Reccar : Gå på djupet

I går var jag på releaseparty på Debaser Medis för min vän Marcus Priftis.
Det vore att ha part i målet att börja recensera en bok av en av mina närmaste vänner har skrivit.
Att jag sedan omnämns i efterordet "författarens tack" gör väl inte saken bättre om man ska granska färgade omdömen.

Först till mitt eget bidrag till den här boken så har vi det avklarat : Marcus har pratat med mig i en två timmar. Sen återvände han efter några månader och hade lite mer frågor och skrev. Thats it.

Här finns kanske det som gör mig mest imponerad: När jag satt som Sourze VM krönikör och då och då snackade jag med Marcus titt som tätt över telefonen. Han skrev en del kommentarer på det jag skrev och när jag "kände in" hans kunskaper om spelet kunde jag notera att han kunde en del men jag blev inte direkt imponerad och efter han tidigare berättat att han inte spelat fotboll kunde jag inte ge honom den status som "jämlik" som är så viktig i flockar och pyramider byggda av män.

Så där är det inte längre.

Han har sugit åt sig som en svamp och begriper i dag spelet på ett bra och balanserat sätt samt att han ge nya aspekter. Detta har han gjort på kort tid. Sen kom researchen, sen kom hans lycka att han skulle bli publicerad och sen kom boken.

Det om fotboll.

För trots att man hör dobbar gnissla mot omklädningsrummets golv.
Trots att man själv känner Emils besvikelse i magen när han blir utraderad av Erik Edvinsson.
Trots att man känner igen Newcastles eviga melankoli...
Ja, trots detta och ytterligare hundratalet små saker som ger en bra trovärdighet är detta inte så mycket en bok om fotboll som det är en berättelse om manligt psyke.

Emils osäkerhet och latenta emotionella bekymmer far direkt illa av att kastas in i England där framgångshets och idoldyrkan bejakas med en prestationspiska. Pressen och stressen där är inte bara påträngande, den finns i alla former och aspekter.

Att vara spelare i världens största och bredaste sport och dessutom spela i den bästa ligan gör att de krav en osäker yngling har på sig själv lätt kan förvärras av massmedia, stab eller fans. Emil hanterar inte detta något vidare med engelska mått mätt men han är ändå bara en människa och det Marcus tillvara på. Det dåliga sällskapet utanför arenan, alla dessa engelsmän som bara vill ta en öl och dra ned dig. Emil letar inte problem men dom kommer till honom likväl. Han är ung, rik och rena drömmen för Slitz och deras fallosnarcissistiska syn på män.

När till sist Newcastle lånar ut honom så tar han direkt skada av det men skador driver utveckling. Han taggar till men det vill sig inte riktigt. Sen händer det mer därtill som vi inte ska avslöja men boken höjer sig lite på slutet.

När jag själv gick fotoskola hade jag en überdjävlig mentor som var emot vapen, värnplikt och mäktig manlighet. När våra examensprojekt skulle påbörjade så ätervände jag till flygbasjägarskolan för att börja en seg dokumentär. Trots att det jag plåtade hade absolut noll intresse rent sakligt för min mentor var han lyrisk och stundtals gick han ur brallorna när vi med lupp gick igenom neg för neg där jag plåtade pojkars förvandling till män med samma distans som Marcus beskriver Emil.

Han sade något jag tyckte lät tufft då: "I trettio år har kvinnor plåtat kvinnor. Deras problem, känslor, allt. Det har gjorts om och om igen. Nu är det fanimej männens tur"
Jag förstår i dag vad han menade, vad han såg i neggen. Det jag inte kunde se själv.

Tänk om Marcus är med och startar något sådant i den litterära hemisfären?

Män som rasar på riktigt och bygger upp sig med hård personlig utveckling. Det finns redan en hel del tecken på det. Fredrik Ljung och Jens Lapidus är inne på dessa ämnen.

Men dom går inte på djupet.