Homage till två fallna hjältar

Varför smakar ordet krigshjälte så konstigt på det svenska språket?

Häromdagen fick jag syn på försvarets nya reklamfilm och det visade sig vara 180 grader på stället i sin finaste form. Bara för ett år sedan så ville man locka svenska pojkar och flickor in i fördärvet genom praktamerikansk hjälteromantik. De tre reklamfilmerna var i tur och ordning direkt influerade av filmerna Top Gun, Navy Seals (Patrullbåt till vänster) & Backdraft. Men nu driver man med amerikaniseringen istället (grodman härunder) och frågar lugnt och fint om du har det som krävs. Jag tror Svenska karlar har precis det som krävs och lite därtill. Svenskar har genom årtionden varit lysande fredssoldater och även om de nya utlandsuppdragen har andra titlar och utseende är mycket av det praktiska arbetet mycket likt.

Så vad är det då som krävs? En egenskap man självklart inte kan ta med i reklamen är den som håller en soldat i livet under rejäla skarpa lägen och som gör att han ändå är beredd att riskera sitt eget för att hjälpa en kamrat. Den egenskapen kan man kalla vad man vill men det är inget man varken kan ha med i en reklamfilm eller börja rota efter under grundutbildningar.
Det jag nu ska beskriva är ett historiskt exempel på denna egenskap och hur den är central över det som läderfåtöljens krigshistoriker kallar för "hjältens dådkraft" när konjakskupan är nytömd.

Den fjärde oktober 1993 vaknade USA upp till bilder som fick magen att vända sig på de flesta. Somalier drog runt döda och lemlästade kroppar på gatorna och hoppade runt i segerfirande. Clinton satt i TVn och talade om för amerikanska folket att "today I wanna talk about Somalia". Den första fråga som jag undrade över, trots att jag var hyfsat påläst om landet, är varför dom lyckats hata amerikanerna så mycket. Trots allt var det ju så att de amerikanska Rangers och Deltas man skickat ditt inte hade några humanitära uppgifter till skillnad från US Marines (Operation Restore Hope) som senare avlöstes av en multinationell styrka (FN) men dom var där för att gripa klanledaren Mohammed Farar AIdid vars hejdukar raidade och stal matleveranser och svalt ut befolkningen.

Hela intentionen var humanitär. Man ville försöka få ett stop på den svält av bibliska mått som drabbat landet. Att gå en match mot US Marines hade Aidid ingen lust med. Trots allt hade han ju en son som var US Marine och deltog i operationen men när Marinkåren drog sig tillbaka hade Aidid bidat sin tid och under våren och sommaren 1993 började han slå till mot de vekare FN soldater varav mest vidrigast var bakhållet som dödade 24 pakistanska FN soldater. Så mycket för att skicka in muslimska trupper in i muslimska länder.

.

Borta i Washington hade Clinton och hans principaler med tiden kroknat. Först kom en begäran av Amiral Howe om att få dit Delta Force men den avvisade Clinton. Inte långt därefter så beslöt Clinton - med den där subtila ambivalensen karln hade utvecklat till en konstart - att skicka in en separat styrka bestående av 400 man. På så vis så såg det ut som om Howes initiativ var hans eget. Styrkan bestod av US. Rangers, 30 tal operatörer från Delta Force och fem från det numera ökända SEAL Team Six och det hela kallades Task Force Ranger (TFR).

Deltas och SEAL's var där för att dom är inte bara experter på inbrytning för gisslanfritagning. Samma teknik kan du använda för att gripa, bortföra eller eliminera personer vilket årets härjningar i Pakistan visade glasklart. I styrkan ingick även piloter kallade något så tufft som "Nightstalkers" och som tillhörde ett förband vars förkortning 160 SOAR. Dessa bör nämnas för de fick spela en avgörande roll i Gordon och Shugharts öden. Sist men inte minst ett par pararescuemen vars utbildning i det närmaste kan liknas en kombination av fallskärmsjägare och ytbärgare.

.
Sex veckor in i försöken att få tag på Aidid var man frustrerade för det hela hade gått bra och det hade gått dåligt. De flesta uppdragen hade utförts nattetid och det hade varit en fördel eftersom somalisk milis inte har någon IR-utrustning. Aidid visade sig dock vara svår att gripa. Då ändrade man taktik. Man plockade fram så mycket intel man hade om hans gäng med hejdukar och identifierade något som man kallade för "tier 1 personel" alltså hans närmaste underchefer. Det hade gått bra och det hade gått dåligt för trots allt hade man fått tag på en nyckelperson i Osman Otto. "US Rangers Seize Aidid's Top Assistant" skrek rubriken från NY times och det var en liten framgång som ska vägas mot ett stort misslyckande. Man hade nämligen även gripit 9 st FN arbetare av misstag.

Att jaga Aidids personal än honom själv var en ny taktik och den var framtvingad av Washington som lade sig i de operativa och taktiska procedurerna på en förbluffande detaljerad nivå. Chef för denna styrka var en General William F Garrison. Han beslöt på förmiddagen den tredje oktober efter att ha fått god underrättelse att gripa två stycken av dessa Tier 1 underhuggare. Det här uppdraget skulle utföras på dagen.

Det var det första misstaget.

Garrison hade även begärt att få dit två stycken Herkulesplan ombyggda till flygande artilleri- och kulspruteplatformar som kallas "spectre gunships". Han ville även ha bepansrade fordon efter två soldater nästan fått huvuden avskjutna på ett tidigare uppdrag. Det avvisades av Washington.

Det var det andra misstaget.

Trupperna gjorde sig redo och bland de yngre Rangers hade man skaffat sig en praktamerikansk överlägsen attityd mot den somaliska milisen man kallade "skinnys" och denna attityd och tidigare lyckade uppdrag gjorde att man underskattade sin fiende grovt. Rangern Mike Goodale berättar i en intervjuv :"We felt so overpowered that we thought the somalis could not even touch us". Denna inställning var det tredje misstaget för även om grundutbildningen inom den somaliska milisen på den tiden varade en halvtimme så hade den genomsnittlige somaliern, ofta en tonåring, långt mer stridserfarenhet än de mest härdade operatörerna inom Delta. Skjuta bra kunde man inte men dom saknade inte mod.

.

När helikoptrarna och markfordonen började rulla på eftermiddagen var det inte en käft som visste att de snart skulle vara inblandade i den tyngsta eldstrid amerikanska förband deltagit i sedan Vietnamkriget. Föga kunde de ana att 19 av styrkans medlemmar snart skulle vara döda. Att upp till 1000 somaliska milismän skulle vara döda eller skadade.

.

Den somaliska milisen i staden Mogadishu hade under tiden som gått inte legat på latsidan utan funderat på vad man skulle göra åt de stora Black Hawk helikoptrarna som dels hade givit TFR ett rejält övertag och dels var rent skrämmande. Här behövdes ingen Wagnermusik utan ett par stora, svarta helikoptrar var läskiga nog som dom var när dom mullrade fram över hustaken. Dom hade även eminent beväpning i form av kulsprutor och prickskyttar och det är alltså om två av dessa prickskyttar detta handlar om.

På Bakara-marknaden i Mogadishu kan en milisman köpa det mesta inom handeldvapen. Här finns AK-47 i alla dess former och mycket annat smått och gott men utbudet innefattade inga luftvärnsmissiler så det gällde att sikta noga med de raketdrivna granater man kunde skjuta från axeln från vad som kallas RPG-7. Så långt hade man missat.
Helikoptrarna nådde under eftermiddagen sitt mål. Inom TFR var det snabba och raka puckar man omringade byggnaden, man grep de man skulle och var på väg att åka därifrån när allt, precis allt förändrades.
.
En Black Hawk helikopter träffades av en raket, störtade och knappt hade general Garrison fått ändra hela uppdraget vilket gjorde att soldaterna fick gå djupare in i västra Mogadishu till fots eller i obepansrade Jeepar. In i en stad där man var man omringad från i stort sett varje hus av en fiende större i antal än vad all underrättelse hade och då man hade gått in under dagsljus hade man sett helikoptrarna i tid vilket gjorde att överraskningsmomentet var borta och med en nedskjuten helikopter visste milisen vad TFR tänkte göra härnäst. Det är nämligen ingen hemlighet att Rangers även håller sig med ett motto som lyder att ingen ska lämnas bakom och detta är för dessa män ingen tom fras.
En fullkomligt vansinnig eldstrid hade brustit ut och uppe i luften började prickskyttarna Gordon och Shughart bli frustrerade för även om man tillhör eliten är det svårt att träffa från en rörlig helikopter och att skilja fiende från civil då all fiende saknar uniform från ett kikarsikte är inte lätt. Det blev inte lättare av att en helikopter (Super six four) som styrdes av Mike Durant sköts ned. Vidare hade folk inom TFR börjat dö som flugor vilket Gordon och Shughart hade hört över radio. De såg kraschlandningsplatsen från ovan och den folkmassa som hade börjat närma sig vraket. En man hade överlevt och det var Durant själv. Garrison visste att han förlorat stridens initiativ och att låta mer helikoptrar innehållande räddningspersonal börja flyga in lågt hade bara följt trenden och mer helikoptrar hade skjutits ned.
.
Förvisso hade en lättare helikopter flugen av Keith Jones flugit in och fått ut en person från de första vraket under heroiska omständigheter men att den kom undan har nog endast guds försyn som förklaring. Garrison var ovillig att skicka in räddningspersonal och klargjorde detta via sina ställisar över radion.
.
Gordon begärde dock att få åka ned till Crashsite 2 och sätta upp en "perimeter". Denna avslogs.
Då tröttande han och när de från sin helikopter såg att en folkmassa började inringa vraket så tog Gordon igen upp mikrofonen och ett kliv in i historien. Han och Shughart anmälde sig frivilliga att gå in och säkra vraket och att sätta upp ett skyddsområde (perimeter). Garrison svarar direkt till Gordon och ber honom att bekräfta sin begäran högt och tydligt. Garrison förklarar att han inte kan tala om att när dom i sådant fall kan evakueras och frågar även om dom fortfarande önskar få sättas ned på marken. Gordon svarar ja och inte långt därefter dyker deras helikopter ned mot platsen och de bägge hoppar av fort.


.

Inne i helikoptern satt nu Durant och han var omtöcknad av kraschen. Som alla människor i kris och chock så agerade han sig inte logiskt. Han hade tagit av sin klocka och lagt den på instrumentpanelen. Till sin lättnad hör han helikoptern och ser de bägge prickskyttarna. Durant har för en dokumentär även berättat att de bägge säkrade en sida om helikoptern var och började få den annalkande folkmassan att hålla avstånd helt enkelt genom att skjuta de som försökte komma nära med effektiv punkteld. Detta fungerade under en kort tid men till slut blev folkmassan alldeles för stor och Durant tror att det var Gordon som träffades först och dog direkt. Shughart sprang då över till helikoptervrakets vänstra sida och tog upp posto då all fiende kom därifrån. Shughart tog upp radion och begärde ett sista rop på hjälp men insåg nog att han inte ensam kunde försvara vraket och Durant ute på öppen gata.

.

Durant släpades ut ur vraket av Shughart och till en säkrare position. Shughart fortsatte helt ensam och med lite ammunition att tappert hålla fienden på avstånd men till sist blev scenariot honom övermäktig och även han stupade. Deras kroppar lemlästades och visades barbariskt upp inför kameror och hela företaget att hoppa in mitt i striden kan tyckas meningslöst om man bortser från en detalj: Piloten Mike Durant överlevde.

.

Han var själv så övertygad att han skulle dö att han lade sina händer i kors över bröstet och vapnet. Han misshandlades men denna avbröts av milisledare, hans dogtags slets av och en av somalierna skrek åt honom att "Ranger, ranger you die Somalia". Men han skonades och hölls istället fången i två veckor. Hade ingen hjälp anlänt hade det blivit hans lik som matats till massan. Gordon och Shugharts liv var alltså icke förverkade för inget. De blev de första soldaterna som tilldelats kongressens hedersmedalj postumt sedan Vietnamkriget och denna medalj är USAs högsta utmärkelse.

Så varför detta hysteriska hat mot amerikanska trupper? Jo, månaden innan den här räden hade klaner som var rivaler till Aidids haft ett möte om just situationen. USA eller FN var förvisso inte inbjudna men man dök upp ändå i form av två cobra helikoptrar som med TOW sina missiler hade ihjäl upp till 50 personer.
.
Över en natt hade Aidids gäng fått flera tusen allierade som hatade amerikanerna för allt det var värt. Radio lyssnade man på och den lokala stationen varnade alla för att USA var här för att ta deras förstfödda söner och allt möjligt trams. Kruxet var bara att i allt rus av hat och i brist på annat trodde man på propagandan. Lägger du sedan till drogen katt så blir den uppretade folkmassan som lemlästade kropparna nästan logisk. Denna delas ut av lokala milischefer och ofta till barnsoldater för att bota hunger. Man börjar tugga runt lunch och lagom till eftermiddagen är man i ett uppjagat tillstånd som i det närmaste kan liknas en snedtändning på amfetamin. Det räcker med att kasta en läskburk åt fel håll för att milismän ska öppna eld.



Så vilka erfarenheter kan vara brukbara för de soldater som nu fått provanställning och med det krav på utlandstjänst? Är Black Hawk en dålig helikopter och har försvaret handlat in den på grund av dess filmromantiska laddning och marknadsföring som en skribent i Aftonbladet antydde i April?
.
Jag anser att om vi nu ska skicka folk in i fara behöver vi inte ens rangers motto om att inte lämna någon man bakom. Vi behöver bara använda logiken att sker det värsta så måste resurser finnas som gör allt de kan för att sätta piloten i säkerhet. Detta för att i krigets dimma sker en djävla massa saker som aldrig ingått i planeringen.
.
Shughart och Gordon flög inte ned till Durant för sitt lands skull, inte för pengars skull eller för medaljen skull. Dom flög ned för att en av deras bröder satt i knipa. Svårare än så är det inte. Soldater som fått utstå tortyr har fått prova olika sätt att motstå denna. För landets skull, för sin monarks skull fungerar lika dåligt som för guds skull.
.
Men för kompisarna, för sina vapenbröder. Ja, där funkar det.
.
Det är nog den kvalitén man är ute efter men sånt kan man inte eftersöka via reklam. Är du beredd att dö för att rädda din kompis? Vi har svenska flaggor att klä våra kistor i, börjat avsätta miljoner för eftervård av hemvändande veteraner och vi minns numera de stupade då och då med hyllande reportage i kvällstidningar och gnällande sådana när vi tvingar de skadade till arbetsförmedlingen knappt innan såren läkt.



Men vad ska vi i Svedala ta oss till om vi får en livs levande krigshjälte på halsen?