Våra sinnen del 2

Bildrörsdepression - nya folksjukdomen

Jag vaknar upp och ser mig i spegeln. Tar mig för ögonen och hör allas förklaringar om de blåa streckens tillkomst komma ekandes. Jag har sovit sedan 08:00 i går med undantag för två timmar då jag hämtat och lämnat familjemedlemmar. Mina ögon bär ändå blå streck. Jag dricker inte alkohol sedan ett halvår tillbaka.
Mina ögon bär ändå blå streck.

"Det är för alla intryck dina ögon tar"
Så säger kompisen Aron. Vi joggar efter kanalen och Sweenys bageri doftar så härligt. "Det för alla intryck. Jag menar du lider ju av BRD."
"Jaha en trebokstävers sjukdom till och ytterligare miljoner för läkemedelsindustrin och emotionellt repressiva forskare".
"Nej då, BRD har jag hittat på bara till dig. Du lider av Bildrörs Depression. Du sitter framför en skärm jämt".
"Ja men det är ju jobbet. Jag är ju faktiskt skribent och attitydatlet", försöker jag men Frank bara garvar och drar upp tempot.

Det ligger något i detta. Jag svänger runt historiska museet och tittar på utställningar från Vikingatidens Sverige. Museets hallar är skrämmande tomma och påminner en om mellanstadiets och dagisets tvångskommenderade utflykter. Ända tills jag kommer till någon slags multimediamonitor där ungdomar sitter klistrade och flipprar mellan Odens Brunnspyaspel och Valhallchattet.

Jaha, så såg det ut då. Människan i medeltidens Sverige bodde i en bildfattig värld.
Kyrkan fyllde denna position väl och gav folk inte bara tro utan utbildning och släckte vår törst på visuella intryck. Om människan under detta århundrade var understimulerade rent visuellt så har människan i dag ren overload på intryck. Det är inte bara vår syn som tjänar som katalysator i detta spektra. Det är även hur vi ser ut. Genom en överslagsräkning kan jag fastslå att en bonde från det forna Sveriges 1800-tal behövde behandla ett nytt visuellt intryck varje vecka. Detta får jag stöd för av en kompis som är historiker. "Mmm, inne i bygden för att handla då kan tänka." Samma överslagsräkning ger dock en skrämmande räkning för homo chatiens: Jag slutar räkna efter 40 nya intryck...

"Jamen då är det väl ändå inte nya", invänder Historikern Sixten. Till slut blir det ju så att allt inte har nyhetens behag och hinner behandlas av hjärnan och..."Som om vi blir avtrubbade" klipper jag av och lägger demonstrativt upp glocken på skrivbordet som jag använde för att slå spiken i kistan.

När jag några år tidigare skall täcka en match mellan Valencia och Barcelona så säger Louis på FourFourTwo Magazine till mig att Valencia spelar MTV-fotboll. MTV-Fotboll?
Jo alltså de passar bollen efter två sekunder. Det är genomsnittstiden för ett klipp i en MTV-video.
Två sekunder?
Vad gör det för hjärnan?
Minnet? Hur minns vi?
Registrerar det undermed... Undra på ord som avtrubbade, blockerade, socialt trötta, empatiminskande...Empatiminskande? Jo du läste rätt.

Vi orkar i alla fall inte se hur mycket som helst. När den briljante, amerikanske mediekunskapsprofessorn Neal Postman släppte sina milstolpar "Amusing ourselfs to death" och "The lost childhood" så anmärker han gång på gång att det våra ögon konsumeras inte rimligen kan brytas ned med ord som "fritt val" eller "tvång" vi tvingar oss själva helt enkelt och han betonar även det som 80-talistgenerationen avfärdar som socialstyrelsesvammel:
Att det vi tittar på faktiskt har konsekvenser på våra sinnen.
Jamen vilket sinne? Jag bläddrar febrilt men antingen så ser man inte de teoretiska träden för all sinnglig skog eller så är Postman skollad av alla grötskålar. Han kommer liksom inte till skott. Ställer sig som en Von Däniken som plåstrat ihop en juste sci-fi teori utan sätta spiken i kistan och cry wolf.

Postman hävdar dock det förbisedda faktumet att det inte är bra för oss att äta pizza hutlös och dricka så mycket öl så att tapeterna ramlar ner samtidigt som Rwandas svältande svischar förbi på TV:n. "Jag blir så trött, jag blir så trött" hör vi från soffan när något som inte är som det skall visas på rutan eller blimrar till. "Ja blir du trött eller dina ögon?". Jag svarare sambon som sitter och vräker i sig Big Brother. Jamenvadå.
Det drar ju. Folk tittar ju! Det gör man med bilolyckor vid vägkanten också.
Bilolyckor som allt mer och mer orsakas av att föraren tittar på TV.

Undra på att ögonen är trötta.