Aport apor och mera apor

Sportbladet har gjort det igen.

Sportbladet är inte bara pajashatt- och korvätarsupporterns Surrah.

Som ju de flesta känner till så ligger ju bland Sportbladet bakom en av de mest motbjudande kampanjerna inom Svensk idrotts historia. Efter att i flera år gett firmorna spaltkilometers utrymme och onödig uppmärksamhet (som är kontraproduktiv just för att firmor älskar att läsa om själva ) så vände man kappan efter vinden, delade ut en rosa brosch. Nu skulle det av fotbollsrelaterat våld sjuka Sverige Figgeboa sig friskt med huvudet i sanden. "Älska fotboll" hette Sportbladets version på "We shall overcome".

Firmorna skrattade gott och flera medlemmar bar broschen som ett öppen hån och ett skämt på sina firmakvällar med dans. Att sportbladet tog upp huliganism långt innan man skulle hjälpa till att lösa det man vart med om att skapa är lika felplacerat som om ekonomisidorna skulle ha reportage om bankrånare.

Möjligen uttryckte Lagrell ett ångpustande stön av uppskattning för kampanjen mellan lavemanget och latexen....eller de som faktiskt läser Sortbladet av andra skäl än leta fel eller få skratta åt andra brister i blaskan :

Alltså samma typer som åker från Mönsterås till Råsunda och fryser. Pajashattarna.

Nu har man emellertid gjort samma kappvändning igen! Fast åt andra hållet. I ett par artiklar har man klätt sig i skenhelighetens rosa rock och pekat finger mot Hammarby:are för att vi kastar bananer mot Djurgårdens spelare och fans (oavsett deras hudfärg) under derbyna genom att skriva att vi bara gör det mot färgade spelare som Toray och Asare och att det minsann är dom vi kallar för "apor"!

Detta vet man nog på sportbladet men spelar återigen ovetande.

Men det var inte första gången. Undertecknad skrev en krönika på Hammarbys hemsida som fick mycket uppskattning av våra egna för att den var poetisk men det tog inte länge förrän Robert Laul ringde upp Hammarbys webbansvarige och undrade om krönikan skulle tas ned för jag skrivit "fräls oss mot den oheliga råttan och den oheliga apan"

Laul kunde så få kontra lite mot mig som rivit ned brallorna på honom i en krönika på sourz.se under VM 2002 då han kallade den färgade världsbacken Sol Campell för "en stor mörk vägg". En krönika som flera journalister och fotbollskunniga gav mig mycket cred för. Utom Simon Bank som försvarade Laul helhjärtat i ett email till mig med ursäkten "är det adjektiv du vill förbjuda".

Hur denna redaktion år ut och år in själva kan överleva trots att ländryggarna borde ha slitits itu av den rosa kappan som vänt så mycket och hur man kan se sig själva i spegeln när man är moraliskt bankrutt begriper jag inte.

I dagens Sportblad skriver Wennman om Didas fejkande under gårdagens CL-match med orden "Men det som den grabben gjorde är ingenting i jämförelse med Didas SCHIMPANSkonster. Vilken gris. Vilket bedrägeriförsök mot fotbollen."
Nej, Peter vilken journalistetisk kriminallitet! Vilken dålig publicistisk sed!

Så, är sportbladet rasister? Nej självklart inte. En rasist är någon som uttrycker allt detta mer direkt och rakryggat. Uppfattningen rasism må vara en av de mer vidrigare men de som är uttalade rasister vänder inte kappan.

Det här handlar om något annat.

Dagens sportjournalister saknar, till skillnad från sina kollegor inom politiken eller ledarredaktionerna, utbildning inte bara inom journalistik utan även om sport. Det finns en tradition av "bildberättande" som ofta blivit influerade av Hyland och Koch som fick anstränga sina associationsförmåga och fantasi till max för att kompensera den uteblivna bilden när man kommenterade över radio. Sportjournalister vill gärna jobba på den intellektuella potential som just den genren saknar. Man vill stå på betryggande avstånd och fnissa med skarpa ord att kejsaren är naken.

Sportbladet vill göra också detta men man vill också vara med och sy hans kläder.

Sportbladet är som en chimpansröv rosa och full med skit.