Det Vita Alternativet. Del 1

Alla klubbar har en period med problem någon gång. En baksmälla efter guld, en volta i Div 1, ekonomitrassel etc.

Detta brukar leda till möjligheter för förbättringar. Chefer kickas hejvilt, nya ägare kommer in .....
Eller inte. . . För nu ska vi titta på en klubb som är något av en explosion av problem, nederlag och en förlorares ångest.
Detta är berättelsen om en klubb som imploderade. Endast Boro - klubben som 97 torskade bägge cupfinalerna OCH åkte ur - är värre.

Det här berättelsen om Leeds United.
Det här är en berättelse om 90-talets England.

Det såg bra ut. Även om man bara hade Gary McAllister som styrde spelet på mitten och Tony Yeboah som spottade mål efter mål så fanns det mer i laget som talade för att Leeds faktiskt hade fått blodad tand efter sin misslyckade transfer av Brolin. Man hade degat ut £4.5 M på en spelare man inte fick en pence för senare.
Vad är då Leeds? Hur ska man sammanfatta klubben kort med några få ord om man nu ska göra det? Jo, en klassiker. Ett alternativ till det röda Norr och färgsprakande och hajpade London söder. Dessutom ett lag med en kraftig dos kult och nostalgi som bottnar i de tidiga tipsextra-eran på 70-talet. Dåliga TV-bilder på spelare vars rena vita kläder stod i bjärt konstrast mot den leråker dom klafsar omkring på. Långt vilt hår, polisonger som svajar, gubbar med keps och sjövilda ståplatsläktare där publiken svajar framåt vid mål eller annat adrenalinbejakande.
Just ja, den typen av kult och minnen.


Leeds.

Ett alternativ.

Det var dock inte alltid tråkigheter. Leeds har en fin historia i princip från början och man hade en period som var lysande just under den period då lag som var lysande blev eviga, episka och excentriska. 60- och 70-talet. 1970 hade man korn och laddad bössa på Englands första trippel men som en ond kedja så slank titeln iväg till Everton, Europacupen till Celtic och vilka som besegrade dom i FA cupen i den där hårda matchen med omspel vet du nog. Just den sista matchen tycks ha gått på rewind på vhs-spelaren riktigt ofta i England.
60- och 70-talet Det var under denna era som Liverpool spelade sina klassiska matcher mot taggade Arsenal, eldfängda Tottenham och ett mystiskt Benfica där knappt någon kunde namn på deras spelare men alla visste att dom var bra. 1975 plockade man hem Eurocupen. Att ta hem Europacupen 1975. Orden smakar lika utsökt, historiskt och klassiskt som ett vin från samma år. Vinmästaren hette Don Revie och de värsta suputerna var Billy Bremner och Peter Lorimer.

Just Bremner är större än vad utomstående kan förstå. När Leeds sjönk så försvann även minnena och kunskapen ned i djupet. Det känns som det inte är värt att hålla koll och intressera sig för ett lag som försvunnit från den allmänna scenen. Som att förneka att man haft ihop det med en partner som nu sitter på gatan.

Men Bremner var inte bara central på mittfältet utan även för hela klubben och Leeds epok. Det var han som var motorn i den maskin som snabbt kunde växla från fram till back. Det var han som var ett vettigt alternativ till fixstjärna då varje klubb ansträngde sig för att ha en. Ingen fet playmaker som stod på bollen med en cigarr och hade bollen lika mycket som resten av laget tillsammans.

Det var han som skavde, nafsade hälsenor och blev galjonsfigur för den hårda arbetsmentalitet som inte bara genomsyrar laget utan även staden med sina industrier och ekonomisk repression. När Brolin säger till Graham att han inte passar för att springa upp och ned på en kant för att markera och att Graham har bättre spelare för sådant så är han omedveten om vilka tår han trampar på. Att lämna in på det sättet är inte bara att flagga för osäkerhet, lathet och ovilja. Det är i Leeds ett hån mot hela arbetarmentaliteten och solidariteten. Det är just den som får tjäna som förklaring varför Thomas så småningom blir lika illa behandlad som en strejkbrytare.

Samme Graham kliver på sitt skift i September 1996 och det ser på pappret ut att vara en lyckad och passande bröllop. Graham med sin stenhårda disciplin, vurmande för hårt arbete och ratande av primadonnor. Han sits var svår. Som vilka supportrar som helst hade man fått mersmak eftersom man spelat hem ligaguldet med en viss Eric Cantona. Det ironiska är just att hade Graham lett laget redan då hade han dragit på sig en orangejacka och kastat ut Cantona snabbare än fort och utan Eric hade det inte blivit guld han hade bildat en dödlig duo med Mark Chapman
Så blir det inte. Han gör sig av med Brolin som han inte ens växlat mer än en mening med och lets face it. Thomas Brolin var inte så dålig som Leeds idag vill ge sken av. Han gjorde ett par mål och sitt yttersta men der räckte inte att han var dyr, kräsen och uppsvälld är sant men föraktet mot just honom är personligt och inte relaterat till hans prestationer. Jag har sett värre insatser i Leeds.


Managers kom och managers gick. Graham tyckte väl att han lyckats i Leeds och det tyckte Tottenham som hade mod och nerver nog att anställa honom som spurs manager. En annan historia längre än denna artikelserie.


Klart är att han hade i alla fall inte lyckats ta Leeds ur det zombifierande tillståndet av mellanlag. Det finns supportrar som tycker det är värre att vara ett pokal och underhållningslöst mellanlag på grund av utebliven dramatik. Inga nyckelmatcher, inga matcher med häng på den och den positionen, inga europamatcher, inga matcher för överlevnad under nedflyttningshot. Jag är en sådan och kan bara känna den djupaste empati för ett lag som Leeds för Leeds ska inte vara ett mellanlag. Det är inte så det var tänkt.
Mellanlag är Aston Villa, Boro, Tottenham, Everton. Deras uppgift är att vara tilltäckligt mycket skräckinjagande statister och bjuda teatralt motstånd när storlagen kommer mullrande. Leeds är och borde egentligen vara ett sådant storlag.

Man skulle också med tiden bli det.