mat. De var dåligt belysta och dåligt putsade. Nu är här barer, barer, barer och ett fik. Skyltfönstrens är putsade och dess stela kläddockor har ersatts av stela människor som vill synas. Som genom ett trollsag kom denna trend när dagisgenerationens uppmärksamhetstörstande affärsmän tog kommandot.

Titta ned mot Globen och titta på den omänskliga skattebyggnaden som tittar ned på de andra husen och alla de som den när sig av. Här på Götgatan så ville ungdomar utan tillstånd festa, det var bara det att de hade vapen och då kom polisen och bjöd på efterfest. Ungdomarna vill göra det som deras föräldrar eller storasyskon vill göra: Dom vill ta staden. Inte återta den. De vill dock inte betala utan bara stjäla den eller förstöra den delvis. Reclaim kallas det.Från taken så hänger här istappar vintertid som flyger ned bland shoppare, turister, kroggäster och urbana quisslingar som får slänga i skydd mellan tomglas och spyor.

Vi hämtar en macka för 45 riksdaler i den gamla musikaffären och vi svänger av på St. Paulsgatan i rask takt och går över Bellmansgatan mot Maria Berget. Titta på bostadsrätternas prislappar. En miljon eller ibland fem.Sen skall det betalas bostadsavgifter och ingen får knappt hyra ut och vinstskatten skall betalas. Du kan köpa ett svartkontrakt broder. Har du ett kontrakt har du svärdet excalibur i din hand och kan få allt.

Vi sätter oss på en parkbänk med överblick mot Norrmälarstrand, Stadshuset och kajen. Där borta tonar maktens fasader upp. Hötorgsskraporna, Soliden och Stadshuset och om några timmar vaknar de till liv. Då kommer de hit för att festa eller leka kultur. Sitter vi här tills mörkrets inbrott och kastar mackan tar det inte mer än ett tio minuter innan råttorna kommer fram och äter. Dom slår alltså tiggarna på ren tid.Gå över Hornsgatan och gå upp över Swedenborgsgatan mot Södra Station och avsluta på den stora trappan vid medborgarplatsen. Se värmlänningarna, de inflyttade politikerna, kändisarna, låtsaskändisarna, fyllona, bostäderna och skattebyggnadens hotfulla fasad som tycks se oss alla.

Se byggnaderna bilda väggar. Detta är inte maktens korridor det är maktens kammare. Du står där med mig. Jag är inte - som Nils Ferlin skrev - barn av min stad. Jag är barn av någon annans stad. Nu kommer flickan fram och vill sälja sex. Se inte i hennes mun. Du ser då vilken ekonomi hon har.

Se inte i hennes ögon. Risken finns att du känner igen henne.

Thursday, August 17, 2006

Djävlar i min lilla låda

Det var, djävlar i min lilla låda, på tiden.,2789,870673,00.htm

Ett marrige made in heaven. City behöver honom och han behöver City.

Veckans citat :
"We obviously have three very hard teams against us this time, but that may help us because it is the so-called weaker nations we have struggled against in the past" - Absolut. Italien, Frankrike och Ukraina inga probs. Den stora utmaningen enligt James McFadden ligger i Färöarna, Litauen och Georgien.

Till sist : Shed a a tear för Fotbollsfrälste Markus från Stureby. Han håller på Sverige av förklarliga skäl men har även grekiskt påbrå och följer, av förklariga skäl, Grekland. Ingen bra Onsdag med andra ord.

Mer än så orkar jag inte skriva nu. Nu är det bilder som gäller.

Thursday, August 10, 2006

Jag hade rätt för jag är så tuff.

Så det är dags nu?,2789,868883,00.html

Jag är inte mycket för "vad var det jag sa" snack eller att se en lösning innan den kickar in men
när man på allvar pratar om att spela 4-5-1 så är det inte konstigt att en gammal bajare tänker Tommy Davidsson.

Själv har jag vurmat för att Kennedy, Touma och Lasse Nilsson ska in och inte förräns alla tre har testats i elvan en fem gånger slutar jag bjäbba.
En annan av mina spådomar slog rätt denna vecka : Zlatan till Inter.

Den 27:e Maj skrev jag i nyhetsbrevet

"När VM är slut kan ni vara fullkomligt lugna för att pressen kommer starta drevet kallat "Zlatans nya klubb". Efter att ha granska plånböcker, trupper och kontrakt tror jag mig veta vilka fyra klubbar det kommer handla om och det
är inga lågoddsare direkt. Real Madrid, Milan, Inter och Chelsea. Någon av dom fyra blir det. "

Vilken roll får han då?

Jo gissa vilken i Lagerbäcks 4-5-1. Gissa vilken! I dare you, I doubledare you motherfuckers.

Rollen har får är ingen annorlunda än den som andra skyttekungar fått som kommit till San Siro och kroknat. Ronaldo, Vieri, Zamorna...ingen har gjort särskilt mycket mål. Mest mål för laget gjorde en snabb och skicklig Ruben Sosa 1993/94. 20 st med en viss Dennis Bergkamp på topp.
Ronaldo kom nära säsongen 1997 när man jagade Scudetton mot Juve när två domare i två matcher fattade en del märkliga beslut som gick Juves fördel.

Jag kan tänka mig att man inte kommer ta Adrianos letargi särskilt länge till så vi kan mycket väl se Crespo (uttalas Creppo bland folket i BA) och Zlatan ihop på topp med Cruz knackandes på dörren. Det kommer bli ett mellanting mellan "Fittest and best plays" och ett rotationsschema. Jag tror inte man ska sätta för mycket utropstecken för den här transferen. Förra säsongen räknade Pierluigi i gazzettan ut att deras andra uppställning mycket väl kunde ta sig till UEFA spot.

Så bra och bred är truppen men man värvar lite i blindo. Cambiasso som jag alltid varit nyfiken på visade sig vara precis så bra som alla scouter trott men han värvades inte under permisserna eller intentionerna som spelare i förstaelvan. Samma säsong kom Burdisso från Boca som på slutet av säsongen spelade in sig i laget men han hade kommit till Milano för att Morrati ville snorpa Palermo på honom i elfte timmen. Mancini var ovetande och behövde liksom inte en mittback till. Inter har alltså inte alltid struktur och tanke på vilka man värvar.

Däremot tror jag vi kan se en förbättring i Zlatans spelglädje och stil. Mancinis spelstil var på många sätt identisk med Zlatan och jag tror, om Zlatan kan släppa arrogansen lite, att Zaltan snart kommer inse att tröjja nummer 10 är hans riktiga nummer och inte 9. VM och spelet i Serie A visade ett tydligt mönster. Hans avslut är inte så bra men framspelningarna är suveräna. Kanske är det för att Inter inte har haft någon riktig släpande forward att få in dom korta bollarna utan helt fått förlita sig på Stankovic, Figo och Veron som gör att han kan lyckas.

Så frågan kommer : När kommer första bråket med Materazzi? Världsbacken var rankad som världens bäste markeringspelare när Ajax kom till stan i en CL match och Zlatan gjorde honom till statist, en bortdansad tangotvåa när han Dubbeldrog honom och under nitto minuter så kunde Zlatan själv bestämma om han skulle gå till vänster eller höger om Marco. Sen kom stämplingen i Serie A som skadade Zlatan, hårda ord. etc.

Kan bli spännande.

SHQ - Som satt på Goodison Park när Materazzi och David Unsworth spelade mittlås mot Shef W och en viss Alexandersson sprang på högerkanten. Marco & David schabblade till det ordentligt och Benito Carbone, en gång i Inter, fick två mål gratis.

Monday, July 31, 2006

Moments I

I dag börjar en lite serie som kallar sig "moments" och det handlar om en bild.
I väntan på att jag snickrat färdigt min fotosida så kommer här publiceras
en bild och lite text om den bilden som har lite mer historia
utöver det sedvanliga subjektiva "jagjagjag" pratet ni får
läsa i alla andra bloggar och internetdagböcker.

Det doftar av stark Chorizo, Panchos, Patys och annat från den praktargentinska utbudet för carnivours som måste framstå som en antikristmeny för de få vegetarianer som letar lösningar i sina ryggsäckar.

Man sveps med i "lunket" och efter en lång vandring ser vi henne.

Monumentale. En kulturinstution långt mer betydelseful än Teatro Colòn. Befriad från guldattiraljer, kulisser att hämta andan i så står hon nära Flodplatån. När River Plate sålde Enrique Omar Sivori till Juventus i slutet på femtiotalet kunde man bygga ut stadion så att den nu tar 60,000 åskådare.

Chile är i stan för att mäta krafterna med Bielsa. Vi bänkar oss, hånglar lite och hon säger till mig att hon hellre sett Bianchi sköta landslaget. Inget Tifo. Skönt. Behövs inte om du är i Argentina. Tifosi betyder hängiven, det är normen. Passionen. Ultra är en platta av Depeche Mode.

Då blickar jag ut genom springan i väster. Utanför den springan mitt emot gatan ligger en lokal som en gång användes av juntan för att tortera och avliva politiskt obekväma eller oskyldiga.
Trots att offren hade huvor över sina ansikten med en pistol i nacken eller hämtade sig mellan elchockerna kunde
dom ändå skrika ut sin glädje under Fotbolls VM 1978 när målljublet hördes in i lokalen.

Kanske därför behöver inte Argentinska supportar visa sin Tifosi. Hur mer hängiven kan man bli än så?

Sunday, July 30, 2006

Fotbollen som drama


Eller ska vi skriva trauma?

För fotbollens drama är inte, om du inte bor i Tyskland, en lång folkfest. Det är inte ens en marsch zusammen mot en järnskylt och säker död. Det är ett utdraget drama som spelar på hela emotionella spektrat hos människan. Ingen film, ingen pjäs eller något skriftligt verk kan få oss att känna den sanna dramatikens hela flora utom fotbollen.
För att förstå fotbollen som det största av drama kan det behövas speglas mot såväl liknelser som motsatser. För andra former av kultur med dramatik faller platt mot fotbollens totala laddning. Fotboll är inte en upplevelse. Upplevelse får du i Kungens Kurva, på Kägelbanan eller på K1.

Fotboll är inlevelse.
Alla som tycker fotboll är skittråkigt gör det av olika skäl men alla har gemensamt att de saknar förmåga att leva sig in i saker som vid en första anblick verkar ointressant. Att gå på Söderstadion blir därför som att gå på Hard Rock.

Men som en värdemätare om hur kraftig fotbollen är så får du titta på förra årets Champions League-final mellan Milan och Liverpool som slutade 3-3. Liverpool låg under med 3-0 i paus men hämtade igen det i andra halvlek. Sedan gick matchen till straffar och Liverpool fick bucklan. Gör en Hollywoodfilm om det här. Podcasta det hela live och du kommer inte ens nära den äkta varan. Den äkta dramatiken.

För att förstå varför så tar jag dig med tillbaka ett tag i den spelade VM-turneringen.
Grosso slängde sig över sin försvarare i matchen mellan Italien - Australien och bjöd på ett gigantiskt skådespel - ändå busvisslade vi. Totti ryckte arrogant på axlarna och ändå fördömde vi dem. De, italienarna - själva centrumet för opera och teater. Ett nav i dramat. Grosso reste sig upp. Regissör Lippi viskade några stödord från sufflörbåset men vi bara blundade, skakade på huvuden, skämdes och önskade att vi kunde voodoo. »Dramaqueen« skriker några och vi skanderar glåpord.
Varför? Var det inte drama vi ville ha?
Skälen är flera och alla faller tillbaka på dramat.

För det första är det i fotbollens värld inte spelarna som svarar för dramatiken. De svarar för bra prestationer, inga alls eller rena dumheter. De kan starta dramatiken men de är inget utan laget. Den tyngsta klyschan faller självklart på plats men inte ens en Romario kan ge mer dramatik än resten av hans mediokra lag Flamengo kan.

I fotbollens drama är det lagen som har huvudrollerna. Men vilka huvudroller sedan. Vi har våra charmiga hjältar i Holland, England och Argentina, men inga hjältar är fullkomliga. De måste ha brister i all sin styrka. De måste vara mänskliga. Bergkamps flygrädsla, Maradonas kola och Gazzas damp svarar i den traditionella dramatiken mot Akilles häl, Stålis kryptonit och Marvs pillerburkar. De skapar något för sina åskådare just med charmen av sina brister, sin mänsklighet mot höga krav och högre odds.

Därefter har du fotbollens mörkermän. Nästan absolut onda. Effektiva. Resursanpassade. Pragmatiska. Malande. Dom har knappt brister men likväl charmiga och mänskliga. Den totala och absoluta kampen med gott mot ont finns inte. Bushs världssyn eller Bröderna Grimms sagosyn har inget med verkligheten att göra och därför heller inte med fotbollen att göra eftersom fotbollen är en alternativ verklighet. Precis som i ett bra drama med verklig inlevelse. I »Star Wars« Anakin Skywalker, Gollum och i »Dragonlance«s Raistlin Majere hittar du figurer som trots total mörkervara inte har sin mänskliga del utplånad. På så vis blir dom verkliga.
Precis som Jurgen Kohler, Dieter Eilts och deras arvtagare Metzelder.

Men dessa bad guys. Oooh dessa bad guys. De maler, tjyvnyper, bryter sönder taktik och spelsätt och duellerar bort lag vi älskar att se. Här hittar du Italien, Tyskland och varför inte Bulgariens upplaga från 1994? Det är ingen slump att så få »underdogs« gått vidare i år eller att de för den delen undvikit rena utskåpningar. För vi spelar nämligen i Mordor och tyskarnas kraft och effektivitet är smittande och den är stor.

Om än vi må förakta och skrika mot dessa lag så går det inte att ha ett VM utan dem. Att plocka bort tyskarnas elva från VM är som att se »Sagan om Ringen« utan Sauron, Saruman och de nio. Vi hatar att erkänna det men vi har alla en skräckblandad beundran när vi ser Stoitchkov stryka sin gangsterskäggstubb, rätta till kragen för att göra sig fin för målfirande, för han vet att han kommer sätter den och sedan dundra in en frispark. Däremot känner vi samma avsky när han eller hans bulvanbulgarer, precis som Grosso, ramlar ihop i straffområdet fejkar straff.
Lag som Brasilien, Juventus eller Chelsea är inte längre hjältar utan börjar mer och mer anta formen av den, om inte de mest mörka, så i alla fall de mest odramatiska: I den mån dom inte har det bästa, köpt det bästa så har man, som Juventus, fuskat med preparat, provisioner och prostituerade domarpampar.

I det olöpvilliga och lata Brasilien där ingen möter bollhållaren så har »Joga Bonito« blivit »Jogga Åkomhitå«. Att se dessa lag vinna match ut, match in blir till slut lika dramatiskt som att se »Titanic« eller läsa »Lasermannen«. Du vet hur det slutar men i den oskrivna utgången finns den verkliga dramat.
I slutändan finns risken att dom här lagens matcher blir som att se tåg gå på tid och då orkar inte ens självaste pajashattarna med kvar blir bara nördarna som sitter kvar och konverterar sin Trainspotting till Teamspotting.

Men varför denna skiljelinje mellan gott och ont. Rätt och fel? Enkelt.
I en värld där orättvisorna ökar, grundlagar kränks, vanliga lagar överdrivs eller blir medel för nolltolerans så börjar ett suggestivt förakt mot den traditionella juridiken växa. Parallellt har traditionell tv-dramatik fått ge plats för en andra klassens underhållning i form av realtids-TV med dokusåpor där det enda som krävs för att deltaga är att kunna se bra ut, vara extra dum och bejaka låga drifter. Att helt enkelt vara elak mot någon på TV eller våga ha sex framför en kamera med motkravet om förstasidefame.

Realtids-TV har gynnat direktsänd sport. Det surras ivrigare än i foajén på en teater i paus när en hel ny generation fotbollstittare bloggar, mejlar, chattar och messar om fotboll. Fotbollens drama passar den nya globala världens liveaptit perfekt och likadant är det med rättvisekraven. Fotbollen är en av få drama som kan erbjuda total rättvisa ad-hoc eller dess raka motsats: Fullkomligt schabbel. Det paradoxala i fotbollens drama är nämligen att du och hela världen, utom domaren, är de som kan få se hur det faktiskt ligger till.

Du kan inte känna hat när Podolski gör mål på ditt lag. Då är du inte mänsklig. Men om du inte känner något när en domare schabblar till en kvartsfinal i VM eller liknande…
Ja, då är du omänsklig. Eller så zappade du bara förbi.

Drama måste även ha.två komponenter till för att det ska vara drama. Den ena är att det krävs tre delar. »Star Wars« och »Sagan om Ringen« är uppbyggda på samma sätt. I första delen presenterar du hjältarna och de mörka. I andra blir det problem och spänning och i tredje återförenas hjältarna till (oftast) seger och glädje. Fotbollen är i turneringsform likadan lite beroende på hur man räknar. Med sin match, förlängning och straffar har du tre delar som svarar mot det klassiska dramats trilogi.

För att dramat ska bli perfekt så krävs bara en sak till: Liv och död.

Sortera bort all tragedi som hänt fotbollens verklighet och matcherna blir en kamp på liv och död. Ett mål kan ge närmast sexuell förlösning, skapandet av liv och precis som trötta män slappnar vi av efteråt. Jag vet inte varför men just anfallare kallas för »killer«, "seriemördare« eller »Bomber« som tyskarna osmakligt valde att kalla Müller. Försvarares och målvakters sista-sekunden-insatser blir »lifeline«, »hopp«. Utslagna lag som återvänder från omöjliga matcher, ligor eller ur »dödens grupp« får ofta höra »liket lever« eller »life after death«

En Shakespearesk dolk i golvet, Ormtungas dolk i ryggen…

Jag vet vilket liv eller vilken död jag väljer.

Tuesday, July 25, 2006

Åt helvete med Landslaget

KRÖNIKA : Åt helvete med landslaget.

Efter matchen mot Trinidad & Tobago så beslutade jag och Bassbossen Billy att inte skriva något om Sverige.
Något vi och i synnerhet jag fick ta kritik och dispyter om. Förklaringarna till varför vi gjorde det var många men det är ointressant.

Intressant är det även att analysera Sveriges insats i Tysklands VM. The blessing of hindsight visserligen men detta handlar även om framtiden. För den ser riktigt mörk ut.

Landslaget i Tyskland gick dock så långt som det hade kapacitet för. Ljungberg anlände inte utbränd som för fyra år sedan men att Zlatan fick så lite uträttat och att Henke skulle vara så slut var märkligt. Mittfältet såg tämligen stelt ut. Dels handikappat av diamant formationen som reducerar Linderoth till en roll som modern fotboll inte längre innefattar och att inte i tid kunna välja Svensson eller Källström blev lite märkligt. Att belöna Chippens bra spel med att få bli utbytt mot apan Mattias Jonsson begriper ingen. Det kändes som om det var lite trängsel på det där mittfältet.

Försvaret var inte bra och anledningen till det är inte konstigt. Vi har fem mittbackar ute i Europa som spelar i bra klubbar men bara en får spela i landslaget. Det är konstigt. Lucic varvade galanta insatser med precis sådana hjärnsläpp man kan förvänta sig av en spelare som valt att spela i Häcken.
En ytterback av klass och då särskilt en högerback var det tydligen problem med att få fram men att reducera Östlund från ordinarie till att inte ens vara med i truppen är ett misstag och ett rejält sådant. Svenska ytterbackar har defensivt varit utmärkta genom tiderna. Roland Nilsson, Ljung och Kåmark storspelade en hel hoper matcher. Nilsson höll Maldiniklass på Wembley tyckte jag när jag var där och den där bedrövliga förlusten 97 i Österrike som jag såg live hade en positiv grej : Kåmark. Som i två österrikiska tidningar blev man of the match och han var bra där.
Men dom var inte så bra förrän åldern hade börjat komma upp mot 28.

Just ytterback är, utan tvekan, den absolut svåraste positionen att spela i dag. Du måste kunna läsa spel och ha en 10 bra andra egenskaper som snabbhet, teknik och bra på huvudet men den viktigaste förmågan är att kunna läsa spel. "Anticipation is three quarters of the game" sade backtitanen Hierro en gång men förmågan att kunna läsa spel är något som kommer med åldern. Det är därför målvakter "peakar" när dom är 30+. Dom behöver inte slänga sig för att dom läser det hela rätt.

Men om man då inte kan få fram ytterbackar i klass och det tydligen är trängsel på mittfältet.
Om det är oreda i försvaret är det då inte hög tid att skita i det dogmatiska 4-4-2
med zon och spela 3-5-2?

Med tre mittbackar täpper man till och Edman får här spela den "wingerback" han alltid varit ämnad att bli. Högerkanten kan då tillhöra Chippen som har den arbetskapaciteten eller Ljungberg. Ljungberg som även då kan spela "running man" centralt på mitten tillsammans med Källström och Linderoth. Eller varför inte Svensson OCH Linderoth.

Eller varför inte . . .

För dom här frågan "varför inte" är och förblir Lagerbäcks trademark. Vid ett par tillfällen har jag hört Lagerbäck säga att "händer det eller det ja då har jag redan uppskrivet vad jag ska göra, vi har tänkt på allt".
Det finns liksom inte utrymme för improvisation, fantasi eller fingertoppskänsla. När Svennis får frågan om varför han tog ut Theo Walcott så svarar han "Det var liksom ingen tanke bakom det, det var mer en känsla jag fick. Jag har inte sett honom spela"

Har man en sådan stor trupp så kan man kosta på sig en joker istället för gamla trotjänare som är 30+ och mätta.
Strax innan VM så debuterade Goran Slavkovski för småklubben Inter i Milano. Tydligen tyckte Mancini att han dög att kastas in i pågående jakt på andraplats eller tredjeplats och med det Champions Leauge.

Som sagt :

Varför inte?

För det är i ungdomen vi får hitta lösningarna och det ser mörkt ut. Mycket mörkare på länge.
Under nittiotalet så slogs ett nytt rekord över hur många svenskar och då ungdomar som spelade utomlands som proffs eller ungdomsspelare. Nu är vi på väg mot att uppnå ett rekord över hur få spelare vi har.

Problemet har tre orsaker.

Vi har nämligen Späcksmäcken Lars Åke Lagrell och hans mullor att tacka för det.
Inne på bastuklubben Peter Pan har man i ren besvikelse för att alla stiliga småpojkar flyttar utomlands hotat dessa med att inte få spela i pojk och U-landslagen. Zetterberg var prototypen för hur bra det kan gå och hur illa det kan gå när man kolliderar med den dogmatiska "svenska modellen". Det var med Lagrell och Lagerbäck som den Zetterbergska skon klämde. Inte Söderbeg.

Det andra skälet har med denna modell att göra. Innan VM läste jag en 20 artiklar på utländska hemsidor och dess tidningar om Sveriges landslag. Detta för att dom du verkligen vill veta något och inte klarar av att Banka av den Laulska blågula fernissan i svensk sportjournalistik så får du vända dig till riktiga journalister. Alltså utomlands. På tre ställen så beskrivs Lagerbäck som "pragmatiker".
Det är fel. Han är en dogmatiker. Om inte annat så är han övertydligt rotad i gamla spelare och gamla formationer. Mannen som utvecklade kontrollerad irritation till en konstart har nämligen inte plockat fram en enda egen spelare sedan ungdomsvänlige Söderberg packade ihop sin Tourettes och drog. Inte en.
I Holländska ligan spelade fyra svenskar i landslagsklass. Kennedy, Touma och Lasse Nilsson hade radat upp stormatch på stormatch men att vara pålitlig målskytt i Herenveen duger inte längre. Det gjorde det med Allbäck men det var under Söderbergs regi.

Den tredje orsaken är att samtidigt står Allsvenskan inför en total invasion av utländska spelare. Totalt finns det 154 platser i Allsvenskan att spela i . Under nittiotalets början och mitt tillhörde 16 av dessa utlänningar. I dag har Allsvenskan lag som är på väg att ha hälften utlänningar. Det är bra.
Det är mycket bra om dom tillför något till en debil liga men det gör dom inte.
Dom har inte höjt klubbarna och dom har inte höjt allsvenskan.

Lägg därtill det faktum att Lagerbäck tycks ha en förkärlek för den ännu mer debila danska ligan och just nämnda iskalla hand mot juniorproffs och framtiden för en svensk 17-årig talang är mörkare än på mycket, mycket länga. Jag förutspår detta mörker på rena fakta. Jag tror vi får förbereda oss på missade kval och mer Ingemar Bergmanfotboll .

Om inga nya visioner föds.

Om ingen har den goda smaken att koka lim på Lagrell och Lagerbäck.

Monday, July 24, 2006



Mycket händer just denna vecka. Pengar lossnar efter halvårsboksluten och transferdeadline skyndar frammåt med rakefart. Newcastle har linkats med en rad spelare och det som glädjer en del är att man fortfarande siktar skyhögt :
Olof Mellberg kan kosta så litet som £2.1, Wayne Bridge kommer kosta £3.5, men att Javier Saviola kan gå till Newcastle för £4.0 är vansinnigt vårdslöst som nyhetsbrevet tidigare läckte. Om inte Barca förhandlar fram ett nytt kontrakt går alltså en superb VM-spelare för så litet som £4M. Däremot tror jag Newcastle kommer komma till korta
före Arsenal och Man Utd. Man U har som sagt en drös klassanfallare och utan Nistelroy kommer just dessa funka fint
om man har en den där länken mellan mittfält och anfall vilket Saviola är. Tevez får dom glömma. Han VILL bara inte
spela i Europa.

Man U kan därmot mycket väl få Riquelme till Old Trafford men frågan är om han verkligen platsar i Feurgerson's disciplin. Veron lyckades inte där just för att han inte jobbade hårt och för att laget alltid spelat som bäst när man just inte haft en playmaker.
Anelka kommer förmodligen göra en tredje tour i Premier Leauge fast i Portsmouthtröja.
Boro har inte gett upp jakten på Robert Huth. Den hårdaste bössan i hela PL kan mycket väl
spela i Boro snart. Bara han blir Frisk.

Man City däremot kan göra en riktig blunder. Man är ute efter en spelare som är mer slut än raketost : Valencias Bernardo Corradi

Viera kommer inte att ta Serie B utan går till Inter, Roma eller en "okänd, stor spansk klubb" men inte Milan där
han spelat och inte togs på allvar.

Vissa blaskor har tydligen inte fattat att Gattuso fick nog av Fotboll i örriket när han plöjde lera på Ibrox. Han kommer
alltså INTE att flytta från San Siro där Legender lever och dör. Milan kommer behöva en ikon nu när Maldini muckar.

En fjärde kandidat kommer ge sig in i Zlatanjakten.
Valencia har visat intresse och det är inte konstigt.

Det om transfers.

Saturday, July 22, 2006

Shes gone

Hon är borta. Så där ett och ett halvt år försent så har jag upptäckt att en av mina favorit LondonSvenskar har gått bort. 32 år gammal.


Jag satt precis och kollade på för att få namn på alla hennes filmer när jag helt plötsligt blir iskall och
tittar på dödsdatumet.

Om det var något som tyckte hon var bra i "Klassfesten" så är det ingenting mot hennes insats som Pilot i Tom & Tomas.

Du är så saknar N'deyae.

Saturday, July 15, 2006

Israel . . .

Jag har svårt för Israel/Palestina-frågan. Dels för att man alltid får stryk av Bombhögerns Israelvänner. Dels för att jag blir tokig. Jag får spelet av ilska och det förmörkar omdömmet.

MEN. . .

Så här skriver den kunnige Knut Rexed. Avdelningen huvudet på spiken:

Jag räknar mig som Israelvän; jag hör till den generationen. Men jag räknar mig också som Palestinavän; jag vill inte ta ställning för den ena eller andra parten; särskilt inte när båda sidor uppträder som de gör.

Folkrätten ger en stat rätt att använda våld i självförsvar mot en annan stat. En stat som utsätts för upprepande angrepp från styrkor baserade i en annan stats territorium har rätt att angripa dessa styrkor, om inte den härbärgerande staten är fömögen eller villig att stoppa angreppen. Den kan också undanröja en totalitär regim som tolererat angreppen, men däremot knappast en folkvald regering.

Det finns flera tidigare prejudikat - Tanzanias angrepp på Uganda för att störta Idi Amin, Vietnams angrepp på Kampuchea för att störta Pol Pot, USAs angrepp på Afghanistan för att störta talibanerna. Och: USAs angrepp skapade inte denna doktrin; den fanns där innan. Det är därför vi kan skicka trupp dit. Och Israels egna folkrättsbrott berövar dem inte deras egen rätt.

Israel har rätt till självförsvar.

Det är inte skyldigt att acceptera upprepande beskjutningar från libanesiskt territorium. Men dess våld måste vara ändamålsenligt och syfta just till att undanröja förutsättningarna för angreppen (a k a proportionalitetsprincipen). Här finns en gråzon och på andra sidan den finns de av folkrätten förbjudna kollektiva bestraffningarna. Mig synes det som att Israel gått över denna gräns när man inte bara slår mot Hizbollahs stödjepunkter i södra Libanon utan också utsätter hela Libanon för en blockad. Det är t ex omöjligt att se angreppen på den internationella flygplatsen, blockeringen av hamnen och av vägarna in i Turkiet som proportionella eller ens verkningsfulla åtgärder mot Hizbollahs stridskapacitet; de syftar istället uppenbarligen till att straffa Libanon, dess regering och dess folk för att de inte avväpnat Hizbollah.

Och accepterar vi att detta skulle vara legitimt så har vi också accepterat Hitlertysklands kollektiva bestraffningar av civilbefolkningen i ockuperande områden för attentat som motståndsrörelsen begått.
Med Gaza är det som flera påpekat en annan situation. Gaza ockuperades av staten Israel, som därmed fick en folkrättsligt ansvar för att skydda civilbefolkningen i området. Eftersom Israel inte erkänner någon palestinsk stat bär de fortfarande det ansvaret - men de sviker det dagligen.


Boateng - Raketregn

Vad gör du Derek?

Du är talang. Bra sådan.

Du tar en volta i sugerettan bara för att komma tillbaka och göra
en insats i ett derby det kommer snackas om länge.

Du åker till VM och tar en taktiskt frispark genom att nita Totti.
Kan man bli hårdare?

Du väljer den sketna Israeliska ligan?
Jag begriper ingenting. Kan någon förklara?

Wednesday, July 12, 2006

Runström tränar

Lika självklart som att man måste ha med en bild på Runström lika självklart
är det att en fotograf inte kan få in bilder och text i ett utan att flinka ur.

Vem fan är Runström?

Jag satt på den där utmärkta spanska krogen på Shoppingcentrumets baksida och utsikten erbjöd
En Solnedgång över San Augustin som agerade belysning åt kvällsläsningen av de obligatoriskt en dag sena kvällstidningarna.

"Vem fan är Runström?"

Jag drämde ned Riojaglaset så hårt att ingen vågade stirra.
Killen var 15 och skulle åka ned till Bologna för att bli ungdomsproffs men hade skrivit in i sitt ungdomskontrakt att om han skulle bli såld eller om Bologna skulle få en pre-set kompensationssumma satt skulle procent av dessa, jag minns inte hur mycket, betalas in till Bajen Fans.

Ödets är inte Ironiskt: Det erbjuder gärna en giv åt andra hållet: Just Bajen Fans som själva fick betala spelarlöner åt två spelare under en period när Bajen gick dåligt (Ja menar, riktigt sjusärdeles DJÄVLA dåligt even by Paulsson measures) hade här etablerat en rejäl, möjlig inkomst. Märkligare saker har skett än att ungdomsproffs lyckas och sedan blir sålda. En övergångssumma på 50 mille är vardagsmat i Italien och en provision på tio pinnar ger
alltså fem mille.

En fullkomligt livsfarlig mängd pengar för Europas mest pilsner och puffgladaste gäng!

Men man ska nog inte sätta för mycket värde på den där provisionen. Närmre bestämt inget alls.
Dom där kompensationssummorna är alltså pre-set och gäller spelare som är 16 eller yngre och då
dom artbitreras av lagen och inte klubbar så kan dom dock inte bli föremål för påverkan av klubbar, spelare eller

Jag tror Runström visste det och att han skulle bli såld sedan efter 16 skulle ha inneburit ett nytt kontrakt
och jag tror faktiskt inte han hade kommit dragandes med det där provisionskravet. Italienska klubbar skiter nämligen i bajen fans. Man avsätter pengarna till helt andra grejor som ger resultat.

Så var det med det.

Runström hade dock kunnat göra värre ifrån sig. Lån och byten till Fiorentina och Chievo gjorde ingenting för karriären men dock det mesta för utvecklingen. En utveckling som dock tog ett steg i rätt riktning
när han flyttade hem till sitt Bajen. Anders Linderoth är Sveriges bästa ungdomstränare utan omsvep och har gjort till sin största egenskap att renovera gamla ungdomsproffs. Under Zetterlund och Cratz fick Bajen se, med lite tur, en spelare i U21 laget. Under 2004 så pågick det två ungdomsturneringar för dessa lag i Europa och Bajen hade totalt SJU spelare i dessa.

Runström imponerar för att han vågade flytta utomlands så ung. Ajöss med hemlandet, plugget, kompisar, tryggheten och allt annat som spelar roll som tonåring. Dessutom fick han automatiskt fått en Fatwa av mullorna från SVFF. Visserligen har dom begripit det där med fritt Europa efter Zetterbergs käbbel och Bosmans dom men hatet finns där än i dag.

Alla vet att inte alla gånger att alla i en talangkull kan bli något men Runström har blivit det. "Den nye Kenneth Andersson" skrek många men efter under 2004 så hade jag deltagit i en oflugen dokumentär och fått se något helt annat. Runströms förmåga som spelare kommer från två attribut som är övertydliga : Det ena är hans löpfårmåga som med list och erfarenhet bara kommer bli bättre. Det andra är hans inställning till still klubbskap. Han är den vars attityd imponerde mest på mig när jag dagligen följde laget.

Han är visserligen lång men det är ingen garant för att vara bra på huvudet som en del på Aftonbladet tror. Att vara bra på huvudet handlar mest om att kunna hoppa och att kunna ha utvecklat tekniken att nicka.
Jo, det handlar om teknik.

Den som följer debatterna om Bajen kommer nu få höra gnäll. "hur man kan sälja en målspruta när man har häng på guld" etc. Det märkliga är att det är samma röster som gnällde för fem år sedan då spelare gick gratis till Norge och lämnade utan peng.

Så det märkliga är inte att den som spelat lojalitetskortet hårt hos fansen sticker till annan klubb.
Det märkliga är hur jag kan veta att trots denna försäljning och de som kommer att Bajens årsbokslut kommer
visa siffror på minus.

Monday, July 10, 2006

Vad rör sig i huvudet på en man?

Vad sade Materazzi till Zidane egentligen?

Vad rör sig i huvudet på en man?

I mina tidigare krönikor så har den just den frågan återkommit som ett mantra och det är rättvist att skriva att fotbolls VM kanske inte är den bästa av plattform för att studera mannens psyke eftersom det skapar mer frågor än det besvarar.

Helt synonymt med ett VM där matcherna och spelet i regel inte varit dåligt och ej heller bra fick vi
en lagom avspänd och fartfylld match och det hela smakade väl inte så dåligt om det inte vore för förutsägbarheten som varit i tilltagande för detta VM har inte bjudit på några direkta överraskningar. Skräplagen åkte direkt, noname-lagen med lite kvalité åkte i åttondelen och dom lag som var spelglada eller trodde att dom var spelglada åkte i kvarten.

But we aaaall saw this coming,

Möjligt kanske ska en sådan match som en VM-Final inte få avgöras på straffar utan man bryter helt enkelt och fortsätter 2*30 tills en vinnare utses. Straffen är duell och dueller är mannens domän och emanerar direkt från det maskulina psyket. Kvinnor duellerar inte. I en enda sekund får du en direkt antydning på vad som rör sig i huvudet på en man.

Fast sådant behövs ju inte när man har arbitratörer som Zidane och Materazzi.
Det jag inte klarar av är Perlskog, Hedman och alla hundratalet huvuden tillhörande män som nu skriver
hur synd det är om Zidane, vilket ok det är att bära och hur han minsann inte var värd detta.
Det rör sig mycket i huvudet på dessa män men lika säkert som en straff är en värdemätare kan vi skönja att det är rörigt hos mainstream-medias studiostrutsar och spaltgaltar. Man kan inte skilja på lag och moral

Zidane var värd en utvisning för man får en sådan om gör det Zidane gjorde men inte är det synd om Zizou? Själv kom jag och tänka på försvararen Marcio Santos.
Han köptes in till Ajax för att ersätta Rijkaard men skador och annat gjorde att han satt på bänken i ett och ett halvt år och när han till sist kom in så blev han utvisad efter 15 sekunder.

Därefter förklarade han att han nu lägger skorna på hyllan.

Därefter förklarade han att "man ska ju avsluta karriären med klass"

Skärselden skingrades och till Verdi triumfmarsch ser vi nu Italien stå uppställda som Blatters egen avgångsklass och vi känner....


Det enda som kändes överraskande med Italien var att man, precis som 1982, tvingades bryta mot det vedertagna och spela ut de undertryckta offensiva känslorna. Italien beskrivs ofta som "Taktiskt cyniska"
och tråkiga men den som kan lite om fotboll vet att den här gamla floskeln faller på två punkter:

För det första så är inte defensivt spel direkt tråkigt. Det är upp till betraktarens subjektiva öga
men det blir inte direkt lätt när FIFA och Brassarna ska koppla ihop fotbollen
med allt från Unicef till Jogga Åkomhitdå. Den som såg Grekland markera ut alla i EM inklusive
värdlandet två gånger fick se ett markeringsspel med en riktig libero som vi trodde var utdött.

Det andra skälet till varför Italien inte ska bära den defensiva stämpeln är att i varje sann Italienare så finns där det offensiva spelet, leken och det glada barnet som något inlärt från barnben.

Varje Italienare vill både spela och titta på det vi kallar offensivglad fotboll men får ofta sådana ambitioner avskrivna som naivt av pragmatiska tränare som ofta själva inte är Italienare.

Därför är det ingen slump att när det nu går bra för Italien så är det med ett spel som är lika Euforiskt som VM-1982. I semifinalen mot Tyskland häromdagen så fick vi under den matchen se mer sexiga genomskärare och laserpassningar än vad du gör på en 10 vanliga matcher. Det var VM:s bästa match och de målen vi fick se bar det lustfyllda spelets signum.

I den matchen ville Italien inte ha straffar till något pris och man vågade kliva fram med brasklapp och plan B att man kunde ju i alla fall sjunka med flaggan i topp. Det är inte alla länder som accepterar att bra spel får ursäkta en framgång med just Italien kan man, mer eller mindre, köpa detta.

Jag suckar tillsammans med Zidane som blir det sista jag ser innan den avslagna TVns knaster hörs i det tysta
rummet och jag inser, som Zidane, att det är över.

Det är över.

Zidane fick just en vision innan VM mitt i natten där något eller någon sade honom
att han skulle spela VM så han gick ur landslagspensionen. 500 år tidigare
hade hans landsman Nostradamus skrivit :

"In the sixth month of 2006 the King of Spain will cross the Pyrenees with his troops. The legions of Beelzebub will battle him in central Europe but the evil ones will suffer doom and destruction. The Holy Grail will then come, like the King, to Spain"

Det är när man läser uppenbarelser av den kalibern som man inser att frågan kanske aldrig kommer få något svar.

För vad rör sig egentligen i huvudet på en man?