Plåta sig lite. Men bara lite.

Snyft. Man är lika slut som raketost. Man går igenom gamla rullar och neg och hittar bilder som gav ryggdunk och beröm på det glada 90-talet. Folk trodde faktiskt att jag hade talang som fotograf. Neggen är lite gamla, lite grådaskiga, dåligt fixbadade och utmattade. Dom andas samma kult och anor som den där feelingen du får när du hör knastret av en LP-skiva.

I dag kommer man inte långt. Jag kursade som fotograf ett par år innan den digitala bildbehandlingen slog igenom bland yrkesfotograder och ett par år efter det följde privatmarknaden. I dag har nästan alla en digitalkamera och plåtar dammkornsbefriade bilder högt och lågt och det värsta är att rätt många har talang utan att dom visste det. En tjej jag känner jag som har ett märkligt och dåligt sinne för fotografi har helt och autodidakt lärt sig kompensera detta med efterbehandling i photoshop. Hennes bilder saknade tanke, fantasi och stil. Bokstavligen som om ett litet barn hade lånat hennes kamera och höll den rakt och fint och tagit bilder i hem och ute på måfå.

Jag började plåta för jag ville vara tuff och speciell. Ett av skälen jag slutade plåta är att jag inte hängt med och är inte så speciellt att plåta längre. Samt att konkurrensen har blivit stenhård.

Bilderna ni ser här hade viss schwung på mitten av 90-talet men i dag kommer man inte långt med dom. Ska man dränka sig i framkallare och fixbad eller hänga sig i tvistad mellanformatsfilm?