Martin mot Martin

Martin Jol verkar vara en riktigt trevlig kille. Eftersom han kom från Chelsea och där varit framgångs rik så var förväntningarna på honom i Tottenham höga och det tog inte lång tid innan superlativen haglade Hornsey Sauna och i pressen. Charmig och lugn och med en kraftig holländsk accent förklarar han att i sin ungdom så höll han minsann på ADO Den Haag. De gröngula. Man kunde inte hålla på annat säger han, man har inga val. I en annan episod från något av fotbollsprogrammen som jag, er ödmjuke attitydatlet ögnar mig igenom för er skull, så kommenterar Martin Tottenhams policy att inte köpa någon under 25 och helst 20. Bara talanger. "What we are trying here is to introduce a bit of Dutch thinking. In Hollands Eredivision you have plenty of teams where the backbone is youngsters and with a very low average age. Here in the Premiership we have no choice but to do this"


Inget val igen. Så talar inte en ledare som fattar egna beslut. Det inger inte förtroende och det är att säga att yttre faktorer påverkar honom.

Personligen tror jag stenhårt på iden att satsa på unga som alltid kan säljas till bättre klubbar när talangens deg är jäst och pojkvaskern är bakad.
Problemet är bara att jag är övertygad över att Tottenham har stirrat sig blinda på talanger som just har speltalang i massor men de mentala attributen som behövs för att bli en Premier Leauge spelare av klass som järnvilja, attityd, aggressivitet, kyla, disciplin, proffsighet och liknande saknar dagens Tottenham. Detta är attribut du ofta hittar i rutinerade äldre fotbollsspelare. Det är ingen slump att deras bästa resultat och spel kom när Edgar Davids lirade i bandet. Hans sätt att spela Fia med ojuste tackling och ja..hela honom gjorde andra spelare bättre.
Och trots att hans dåvarande tränare som han själv är Holländare så har man ännu inte emulerat den holländska modellen. Den har simulerats. Lag som PSV och Ajax har i åratal predikat att spelaren ska utrycka sin attityd, att ilska och att ifrågasätta inte är fel. Engelsk fotboll, och även landets företagsliv, bygger på att bossen bestämmer punkt slut. Ifrågasättande kan sluta med bänken eller försäljning. Tränare som Graham och Hoddle vandrar denna väg. Utöver att det när ilska så bygger det på press.

Denna press är även ett resultat av en dogmatisk och konservativ ledarskapsfilosofi á la Alan Sugar som går ut på att tränaren (som måste tilltalas "gaffer" i en del klubbar) skall instruera och andra skall hålla käften. Detta har man motverkat genom att släppa in andra tränare från utlandet. Man tror att de tillför något magiskt taktiskt och tekniskt men många har helt enkelt ett vuxnare sätt att prata med folk. En som utvecklat denna förmåga till konstart är Svennis och mycket av Svenniseffekten handlar om att det går att skaffa sig respekt för en spelare genom att övertyga med kunskap och att behålla sitt lugn. Att skrika "cunt" till någon i örat kan ge sken av respekt men illusionen krackelerar av pöbelrädslans vibrationer. Svennis vars "manhandling skills" saknar motsvarighet i nämnda land.


Martin Jol däremot är ingen dålig chef för han tar dåliga beslut, han är en medioker chef för han tar knappt några beslut. Gårdagens match mot Aston Villa bestyrker den teorin. Det krävdes alltså ett fyra baklänges mål för att den vilja man så normalt sett saknar skulle flamma till.
Detta är en aning märkligt med tanke på att Tottenham alltid varit en eldfängd klubb med spelare som Klinnsman. Det kanske inte gör så mycket om man inte saknar den där turbognistan men det blir problem om man möter lag, som gårdagens Aston Villa, som har Martin O'Neill som tränare.

O'Neill som just specialiserat sig på motsatsen till Jols Modell. I Leicester och även i Villa gör han bra spelare av 25+ åringar som just anses ha begränsad talang.
Är han en sådan då? En sån som där som vrålar och spär på sin låtsasauktoriet och infarktpotens med att vråla i öronen?

Nej. Martin O'Neill är lite av allt av ovan. Hans sätt att vinna respekt är en blandning av att sätta positiv stress på spelaren samt att jobba med de mentala bitarna utan att gräva ned sig i psykologi. Jol övertygar inte, till skillnad från O'Neill, för han låter inte Övertygad.


Det hade jag inte heller gjort med det skitgänget.