Att förfalla, att förlora. Att förälska

Jag fryser. Jo, jag fryser på ett sätt som man bara kan i London. Den svaga, orangea belysningen på bakgatorna runt Davidson road i Croydon intensifierar mörkret och det smälter samman med mitt inre dunkel. Som yngre drogs jag av en mystisk lidelse till det förfallna, gamla fabriks lokaler, östra Europa. Dekadens. Det är bara det att i vissa områden här i Croydon och på andra håll så bor människor i det. Jag har sovit över hos Dan i hans bakrum och det har droppat ned genom det läckande taket ned i en hink eller på ett möglat golv.

Jag börjar orientera mig igenom vägarna som går mot distrikt SE25 och när vi svängt av efter stationen och den röda tegelbron genom jordiga bakgatorna och skräpiga snår så kommer vi till den stora, breda backen: Highfield Road, gatan som anknyter till Church road och då ser vi henne.

Hon.

För som ett skepp är 25 meter högre än alla andra hustaken i en ocean av byggnader.
Selhurst Park.

Sjunker skeppet?

Jag tror det är i boken "fever pitch" som Hornby överför "Sådan herre, sådan hunt" mentaliteten på klubbar och deras fans och det håller. Det håller hela vägen. Det håller om vägen går via Söderstadion. Kanske är Palace, trots cupavancemang, balllyhobasuner om takeovers och två vändor i PL en klubb som aldrig aldrig kommer sjunka, rivas men aldrig bli av med sitt ständiga förfall som tycks vara en del av dess utveckling.

Jo, teorin håller hela vägen eftersom fansen och miljön i många omgångar varit hela klubben då denna lämnats driva vind för våg utan kontroll, kurs eller kapten. Det är inte deprimerande, det är karaktär. Jag är fullkomligt övertygad om att dold anledningen till att Hammarbys guld smakade så bra 2001 var att klubben varit i samma dåliga tillstånd bara två år tidigare. Du kan inte räkna med Palace om du är ute efter lag som ska gå bra i Championship. Du kan inte räkna bort dom. Så vad fan vet vi?

Vi vet att säsongen 90-91 så hamnade man på en tredje plats den tidens Premier Leauge alltså Division 1. Tränare hette då Steve Coppell och denne gjorde klubben mycket gott och väl. En Söndag var hans scout Peter Prentice ute och körde runt i Catford och fick syn på en Söndagsspelae som tycktes göra vad han ville när han ville med sina motståndare. En kort diskussion blev en trial och även om det visst finns bra talanger som slipper igenom scouternas fångstnät så hade förklaringen när det gällde denna spelare en helt annan natur. Han hade inte ens spelat fotboll i yngre år utan börjat i tonåren och spelat för klubbar dit ingen scout kommer men det blir värre.

Spelare i fråga heter Ian Wright och måste ses som en anomali inom systemet. Hur denne talang, som hade provspelat för Southend och Palace ärkerival Brighton, utan att ens blivit erbjuden en tågbiljett hem till södra London ska nog ses som ytterst ovanligt men det ställer ju följdfrågan om hur många mer talanger som inte blivit upptäckta just här i södra London.
Varför södra London?

Jo, jag tror att i södra delar av många stora huvudstäder så samlas arbetarklass och fattiga med allt vad det innebär. Vi kan stanna i London och Stockholm dock när vi konstaterar att det finns eller fanns ett läskigt sätt att ha ihjäl drömmar och talang på som går i arv mellan fader och son. De flesta som hade en gasspisuppväxt på 50-talet fick utstå en rätt sorglig form av mobbning när farsan säger "Äh du klarar inte det där, sluta dröm och skaffa dig ett riktigt jobb" eftersom samme farsas farsa sabbade hans dröm. Jo, det ÄR något jag tror är vanligare i de fattigare kvarteren och jag avskyr det faktumet. När råttor och apor skrek "Hammarby kan inte vinna" så finns en koppling, den är lång men håller, att vi faktiskt är eller är barn till många losers. Det tjänar inte som förklaring till att det går som det går med samma stadsdels fotbollslag men går inte att ta bort i beräkningarna. Det kan direkt tillskrivas varför vissa supporterfalanger uppför sig som dom faktiskt gör.

Just Ian Wrights attityd skrek bokstavligen talat revanschsugen arbetarklass och "Ingen sätter sig på mig". Lika snabbt han fann hjärtat hos Palace supportrar like snabbt försvar han totalt när det klubbmärke som sitter över hjärtat hette Arsenal och han just gjort mål på Palace. Ian lyfte tröjan och kysste den taffligt ritade kanonen.
Det var dumt, modigt och just sådant är typiskt Wright.
Vi är nu inne i 1993 och efter 7 år av Coppell så var det dags för Alan Smith som tränare.

Spjutspets nu var Chris Armstrong som ni mest kommer ihåg för ett och annat mål i Spurs under den senare delen av 90-talet. Fotbollen under denna period som innebar avancemang upp till PL och sedan ned igen var så pass tråkig att det man minns mest var Eric Cantonas savate spark rakt på en Palace supporter vid namn Matthew Simmons. Palace sjönk och Coppell fick en andra chans 1995 och nu fanns den där busiga, potentialen i laget igen. Borta sen länge var Ian Cox och en viss Stan Collymore och ut gick även Gareth Southgathe och Iain Dowie, som senare skulle spela en så viktig roll för klubben. Så urtypiskt för ett lag med kronisk ambivalens så fick Coppell gå, Dave Bassett komma in men lagom till den episka playoff finalen på Wembley så var Coppell tillbaka och startade sin tredje era. På Wembley kändes det bokstavligen talat som om vi, supportrarna, sög David Hopkins (senare anförare i Leeds) tunga skott in i målet med all sång. Matchklockan stod på 90 när Palace var klara för PL igen efter en tung playoff mot Sheffield United. Coppell menade på att tiden i PL skulle bli nio månader i helvetet.
Det blev det.
Med ett litet undantag.
Juventus och Sampdorias stela 4-4-2 hade stympat en rörelsemanisk Attilio Lombardo men i Palace fick han full frihet och man började bra med 2-0 borta mot Leeds. Wimbledon fick styk i FA Cupen efter samme Lombardo spelat väl och publiken hånade sina inneboende snyltgäster med "stand up if you hate squatters". Det fins fans i dag som menar att Lombardo är den bäste spelaren Palace haft i modern tid trots sin korta tid.

Förfall som utveckling?

Finns det något att lära över det som komma skall?

Först kom Thomas Brolin in och i en cupmatch mot Leicester fick jag som en av få svenskar på plats se den gamle Brolin, för en enda gång, old times sake hitta sig själv och göra odågan Bruce Dyer så bra att han gjorde hattrick. Det snurrades, det passades, det djupledsbröstades svåra knorrpassningar. Motståndaren hette Leicester och att man hade en av ligans bäste markeringsspelare i Kåmark hjälptes inte. Jag kommer ihåg Kåmarks småflinande när han bytters ut i andra.

Sen gick det verkligen åt helvete. Den här gången blev förfallet otäckt.

In kom Mark Goldberg som direktör och plockade in Terry Venebles som tidigare skött Palace 1976 och då stöpt den eviga rivaliteten med Brighton som var skött av Alan Mullery. Terrys forne lagkompis från Spur. Venebles mullrade in i entrén på Selhurst tack vare ett avancerat lönepaket med tjänstebill, taxfree shop och knullrum som hade fått "Wealthbuilder" att blekna vid en jämförelse.

I brist på sysselsättning och mot bättre vetande så knatade jag en bakfull morgon ned till träningsanläggningen och lade mig i sommargräset för att halvslumra och titta på avkopplande tvåmål. Terry kom då fram och talade med mig och kamraten. Intrycket, vid en första inkänning, var lugnt och ödmjukt. Han ville vara snäll och visa att han kunde hålla kontakten med en låtsassupporter som undertecknad.

Intrycket och känslan som låg där på lur var precis den jag fått när amerikanska PR-gubbar dunkade en ryggen, tryckte ett gigantiskt spritglas i näven på en och förklarade att det minsann verkligen var trevligt att träffas. Blickarna på spelarna såg kanske inte ängsliga ut men dom flackade lite fram och tillbaka mot Terry. Spelet den säsongen såg likadant ut. Man tittade bort mot bänken i väntan på att mästaren skulle ge taktiska direktiv av landslagsklass men det finns ingen taktik som upphäver klasskillnader. Det var hemskt att se.
Goldberg köpte Valerian Ismael för en 60 mille, askade av cigarren med en nonchalant ryckning och antydde ungefär att det skys the limit. Man handlade andra spelare för på tok för dyra pengar och tiden gick. Tiden gick. Skulden blev stor, större och Somalia nästan. Det pratades om att Palace skulle få börja om i lägsta serierna som nytt företag, Goldberg gick och klubben drevs av administratörer. Man spelade en vänskapsmatch för att dra in pengar och till och med spelarna fick dega fem pund.

Vid det här laget satt man och väntade på dödsstöten. Att mullorna från FA skulle komma ångandes ut ur bastu och massage parlours, fälla klubben, eller att adminstratörerna skulle kränga arenan, omvandla klubben till en glasfabrik, flytta den till Lewisham eller liknande....Då köpte en affärsman vid namn Jerry Lim den bankrupta klubben och innan pressen tagit reda på vem Lim var hade han sålt den vidare till mobilmogulen och tillika Palacefanset Simon Jordan. Precis vad klubben behövde : Ännu en chef med sympatier för klubben och med precis så där lagom stora fickor. Den excentriske Jordan löste dock många av Palace problem. Steve Bruce kom för bra pengar. Steve Bruce gick för bättre pengar. Året var 2001 och fansen, som börjat återvända till Selhurst i större antal, sjöng "Oooh I rather be Bin Laden then Steve Bruce" för att ironisera på dennes fega exit.

Manager kom och managers gick. Ni som läst så här långt kan se mönster och spår lika glasklart som en missad straff av Southgate.

Mest noterbart är att Ian Dowie fick upp klubben till PL igen och kämpade tappert tack vare en sensationel värvning. AJ. Andy Johnson hade varit en del av paketet som innebar att Clinton Morrison nu spelade för Steve Bruce igen i Birmingham och inte Palace. AJ gjorde tvärtom. Karln öste in mål, inklusive tre stycken hemma mot mit älskade Walsall, skojfriskt sade jag till min kompis att han skulle till landslaget. Vi skrattade bägge då och log sedan när AJ gjorde landslagsdebut under Svennis efter blivit den engelsman som gjort mest mål i PL 2005.

Här ska vi nu frysa tiden och titta på en del av spelarna som fostrats i Palace. Vi kan utesluta AJ för han var inte där för länge och var eller mindre komplett vid ankomst och utskeppning. Men tittar vi på Wayne Routledge, Julian Gray (moderklubb Arsenal men till palace som yngling), Chirs Armstrong, Clinton Morrison och en hoper till så är det aning underligt varför de inte lyckats riktigt och bara nästan i sina klubbar. Under 90-talet så sträckte sig en och annan supporter på sig och sade att Palace hade försett landslaget med spelare och det stämmer men dom är inte alltför många de senare åren. Faktum är att sedan Southgate slutade så har ingen slagit sig in.

Jag vet inte om ni förstår vad jag vill påskina. Jag ska utveckla mig:

Kanske är ovanståendes talanger begränsade. Kanske kunde Routledge aldrig anpassa sig varken till Palace eller PL men varför klubben aldrig aldrig lyckats behålla en Ikon mer än ett par år är en aning märklig .Det är inget konstigt att en klubb som Palace dränerats på talang med tanke på det förfall som varit, med tanke på att administratörer som skött klubben och aldrig nekar ett bud, med tanke på att talanger vill spela i PL.
Under det senare delen av 90-talet så hängde man på Hayden Mullins en kaptensbindel för visat förtroende men tog inte mer än ett par år för att han skulle vandra samma väg. Mullins springer idag omkring och spelar sisådär i West Ham.

Ingen kan kalla någon som växt upp i Södra London och slagit sig in i en klubb för en looser och ingen kan frambringa en tvättäkta Engelsk vinnare.
Mellan dessa två poler har hundratalet spelare sprungit omkring och försökt, försökt..försökt.

Kanske till slut förfallenhetens arv tog ut sin rätt trots allt.