Det nya rikets mitt.

På tal om Strindberg ja....

Det här är en text från en 10 år tillbaka i tiden som jag rensat fri från en simpel nybörjares värsta fel och obegripligheter. Det är egentligen en text som starkt influerats av Guillous Östermalmsångest från 80-talet och han i sin tur skrev om Strindbergs "Det nya rikets mitt".

Läs gärna om en stadsdel som inte längre finns. Inte ens vandrarens egna observationer, om än bara tio år gamla, känns redan som historiens hägringar.

********************************

Vi står på Medborgarplatsen. Här känner alla varandra sägs det. Här stod bara för ett par år sedan en tråkig staty vars enda underhållningsvärde var att man kunde frysa fast tungan i den under vintern. Den är nu flyttad.

Byggnader har rests och en av byggnaderna ser ut som en fallos och med all sin makt blickar den ned mot pilsnertorget. Här spelas boule, åks rullskridskor, det tiggs, fyllona slåss om den sista droppen och vid uteserveringen samlas nyinflyttade landsortsbor, anarkister, fotbollsåskådare, förortsbor och statsråd i en enda sörja.

I ena hörnet av torget står en tjej och säljer sex.Men för en dryg mansålder sedan, alldeles nyss, så stod här lastlokaler och järnvägsräls som bildade en artär av försörjning. Men nu är den borta och det som skedde på Strandvägen vid sekelskiftet har skett här. Strindbergs ord vägleder oss:

"...palatser som Rehntraktsborgar / milliardhus / Berlinserstil/ torn och spiror och järntrådskorgar/ gallerfönster som trotsa fil."

Det sotförsedda tyska stålet fick dock ge vika för orange cement och romersk konst som vid den Bufuska bågen. Som en hyllning till de romersk välde som här råder.

Misströsta icke Broder. Vi går in i Söderhallarna. Vid delikatessdisken säljs det ankbröst för 129:- och filet de champagne (skall förmodligen vara campagne). Titta på de som jobbar vid charken. Känn deras anletes svett och se de vita kläderna. Se dem i ögonen där de mellan visslande sågar och med blodstänkta förklän skall vara charmiga mot Mannen i de ljusa Armanishortsen, mot den riktigt busy Internettjejen i klänning från Kenzo Djungle. Föreställ dig att du ser allt i som ur en svartvit kamera så är steget till 1800-talet inte långt.

Vi sätter oss i fiskbaren broder. På det närmaste hundratalet minuter kommer vi att möta Stellan Skarsgård, Per Cussion eller Henrik Schyffert. Åtminstone helger verkar det omöjligt att inte stöta på Skarsgård.

Vi går ut igen broder och vänder oss mot Tjärhovsgatan. Titta på Kvarnen. Här satt ett par generationer söderbor. På söndagen serverades det äkta söderströmming och under en striktare alkoholpolitik så var man tvungen att beställa en macka som åkte ut och in från köket när "två bruna och en vit" beställdes. Nu går vi in och tar en öl utan macka.

Lyssna ett tag på folks röster. En värmlänning, en hallänning, en göteborgare och en Stockholmare från Rimbo. Titta nu på deras kläder, deras vana att röra sig i lokalen och deras frisyrer och du undrar hur man kan likna en stockholmare men så tittar vi noggrannare och du ser de kreutsbergska dekorationerna tydligare. Se i deras ögon och lyssna hur obesvärat och övertygat de rör sig i ämnen från fotboll till folkvilja. Vår diskussion kan dem inget lära.

Ute på gatan är det varmt och vi går förbi skateboardungarna, den gamla rasistbutiken och den sjövilde kioskägaren bara för att stanna vid Katarina Norra. Bara för tjugo år sedan gick Jesper från Sandbacksgatan, Petter från Folkungagatan och Sanna från Färgagårdstorget här. De kom och var uppväxta från Söder. Nu bor de inte här längre. Hoppa över de sotsvarta staketet och klättra upp på brandtrappan. Vi smyger nu broder.

Lyssna på elevernas accenter och berättelser. Se där, se där. En från Åtvidaberg, en från Örebro och två från Malmö. De är barn eller yngre syskon till de på kvarnen, i fiskbaren eller de på uteserveringen.

Vi går igenom den upplivade kyrkogården och upp över Kapellgränd där vi stannar på Björns Trädgårds topp. Här ville många boende inte ha en moské när pratet kom på tal. Stadshuset sade att södermalmsborna var rasistiska och som för att garantera ett bråk så ställde man alltså en moské bland alla rasister. Inget bråk kom och den vackra moskén orsakar i dag bara lite parkeringsbrist.

Parkeringar skall vi titta på: Vi står här en halvtimme och tittar på lapplisor. Se hur noga och frenetiskt de sätter lappar på rutor men likväl struntar i alla bilar som kör mot enkelriktat i hög fart. Olyckor har skett men inget skall ändras: Papperslappar för människoliv. Polisen ingriper inte utan kör istället mot enkelriktad själva och sätter riktvärde.

Sitter du dock riktigt länge och tittar på gräsmattan vid de röda husen, blickar ned på gräsmattan i trädgården och vidare över den som pryder allén mellan torget och stationen så ser du mycket narkomaner. Här finns sommartid, som regel, kopiöst mycket narkomaner.Lämnar de boende sina fönster öppna på bottenvåningen klättrar de in. Polisen kanske kommer. Kanske inte.De har inga pengar säger dom och de får inga för utjämningsskattande och demokratiskt sabotage.

Vi går ned mot Högbergsgatans korsande av Götgatan. Här fanns inom 150 m bara två krogar för tjugo år sedan. Nu är det runt tjugo här. Den gamla möbelfirman orkade inte med hyrorna och här är nu Waynes. Här inne sitter folk som är konstnärer eller kändisar eller som vill bli detta eller tror att de är detta eller vill bli sedda tillsammans med dessa.

Från Folkuniversitets lokaler mittemot och från konstshopparna strömmar folk in för att få en plats. Vi går ut broder och tittar på götgatan. Den är likformig. Men för en halv mansålder sedan, alldeles nyss, så var skyltfönstren fulla med kläder, serietidningar, blommor, musik och mat. De var dåligt belysta och dåligt putsade. Nu är här barer, barer, barer och ett fik.

Skyltfönstrens är putsade och dess stela skyltdockor har ersatts av stela skyltmänniskor som vill synas. Som genom ett trollsag kom denna trend när dagisgenerationens uppmärksamhetstörstande affärsmän tog kommandot.

Titta ned mot Globen och titta på den omänskliga skattebyggnaden som tittar ned på de andra husen och alla de som den när sig av. Här på Götgatan så ville ungdomar utan tillstånd festa, det var bara det att de hade vapen och då kom polisen och bjöd på efterfest. Ungdomarna vill göra det som deras föräldrar eller storasyskon vill göra: Dom vill ta staden. Inte återta den. De vill dock inte betala utan bara stjäla den eller förstöra den delvis. Reclaim kallas det.

Från taken så hänger här istappar vintertid som flyger ned bland shoppare, turister, kroggäster och urbana quisslingar som får slänga i skydd mellan tomglas och spyor. Vi hämtar en macka för 45 riksdaler i den gamla musikaffären och vi svänger av på St. Paulsgatan i rask takt och går över Bellmansgatan mot Mariaberget. Titta på bostadsrätternas prislappar. En miljon eller ibland fem.Sen skall det betalas bostadsavgifter och ingen får knappt hyra ut och vinstskatten skall betalas. Du kan köpa ett svartkontrakt broder. Har du ett kontrakt har du svärdet excalibur i din hand och kan få allt.

Vi sätter oss på en parkbänk med överblick mot Norrmälarstrand, Stadshuset och kajen. Där borta tonar maktens fasader upp. Hötorgsskraporna, Soliden och Stadshuset och om några timmar vaknar de till liv. Då kommer de hit för att festa eller leka kultur. Sitter vi här tills mörkrets inbrott och kastar mackan tar det inte mer än ett tio minuter innan råttorna kommer fram och äter.Dom slår alltså tiggarna på ren tid.

Gå över Hornsgatan och gå upp över Swedenborgsgatan mot Södra Station och avsluta på den stora trappan vid Medborgarplatsen. Se värmlänningarna, de inflyttade politikerna, kändisarna, låtsaskändisarna, fyllona, bostäderna och skattebyggnadens hotfulla fasad som tycks se oss alla. Se byggnaderna bilda väggar. Detta är inte maktens korridor, det är maktens kammare.Du står där med mig.Jag är inte - som Nils Ferlin skrev - barn av min stad.Jag är barn av någon annans stad.

Nu kommer flickan från gathörnet fram och vill sälja sex.Se inte i hennes mun.

Du ser då vilken ekonomi hon har. Se inte i hennes ögon.
Risken finns att du känner igen henne.