Intervjuven. Ett Drama i Tre delar

Interpolatio ex Abyssus

Prolog - Recidivus ut pelagus flumen

Hag kom ångandes nedför Kungsgatan.
Självförtroendet på topp, humöret redo att brista ut i lite charm och reda att ta sig an en hel värld. Äntligen ett "riktigt företag". En roll som Teamleader och coach inom försäljning up for grabs och i portföljen betyget som lovordade honom som en naturlig ledare. Beviset på hans krafter som försäljare hade varit för stort och tungt att få ned i väskan; silvertalriken – stöpt och graverad av den engelske drottningens hovleverantör Garrad – Gravyren löd. Bäste säljare 97/98. Han hade hela livet pysslat med försäljning i en form eller annan. Butiksgolvet som ung tonåring och sedan vidare till det telefonförsäljande Project Rädda Regnskogen där han redan då avancerat upp till chef för en säljavdelning.

Han smålog lite när tankarna om detta försäljningens "boot camp" kom farandes. Det var en känsla av nostalgi men hans hjärta bar fortfarande på en liten svart fläck, en samvetes mousché. Projekt Rädda Regnskogen hade drivits utan några 90-konton och det hela var till 100% bedrägeri. Rörelsens chef, en viss Alf Averstrand, som dessutom skrev så dålig svenska att det gränsade mot analfabetism brukade roa sig med ändra hela lönestrukturen ett par gånger i månaden genom att öka lite av en del av lönen som skulle betalas ut tre månader senare. Allt detta för att inte bara lura regnskogar, barnhem eller någon stackars sate som svarat på helt fel telefonsamtal utan även den egna personalen.

Han var ung då, under 20 och när all kriminell verksamhet uppdagades vaknade den Karl-Bertil Johnsson inom honom som varje yngling med lite självakt har inneboende. Fortsätta tjäna pengar på bedrägeri och ljuga för styvpappa på självaste julafton?

Nej, rakryggat whistleblowa till medierna? Självklart.

Han kopplade in barnjournalen, DN och ett par till vilket gjorde att Averstrand fick plocka ned skylten. Averstrand fortsatte självklart med att bedra i annan form men han hade redan gått vidare till ett riktigt företag. På Perigate hade han lärt sig sälja av Control Datas förre Europachef och sen hade det rullat på. Från säljare till säljledare. Från Sverige till England och hans 12 års erfarenheter av försäljning innebar att han kunde sälja till de största företag eller de mest osäkra privatpersoner. Från Offentliga förvaltningar till rena slutkunder. Försäljning direkt eller med en återförsäljare. Långsiktig komplicerad system försäljning och den snabba och börsliknande "tradingen" av PC-komponenter.

AKT I - Vir adventum

Tankarna pumpade igenom men när han väl var framme hos Svensk Säkerhetstjänst på Kungsgatan hade de tystnat. Hans genomgång i hjärnan var klar och han rensade den lite ytterligare för att kunna absorbera maximalt av den sedvanliga informationen som alltid fluorerade på intervjuer. Med klockan ställd på sekunden rätt efter fröken ur ringde han på företagets ytterdörr i trapphuset. Det öppnades och han tog steg in.

Han blev ombedd att vänta i lunchrummet där en anställd satt och åt. Klockan tickade. En lättande suck kvävdes när han såg sin rekryterare.
Framför henne stod en äldre dam i 60 års åldern.

- Goddag. Dom skakade hand och han presenterade sig.
- Jaha, ska vi . . Han kom inte längre innan hon försvann ut i ett kontorslandskap. Efter 10 minuter återvände hon och skakade hand. Igen. Han gick in i lunchrummet och hämtade sin väska, vände sig om i korridoren som mynnade ut i ett kontorslandskap med säljbås men hon var borta. Igen. Han tog sig igenom labyrinten och hittade henne bakom ett skrivbord som andades "upptagen" i ett kontor. Hon stängde dörren.
-Varsågod å sitt.

Hon vred ansiktet mot dataskärmen så det hamnade i profil, sköt fram hakan för att markera dådkraft men sekunderna tickade.
-Vhahterru
-Förlåt?
-Vad heter du? Herregud, det är ju min CV hon har på skärmen, tänkte han.
-Stefan Holmqvist
-Ja du vet namn, och så..wooosh. Hon öppnade händerna i något som liknande en liten kram men de bägge händerna försvann åt olika håll. Stefan försökte se lugn och harmonisk ut medans hon viftade. Det gick inget vidare, han såg mest ut som en av förvåning blinkande south park figur.
- Jag brukar kunna ha ett bra minne men det där med namn vettu men just är det wooosh. Ny rörelse. Men det där med namn är det woosh, undrade han.

AKT II - Porro Quod Nefas Fabula

Stefan kunde se att hon äntligen tittade på CVn och det förväntansfulla pirret för en som gillar att prata om sig själv infann sig.
-Ja, just det. Du var sjuk länge.
-Nej. inte hela tiden jag...
- Sjuk mycket länge ja ujujuj. Jaja. Hur hände det?

Han berättade om olyckan på liljeholmsbron 1999 och smärtorna som kommit tillbaka och spökat men berättade inget om fallskärmshoppningen där en snabbpackad, femcellare hade gjort sin del av skadan. Det utelämnade han. Tona ner. Mindre skryt, tänkte han.
-Ja jaaag alltså, jag kan inte lyfta min arm tillräckligt på grund av min skada. Hon lyfte upp bägge armbågarna i olika lägen innan hon fortsatte: Men sen fick jag reda på en ny teknik, vet du vad dom gör? Det subtila budskapet att han borde nog få låta henne prata på ostörd gjorde att han inte besvarade den retoriska frågan.
-Dom sprutar in botox för hjälpa till att att förlänga nerverna på något sätt. Det är helt enkelt en ny metodik och du vet den där nålen..
-Var den läskig?
-Nej då men den var så lång och det var så obehagligt. Förr i tiden kunde dom inte göra så mycket, fortsatte hon medan hon tittade på dörren där en säljare hade ställt sig och hade något ärende.

Säljaren påstod att en annan person skulle träffa henne klockan 1600. Då påstod hon att hon inte hade någon sådan tid. Sen upprepade bägge sina budskap till varandra. Inte av någon irritation utan mer som en lugn tennismatch där spelarna bara behärskade ett slag. Efter att de bägge fått den kvot av rundgång de tydligen behövde så gick säljaren ut ur rummet. Stefan såg chansen att kanske kunna ställa några frågor om företaget. Om saker som inte framgick av bolagsrapportern eller hemsidan han hade studerat. Så blev det inte.

Hon fortsatte att berätta om sin operation ett litet tag och Stefan valde att vara tyst, le och nicka med. Det tycktes fungera. När de änglar, som enligt talesättet, for igenom rummen vid plötslig tystnad började uppgå till en plutons storlek så verkade det äntligen dags att intervjua.
Hon vred stolen och läste lite kort.
-Var i Wimbledon arbetade du?
-Raynes park och sedan flyttade vi till Chessington.
-Men chessington ligger inte i Wimbledon
-Tror jag det, just därför nämnde jag flytten, sade han så vänligt han kunde men förstod av klockorna ringde i huvudet på honom och av det han lärt sig om sin intervjuvare att det skulle handla om något annat i Wimbledon än parentesen att han arbetat där. För Englands mest prisbelönta IT-företag.
-Jag har bott i Wimbledon seruu.
-Nämen va kul
-Ja, jag och min man bodde där i trettio år så vi älskade det verkligen. Fast det var ju i Village vi bodde. Hon började förklara för honom hur området - där han jobbat i fyra år - ser ut. Vad som ligger vad. Stefans lugn var nu så fullt mobiliserat att han inte blev förvånad eller oroad. Om bara kockorna i huvudet kunde sluta ringa. Rita pratad ett tag och när hon förklara att hon köpt hus på Nya Zeeland eftersom hon går i pension nästa år.

-I alla fall, litet sammanträffande där. Hon log och och gjorde en uppryckning i sitsen innan det nu skulle bli allvar av.
-Jaaa, du undrar säkert om Svensk Säkerhetstjänst
-Ja visst. Men innan Stefan han ens öppna väskan eller ens snegla på sitt eget anteckningsblock där han sammanfattat Svensk Säkerhetstjänst i ett litet PM började hon malande läsa från webbsidan. Det han hade läst i går och att avbryta henne och påpeka det var inte att tänka på.
-Jaha, vem är du då? Frågan kom lite plötsligt, det fick han medge.
-Jag är vad man kallar för en "riktig säljare". Det var eyekatchern som var inledningen på en väl nedskriven, välövad och kort presentation om honom själv.
-Det tror jag säkert.

Dörren öppnades. Ny säljare som går rakt i i rummet. Loopfrågor får loopsvar och han lyckades totalt att filtrera bort dom för att kunna ha ett litet tyst krigsråd med sig själv i knoppen. Det gick sisådär. Klockorna i huvudet hade inte ringt så här högt sen förra vintern då han blivit stångad av ett original som hade en chapeau claque på huvudet och retirerade med kommentaren at "mig kommeru ju inte se någe mer, det kan jag lova".
Säljaren gick ut och hon fortsatte.

- Ja, du vet det finns olika sorters sälj. Du har ju mer telemarketing och eller telefonförsäljarbolag som får olika uppdrag sen har du ju fältsäljare... osv.
Budskapet var glasklart. Stefan var elven och hon skulle undervisa honom i försäljning och det var nu han faktiskt tillät sig känna en aning irritation men mest var perplex och ställd. Herremigdjävlar, tänkte han. Det hon vet om försäljning får plats på min lillfinger men är det här verkligen på riktigt? Har hon redan bestämt sig för en annan och passar på att vårda hennes karaktärspansar med mig i stället, tänkte han?.

Hennes lektion om försäljning ebbade ut och han hade ännu en gång vederfarits nåden att få höra hur hon lyckades foga in sig själv i det hela.
-Ja, och sen har du ju telefonförsäljning och det är väldigt annorlunda.
Stefan tog ett lugnt andetag och initiativet. Det räckte nu, det räckte och blev över:
-Ja vad som inte framgår av min CV är att jag arbetat med just telefonen som redskap. Från 1989 tills nu och när det gäller ren cold calling när man säljer rakt på privatpersoner så har jag gjort det med men det åkte dän när jag bantade CVn. Jag jobbade nämligen 1989 för projekt rädda regnskogen. Där hade vi just den här typen av försäljning.

-Ja, dom ja. Det blev ju ett väldigt liv i massmedia om dom. Vad trist att du varit inblandad i det där.
-Nej, inte alls trist. Det livet i massmedia du hörde orsakade jag. DN och barnjournalen hade aldrig fått något på fötterna om jag inte försett dom med fakta. Hon intog någon slags pose där hennes ögon skulle se ointresserade ut samtidigt som resten av minspelet vädrade förakt.
-Men va hette han som hade det där regnskogs-bluffen?
-Alf Averstrand.
-Ja just det....Affe ja! Hon skrattade med värme och kärlek som Alf varit den förlorade sonen.

Hon känner Alf Averstrand. HON KÄNNER ALF AVERSTRAND! Herredjävlar vad är det som händer? Det här kan inte vara på riktigt har Coen & Coen övergått dolda kameran, tänkte han.

ACT I I I - Denique Tentatio

-Jaaa, vettu. Affe jobbade här och vilka stories han hade asså. Du vet han brukade ha 80% obetalda. Hon måste ha anställt honom. och när Rita berättade vilket år det var så visste han.
-Men gud vad han snackade, jättebra men han vilka stories haha. Han pratade så mycket och med alla här. Särskilt med mig
-Så han kom och duperade dig. Stefan log sitt vänligaste leende och arrangerade ansiktsuttrycket så det inte skulle uppfattas som en provokation .
-Nej det går inte med mig. Jag ser rakt igenom folk.

Sen berättar hon att det är förbud mot mobiltelefoner under kontorstid.

Sen berättar hon att en inte ville respektera detta och att hon minsann sa till på skarpen till honom. Hennes ansikte, kroppsspråk och val av ton skrek "Man ska passa sig noga för mig och jag kan minsann också blir arg"

Sen berättar hon att hon är psykiatriker från början och är van att lyssna på folk

Sen ringer hennes mobiltelefon

Sen ger Stefan upp.

Det här går bara inte, att jag inte kommer få jobbet begriper jag men den insikten var svag jämfört med oviljan att ha jobbet. Att jag vet mer om henne än hon om mig är förvisso sorgligt men varför stannar jag kvar? Vågar jag inte resa mig? Nej då. Jag sitter kvar för att kanske, kanske i alla fall kunde ge henne en korrekt bild av mig.

Det visade sig vara mycket naiva tankegångar.

Diskussionen hade nu kommit fram till "marrige". Avslut och intresse. Hon tittade djupt ned i bordet innan avlossade den värsta smällen under hela mötet.
-Ja, du har ju inte jobbat så mycket som säljare. Telefonen ringde igen och då hon pratade så sög Stefan på kommentaren som om det var ett utsökt vin "mm jag har inte jobbat som säljare". Hon la på luren
-Ja, du har inte jobbat med försäljning nu menar jag. På sista tiden och så har du varit sjuk så länge
-Jag jobbar med försäljning nu, sade han. I butiken, över telefon och över webben.
Stefan drog ett exempel på en ung kvinna som inte kunde bestämma sig för vilken färg hon ville ha på sin digitalkamera så han sålde dom bägge med ett gammalt knep.
-mmmmmm. Hon såg ut att fundera ordentligt.

Epilogue - Eripio ut Regius Licentia. Quod Exitus SHQ


Om några minuter så är jag fri, tänkte Stefan. Hennes endgame blev helt i paritet med det tidigare.
--Hmmm, det känns lite konstigt det här nu, sade hon. Bara nu, det är nog vibrationerna från mina egna varningsklockor i min knopp som spökar för dig, tänkte Stefan för säga det var uteslutet. Sen fortsatte hon med hur det kändes för henne. Han räknade ordet "känns" fem gånger och började packa ihop sina papper.
-Hmm, man kanske skulle erbjuda dig ett säljjobb så du kan bevisa att du kan sälja? Stefan log av skär glädje och pekade på sin CV, delen om IDEAL
-Det har jag gjort. Däremot kan jag öka er försäljning genom att utbilda er i min säljmodell.
-Det behövs inte och som ett crescendo så lyste hennes ansikte av arrogans.

Äntligen, tänkte han. Äntligen fick man på slutet se vem det var. Han var tvungen att samla sig. Det här måste berättas men jag ska vänta några veckor tills jag fått lite perspektiv men saken var klar. Han hade träffat ett "original" som Kristoffer Kranium varnat honom för.

En sak var dock absolut säker, tänkte han:

Om de saktmodiga ska få ärva jorden får dom djävlar i min lilla låda ställa sig i kö!