Bittert kärringtugg om Curtis

En gång i tiden på sourze så läste jag en artikel av min bekant Fredrik Jung-Abbou som började med texten "Först läs den här" följt av en link som ledde till en hemsida som ledde till en lång ointressant text.Om ingresser ska vara eyecatcher och lite dragkraft så var detta synnerligen inte det. Kommandot att omedelbart läsa en artikel för att sen läsa vad författaren hade att skriva om den kändes lite empatiförminskat och visade lite brister i författarens skildringsförmåga.



Så det ska jag inte göra nu. Läs absolut inte denna länk ;)



http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=478&nyheter=1&artikel=1630409



För på Sourze så läste jag även i tid och otid artiklar där rescensenter eller varför inte politiska bedömare läste något, skapade en medveten snedtolkning som hade föga eller ibland lite med verkligheten att göra bara för att sedan angripa detta fantasimonster.Det här är inte öppna dörrar det här är en blandning av Korthus och Väderkvarnar.


Sålunda har man skapat en startpunkt och mål som inte finns och uti det blå. läsfärden blir just en luftresa.



I Kulturnytt på P1 kan man höra Negar Joseph göra just det. Man kan höra henne angripa en 12 år gammal skrift. Nämligen boken "Touching from a distance" skriven av Debroah Curtis som är änka till legendaren Ian Curtis, Ni vet Joy Divisions sångare som hängde sig i Maj 1981. Denna ska nu bli film. Joseph börjar med att beskriva sig som något av en beundrare till Ian med det perfekta startskottet på en artikel :



"Som sjuttonåring var det var lätt att bli förälskad i idolen Ian Curtis i Joy Division. Lång, dyster och fylld av mystisk lidelse. "



Kruxet är bara att jag tror att det finns sjuttonåringar och sjuttonåringar. Jag sätter en kaffebryggare och tunna skit på att Joseph var 17 år under 90-talet och inte80-talet för det här med dyrkandet av Curtis deppighet och det mytomspunna episka självmordet är inget jag känner igen från 80-talet då jag själv var 17 och Joy Division var aktiva. I ett monumentalt förolämpningsfyrverkeri och likt en familjs matriark så tar Joseph änkans parti och angriper Ian med saker som varesig är nyheter och som känns lite infantilt. Hon gör Curtis till en jättebebis och fortsätter :



"Om man har en romantiserad mytbild av Ian Curtis så vet jag inte om man kan fortsätta med det efter den här boken"



Det är bara det att jag tror inte bilden av Ian någonsin har varit romatiserad. I viss mån kan där finnas en projektion om man är i yngre tonåren då självmord och självömkan är en naturlig del av narcissismen som inte är någon störning utan något vi alla har. De som däremot går tillräckligt långt för att ta reda på vem han var och som Joseph missar totalt finner Ian beskrevs som en ganska glad och stundtals lycklig person.. Detta har Bernard Summer, en av hans bästa vänner och gitarrist i JD, tjatat om i olika interjuver. I början på boken "An Ideal for living" som gavs ut på 80-talet och som handlar om Joy Division så inleder Ian Curtis med ett underbart citat om hur man kan få drömma sig i väg och tänka på något bra när man har ett urtråkigt fabriksjobb.



Däremot ska man respektera Debs rätt att komma till tals om den tragedi hon fick genomgå det är bara det att I heard this rant before. Allt från Nygammalts Bosse Larsson till Priscilla Presley och Cortney Love. Bittra änkor som tar tillfället och det nyfunna modet i akt nu när de längre inte blir emotsagda av sina bortgångna respektive.

Jag läste boken själv för länge sedan och fick just det intrycket att hon stått i skuggans baksug länge och att det är hennes tur att spela.


Shadowplay.