Fotbollen som drama

Drama…

Eller ska vi skriva trauma?

För fotbollens drama är inte, om du inte bor i Tyskland, en lång folkfest. Det är inte ens en marsch zusammen mot en järnskylt och säker död. Det är ett utdraget drama som spelar på hela emotionella spektrat hos människan. Ingen film, ingen pjäs eller något skriftligt verk kan få oss att känna den sanna dramatikens hela flora utom fotbollen.
För att förstå fotbollen som det största av drama kan det behövas speglas mot såväl liknelser som motsatser. För andra former av kultur med dramatik faller platt mot fotbollens totala laddning. Fotboll är inte en upplevelse. Upplevelse får du i Kungens Kurva, på Kägelbanan eller på K1.

Fotboll är inlevelse.
Alla som tycker fotboll är skittråkigt gör det av olika skäl men alla har gemensamt att de saknar förmåga att leva sig in i saker som vid en första anblick verkar ointressant. Att gå på Söderstadion blir därför som att gå på Hard Rock.

Men som en värdemätare om hur kraftig fotbollen är så får du titta på förra årets Champions League-final mellan Milan och Liverpool som slutade 3-3. Liverpool låg under med 3-0 i paus men hämtade igen det i andra halvlek. Sedan gick matchen till straffar och Liverpool fick bucklan. Gör en Hollywoodfilm om det här. Podcasta det hela live och du kommer inte ens nära den äkta varan. Den äkta dramatiken.

För att förstå varför så tar jag dig med tillbaka ett tag i den spelade VM-turneringen.
Grosso slängde sig över sin försvarare i matchen mellan Italien - Australien och bjöd på ett gigantiskt skådespel - ändå busvisslade vi. Totti ryckte arrogant på axlarna och ändå fördömde vi dem. De, italienarna - själva centrumet för opera och teater. Ett nav i dramat. Grosso reste sig upp. Regissör Lippi viskade några stödord från sufflörbåset men vi bara blundade, skakade på huvuden, skämdes och önskade att vi kunde voodoo. »Dramaqueen« skriker några och vi skanderar glåpord.
Varför? Var det inte drama vi ville ha?
Skälen är flera och alla faller tillbaka på dramat.

För det första är det i fotbollens värld inte spelarna som svarar för dramatiken. De svarar för bra prestationer, inga alls eller rena dumheter. De kan starta dramatiken men de är inget utan laget. Den tyngsta klyschan faller självklart på plats men inte ens en Romario kan ge mer dramatik än resten av hans mediokra lag Flamengo kan.

I fotbollens drama är det lagen som har huvudrollerna. Men vilka huvudroller sedan. Vi har våra charmiga hjältar i Holland, England och Argentina, men inga hjältar är fullkomliga. De måste ha brister i all sin styrka. De måste vara mänskliga. Bergkamps flygrädsla, Maradonas kola och Gazzas damp svarar i den traditionella dramatiken mot Akilles häl, Stålis kryptonit och Marvs pillerburkar. De skapar något för sina åskådare just med charmen av sina brister, sin mänsklighet mot höga krav och högre odds.

Därefter har du fotbollens mörkermän. Nästan absolut onda. Effektiva. Resursanpassade. Pragmatiska. Malande. Dom har knappt brister men likväl charmiga och mänskliga. Den totala och absoluta kampen med gott mot ont finns inte. Bushs världssyn eller Bröderna Grimms sagosyn har inget med verkligheten att göra och därför heller inte med fotbollen att göra eftersom fotbollen är en alternativ verklighet. Precis som i ett bra drama med verklig inlevelse. I »Star Wars« Anakin Skywalker, Gollum och i »Dragonlance«s Raistlin Majere hittar du figurer som trots total mörkervara inte har sin mänskliga del utplånad. På så vis blir dom verkliga.
Precis som Jurgen Kohler, Dieter Eilts och deras arvtagare Metzelder.

Men dessa bad guys. Oooh dessa bad guys. De maler, tjyvnyper, bryter sönder taktik och spelsätt och duellerar bort lag vi älskar att se. Här hittar du Italien, Tyskland och varför inte Bulgariens upplaga från 1994? Det är ingen slump att så få »underdogs« gått vidare i år eller att de för den delen undvikit rena utskåpningar. För vi spelar nämligen i Mordor och tyskarnas kraft och effektivitet är smittande och den är stor.

Om än vi må förakta och skrika mot dessa lag så går det inte att ha ett VM utan dem. Att plocka bort tyskarnas elva från VM är som att se »Sagan om Ringen« utan Sauron, Saruman och de nio. Vi hatar att erkänna det men vi har alla en skräckblandad beundran när vi ser Stoitchkov stryka sin gangsterskäggstubb, rätta till kragen för att göra sig fin för målfirande, för han vet att han kommer sätter den och sedan dundra in en frispark. Däremot känner vi samma avsky när han eller hans bulvanbulgarer, precis som Grosso, ramlar ihop i straffområdet fejkar straff.
Lag som Brasilien, Juventus eller Chelsea är inte längre hjältar utan börjar mer och mer anta formen av den, om inte de mest mörka, så i alla fall de mest odramatiska: I den mån dom inte har det bästa, köpt det bästa så har man, som Juventus, fuskat med preparat, provisioner och prostituerade domarpampar.

I det olöpvilliga och lata Brasilien där ingen möter bollhållaren så har »Joga Bonito« blivit »Jogga Åkomhitå«. Att se dessa lag vinna match ut, match in blir till slut lika dramatiskt som att se »Titanic« eller läsa »Lasermannen«. Du vet hur det slutar men i den oskrivna utgången finns den verkliga dramat.
I slutändan finns risken att dom här lagens matcher blir som att se tåg gå på tid och då orkar inte ens självaste pajashattarna med kvar blir bara nördarna som sitter kvar och konverterar sin Trainspotting till Teamspotting.

Men varför denna skiljelinje mellan gott och ont. Rätt och fel? Enkelt.
I en värld där orättvisorna ökar, grundlagar kränks, vanliga lagar överdrivs eller blir medel för nolltolerans så börjar ett suggestivt förakt mot den traditionella juridiken växa. Parallellt har traditionell tv-dramatik fått ge plats för en andra klassens underhållning i form av realtids-TV med dokusåpor där det enda som krävs för att deltaga är att kunna se bra ut, vara extra dum och bejaka låga drifter. Att helt enkelt vara elak mot någon på TV eller våga ha sex framför en kamera med motkravet om förstasidefame.

Realtids-TV har gynnat direktsänd sport. Det surras ivrigare än i foajén på en teater i paus när en hel ny generation fotbollstittare bloggar, mejlar, chattar och messar om fotboll. Fotbollens drama passar den nya globala världens liveaptit perfekt och likadant är det med rättvisekraven. Fotbollen är en av få drama som kan erbjuda total rättvisa ad-hoc eller dess raka motsats: Fullkomligt schabbel. Det paradoxala i fotbollens drama är nämligen att du och hela världen, utom domaren, är de som kan få se hur det faktiskt ligger till.

Du kan inte känna hat när Podolski gör mål på ditt lag. Då är du inte mänsklig. Men om du inte känner något när en domare schabblar till en kvartsfinal i VM eller liknande…
Ja, då är du omänsklig. Eller så zappade du bara förbi.

Drama måste även ha.två komponenter till för att det ska vara drama. Den ena är att det krävs tre delar. »Star Wars« och »Sagan om Ringen« är uppbyggda på samma sätt. I första delen presenterar du hjältarna och de mörka. I andra blir det problem och spänning och i tredje återförenas hjältarna till (oftast) seger och glädje. Fotbollen är i turneringsform likadan lite beroende på hur man räknar. Med sin match, förlängning och straffar har du tre delar som svarar mot det klassiska dramats trilogi.

För att dramat ska bli perfekt så krävs bara en sak till: Liv och död.

Sortera bort all tragedi som hänt fotbollens verklighet och matcherna blir en kamp på liv och död. Ett mål kan ge närmast sexuell förlösning, skapandet av liv och precis som trötta män slappnar vi av efteråt. Jag vet inte varför men just anfallare kallas för »killer«, "seriemördare« eller »Bomber« som tyskarna osmakligt valde att kalla Müller. Försvarares och målvakters sista-sekunden-insatser blir »lifeline«, »hopp«. Utslagna lag som återvänder från omöjliga matcher, ligor eller ur »dödens grupp« får ofta höra »liket lever« eller »life after death«

En Shakespearesk dolk i golvet, Ormtungas dolk i ryggen…

Jag vet vilket liv eller vilken död jag väljer.