JSOC, CIA och Dirty Wars

Förra veckan kom filmen"Dirty Wars". En dokumentär av Jeremy Scahill. Det är mannen som skrev boken "Blackwater".  Han tittar på hur USA håller på att expandera sitt krig mot terrorn globalt och vilken strategi och metodik man använder sig av. Flera frågor jag haft om den mannens sätt att gräva har närt i mitt huvud sedan jag läste boken för några år sedan. Det blev ännu värre efter filmen. Sen slog det mig. Det är inte vad han gräver eller hur han valt det han grävt fram. Det är hans sätt att se på det så kompetenslöst i vissa lägen, ja det är där skon klämmer. Scahill berättar: 

 

"Jag trodde jag kände till alla spelare på den militära banan men har aldrig hört talats om J-SOC"

Eller:

"Jag kunde inte hitta någon information om Amiral Mc Craven"

Senare beskriver han JSOC som "USAs hemligaste förband" och så där rullar sådana irriterande små missuppfattningar och okunskap förbi i lagom takt som kan vara ack så förödande för analysens skull när man undersöker underrättelse och specialförbandens verksamhet. Det faller pladask lite och vattenringarna i Sverige låter inte vänta på sig. Ty problemet inom svensk media är just den där eldfängda dyrkan av amerikanska USA-kritiker. När ABs kultursidor ska beskriva J-SOC är det "dödspatruller" och inne på filmdelen blir det än värre för då är det en "underrättelsetjänst".

 

Vill man vända på det är författaren Mark Bowden hans motsvarighet. Sedan boken Black Hawk Down har han vunnit operatörerna och soldaternas respekt med sin "post embedded" stil och med det förmodligen fått en intressant uppsättning källor. Någon annan förklaring till varför han vet så mycket om hur både Escobar och Bin Laden blev lim kan jag inte tänka mig. Bowden kritiserar inte lika hårt och har inte det där drivet i steget som Chomsky eller Scahill men trovärdigheten känns ändå hög och inte propaganda artad. Bowden är en normal amerikansk journalist med stark källkritik. Han, precis som de flesta som skriver om militären, har inga bekymmer med att beskriva Mc Craven eller hans JSOC.

Däremot har Scahill ramlat på en story som är viktig men jag får för mig att han inte riktigt begriper hur viktig den är, eller möjligen kan bli. Scahill åker förvisso till platser där embedded journalister aldrig sätter sin fot men det är inte på fältet, bland beväringarna eller civila offer denna story egentligen finns. Här finns även ett potentiellt jätteproblem. Det är när CIA kommer in i bilden som det blir en aning klurigt och det gäller att kunna bedöma framtiden men då måste man lyfta upp blicken från fältet till chefsnivå

 

Men vad är JSOC och är det vekligen viktigt? "Finns här en story, en riktig story?" som Scahill säger hela tiden i filmen?

Ja, men jag tror han har missat den. Vi får gå tillbaka en bit i tiden dock. 1980 närmare bestämt.

Den misslyckande fritagningen av amerikanska gisslan i Iranskulle bli avgörande. Operationen som kallades Eagle Claw hade flera brister och med detta fantastiska "splittersamlag av problem", som ett närvarande befäl uttryckte det, blev det nybildade JSOCs (Joint Special Operations Command) uppgift att dra lärdom, organisera, utrusta och planera framtida högriskoperationer som kallas för "Tier One". JSOC är alltså en stabs och ledningsfunktion och ingenting annat. JSOC kommenderar samtliga Tier One enheter från alla vapenslag och en från CIA. Exempel på en s.k. Tier One enhet är Seal Team 6 men J-

SOC har även upprättat task forces där engelska beväringar ingått. Grovt förenklat: Det som blev Operation Eagle Claws svaghet, med så många olika förband inblandade och inte samordnade, var Operation Neptune Spears styrka när man åkte till Abbotabad och eldade ned Bin Laden. Alltså flera förband samordnade, välplanerade och en stark förmåga att kunna improvisera när saker inte gick som planerat.

En annan svaghet som uppdagades mer tydligt efter fiaskot i Iran 1980 var bristen eller rentav frånvaron av underrättelse som militären behövde. Militären och CIA har i omgångar haft stora samarbetsproblem och rejäla schismer. Detta för att CIAs agenda ofta kan skilja sig ganska markant mot den offentliga utrikespolitiken och militära strategin. Saboterade fritagningar, användande av militären för rena krigsbrott och smutsjobb eller bara det faktum att gröna baskrar fick kånka knark i Laos under Vietnamkriget är ett par av många exempel. Det bristande eller uteblivna underrättelsearbetet inför Eagle Claw gjorde att

man tvingades anlita en civil kock till den redan dåligt uppkokande soppan för att få den underrättelse man behövde för att kunna planera uppdraget.

Eagle Claw slutade som sagt olyckligt och två utbrända flygfordon är eviga minnesbilder där de stod som ett modernt konstverk vid "Desert one" likt ett monument över Murphys lag. Men misslyckandet den 24:april 1980 orsakade inte bara instiftandet av JSOC året efter utan även att en egen underrättelsetjänst

(en av USAs många) fick helt ny prioritering. Denna heter i dag ISA och kallas för "The Activity". Att detta gäng lyckats byta namn sju gånger på 30 år vittnar om sekretessgraden. ISA skapades av många skäl för att återigen slippa hamna i informationsvakuum inför högriskoperationer. Det var denna enhet som

pejlade in Pablo Escobar och det var ISA som spelade den avgörande rollen vid infångandet av Saddam Hussein.

Det var alltså samarbetssvårigheter mellan CIA och militären som tvingade fram denna formering och enheten ISA är sedan 2005 underställd JSOC.

Jag tycker mig alltså skönja formeringen av ett organisatoriskt monster som kan uppträda militärt, paramilitärt, politiskt och deras egna agendor kan få utrymme och effekt direkt genom ökad deniability och minskad accountability. Eller indirekt genom att helt enkelt förse politiker med inkorrekt info. De dagar när Rumsfeld och hans stab kunde ta CIAs chefer i örat och beställa information om WMD-Wäderkvarnar i Irak har sedan länge passerat. Det som Oliver North pysslade med och fick gatlöpa inför en katekeskongress kan nu i princip ske igen minus att man blir uppdagad. Än så länge verkar agendan vara att ”Kill &capture” terroristernas och talibanernas mellanchefer och uppåt i hierarki. Samtidigt som detta sker stöper man 10 nya potentiella motståndare eftersom oskyldiga, ja till och med allierade, fälls och fångas. Det är här det potentiella jätteproblemet sitter. Inte att man orsakar kolleteral skada utan just för_det_ man väljer att kriga emot.

I stort sett hela den säkerhetspolitiska aparaten med militär, underrättelse och utrikespolitik är sedan 10 år trimmad, tweakad och anpassad på antiterrorism, counterinsurgency, gerillakrigande och annan subversiv verksamhet. Det här har även lett till att man fått bekymmer att hantera konventionell krigföring. Under "Operation Anaconda" i Afghanistan hölls slaget om Takur Ghar eller Roberts Ridge som JSOCs folk kallade det. Under detta slag uppträdde Al-Qaueda välorganiserat, offensivt och konsoliderat istället för Talibanernas vanliga "hit & run". Detta ledde till att åtta rangers, fyra attackflygplan och lite annat behövde fyra timmar på sig att elda ned ett ksp-värn konstruerat av det som naturen hade att erbjuda på platsen. Detta exemplet är långt ifrån ensamt där specialförband haft svårigheter med konventionell strid.

CIAs strategiska problem var tvärtom i början. Enligt förre CIA operativen Robert Booker "Bob" Baer var CIA belamrad med f.d kalla krigare på chefspositioner som kunde räkna tanks och ha personkoll inom ryska politiken men inte riktigt begrep vad AQ var eller exakt hur kapabel Bin Laden var. 10 år senare var förändringen klar och det var CIA som förde raiden i Abbotabad. SEALs operatörena var underställda CIAs Special Activities Division. Det kan framstå som en administrativ petimäter men är en mycket avgörande indikation över hur det nya kriget mot terrorn förs och något som kan få mycket allvarliga konsekvenser världen över.

Det började redan under kriget i Irak. Dåvarande JSOC chefen Stanley McChrystal (som senare ledde ISAF i Afghanistan) pratar om ett perfekt giftemål och "synnergy" när man äntligen lyckades synka CIA med JSOC. Det i sin tur ledde till en lyckad raid i Syrien där man fick jackpot och ett helt kartotek med namn. Det var detta ledde till att den lyckade jakten på Bin Laden kunde ta fart.

JSOC kan i dag skramla ihop strax under en 60 000 man förvisso är det bara 30% av dessa som är dörrsparkare och skyttar. Det är de övriga som är mer intressanta. Inget land i världen har förädlat och utvecklat själva supportfunktionen för specialförband som USA de senaste 20 åren. Under Vietnam åkte Navy SEAL's taxibåt till giggen över floddeltan. I dag har man ett särskilt specialförband (SWCC) vars enda uppgift är att hantera marint understöd och transport för dom.

 

 

Men med CIA tungt involverade i geopolitiska ekonomifrågor, knarksmuggling och gud vet vad så kan effekten bli skrämmande om man helt plötsligt får tillgång till den absolut bästa delen av militären. Det handlar alltså mer om att underrättelsetjänsten CIA nu kan få tillgång och befäl över världens bästa soldater mer än att världens bästa soldater får tillgång till underrättelse. Den är inte oävet att JSOCs hemliga budget även gör att vi vet hur mycket kapital som tilldelas via "appropriation funds" och bristen på transparens slår åt bägge håll:. Man kan inte veta varifrån pengarna kommer. Det är förvisso inget konstigt att subversiva och hemliga förband måste förbli just det för att kunna bibehålla operationell säkerhet men det blir samtidigt en kuslig koppling när man tar in faktumet att JSOC inte svarar till resten av militären utan till NCA. National Command Authority. Alltså presidenten, vice presidenten och försvarsministern.

De kan alltså kommenderas av CIA, folk i vita huset men en general i den reguljära armén får vissa bekymmer om han ska försöka föra befäl över trupper från JSOC

 

Med begränsad politisk insyn, odemokratisk struktur och mer liberala ROE kan CIA med tillgång till JSOC förvisso fortsätta ha ihjäl och fånga terrorister med en helt klart trimmad och slimmad beslutsgång och "accountability". Det rimmar illa med den mångfacetterade agenda som CIA hållit sig med de senaste 30 åren. Grabbarna i Langley tycker nog det är trivsamt:

Man behöver ju liksom inte anlita ett patrask modellen "ex-kubaner stridsvärde Svenskt hemvärn 50-tal" nästa gång man vill ha en dag på stranden i grisbukten.