Moments I

I dag börjar en lite serie som kallar sig "moments" och det handlar om en bild.
I väntan på att jag snickrat färdigt min fotosida så kommer här publiceras
en bild och lite text om den bilden som har lite mer historia
utöver det sedvanliga subjektiva "jagjagjag" pratet ni får
läsa i alla andra bloggar och internetdagböcker.


Det doftar av stark Chorizo, Panchos, Patys och annat från den praktargentinska utbudet för carnivours som måste framstå som en antikristmeny för de få vegetarianer som letar lösningar i sina ryggsäckar.

Man sveps med i "lunket" och efter en lång vandring ser vi henne.
Monumentale. En kulturinstution långt mer betydelseful än Teatro Colòn. Befriad från guldattiraljer, kulisser att hämta andan i så står hon nära Flodplatån. När River Plate sålde Enrique Omar Sivori till Juventus i slutet på femtiotalet kunde man bygga ut stadion så att den nu tar 60,000 åskådare.

Chile är i stan för att mäta krafterna med Bielsa. Vi bänkar oss, hånglar lite och hon säger till mig att hon hellre sett Bianchi sköta landslaget. Inget Tifo. Skönt. Behövs inte om du är i Argentina. Tifosi betyder hängiven, det är normen. Passionen. Ultra är en platta av Depeche Mode.

Då blickar jag ut genom springan i väster. Utanför den springan mitt emot gatan ligger en lokal som en gång användes av juntan för att tortera och avliva politiskt obekväma eller oskyldiga.
Trots att offren hade huvor över sina ansikten med en pistol i nacken eller hämtade sig mellan elchockerna kunde
dom ändå skrika ut sin glädje under Fotbolls VM 1978 när målljublet hördes in i lokalen.

Kanske därför behöver inte Argentinska supportar visa sin Tifosi. Hur mer hängiven kan man bli än så?