MR : Bajen - Örebro

Jaha och vad fan gör jag nu? Utan att riktigt kunna härleda vart i från det kommer så har mina känslor pulserat för Thom Åhlunds tillträdande. "Ett tränarbyte, vilket som helst tack. Just nu är listan lång på tränare som kan göra det bättre än Tony Tiger"

Ja så där lät det. Så skrev man här och var och visst såg det ut som om de flesta sprickorna som laganda, vilja, frenesi och agg var något som emanerade ¨från tränaren. Förhoppningarna var inte stora i går, dom var precis på väg att läkas. Thom Ålund gjorde debut som caretaker manager för vårt bajen och jag plockade fram kameran för att i detalj studera den stil som enligt Thom själv ska vara en motsats till TG's duttande.

Så fram åkte kameran för nu skulle vår taktik nagelfaras. Jag valde att av förklariga skäl att fokusera på de tre områden som inte fungerat: Försvar, mittfält och anfall. Rami är ett kapitel för sig. Det är ingen målvakt. Det är ett skägg med tuff månadslön.

Brasklapp El Paradoxe : Jag avskyr kommentators-metodiken som kan summeras upp med beskrivningen "Facit och Förstoringsglas" Både Glenn Strömberg och Jens Fjällström driver denna metodik till besatthet när dom tar en liten detalj, fryst bild eller repris och försöker lansera ett argument som ska framstå som om det gäller hela taktiken. Cant stand it, uhu. Därför vill jag påpeka att bilderna ni ser här ingalunda beskriver några unika händelser utan att det ofta är något genomgående.

Oh well, klart är att vi nu spelar lite tajtare i backlinjen, lite bättre samspel med mittfältet i försvarsfrågan och allokeringen av manskap för markeringen har blivit lite bättre (se bild Höger) än på TGs tid där han uppvisade dessa brister vilket kunde leda till tillfälligt kaos och att vi fick eländigt svårt att komma ur zon som ni kan skönja på bilden här under som är från Kalmar matchen..








Ett annat aber som vi blivit drabbade av är att backlinjen lätt kunde splittras. Man kan inte ha 20 meter mellan sig om man heter Igor och Monday när Johansson & Johansson är uppe i banan och leker Cafú . Se bilden här under.

Det är like tomt och öde mittbackarna emellan att tankarna går till ett skrivomslag från 80-talet.

Ett problem som dock kvarstår är det som Castro-Tello förkroppsligar. Från många supportrar ekar det beröm och visst är det kul med en egen produkt som dessutom kan bjuda på det där gosiga. Jag håller inte med om det där med Castro-Tello. Han pressar för lite och får sedan bollen, gör ett par vändningar och lägger till sist passningen som Dahl/Haris hade kunnat lägga i första läget.

Visst han driver boll och går på avslut och det sticker ju faktiskt ut i Bajen (för så dåliga är vi just nu) men kolla gärna lite extra på hans beslut och blick så tycker jag det påminner om en bolldrällande och oinspirerad Gazza som ur EM 96 där ofta spelet rentav förstördes av att bollen skulle gå via honom. Sure... hes all we got har jag länge tänkt och tyckt men han har också stått på planen och spridit sitt kaostråcklande inom laget under samtliga av våra rejäla genomklappningar de sista 15 matcherna. I matchen i går drevs han på flykten genom att Örebro hade två man på honom när han kom nära boxen och han började där antingen insticka eller spela hem.


Hans två försök till finter och ett till pass när han stod i eller strax utanför boxen är ett övertydligt exempel på det. "Djävla fjant, han tror att han är Totti" skrev en kunnig supporter om Pablo Pinoes Arce och jag undrar om vi inte har något liknande här. Frågan är om vi ens ska ha en "mezzopunta" i ett lag som hotas av nedflyttning. Eftersom han varken är anfallare eller mittfältare så får vi sällan ynnesten att se honom tokjaga en back eller målis.

Väck med honom och ge Andreas Dahl mer utrymme. Han spelar rakare och enklare
och att krångla till det i ett krislag slutar nästan alltid illa. Möjligen kan vi spela 4-5-1 med honom som ortodox mittenmitt och på tal om mittfält:

Till mig säger Traore på en träning att han passar bäst som defensiv mittältare och så kanske det är men klart var att hans positionsspel och oförmåga att plocka upp boll-löpande spelare var bara sämre än Söderström som ofta kliver in i banan men trots detta är vårt mittfält, match efter match, inte söndersprunget men söndersvärmat. Motståndarlagen lyckas ofta få det att se ut som om dom spelar med en man mer.





Såväl Söderström som Traore är på tok för långsamma eller slut eller bägge. Dahl är inte överdrivet snabb han heller men snabbheten är absolut imperativ eftersom det är den som gör att agget, skavandet och bollvinnandet lyckas. Vi måste bli bättre och snabbare att spela utan boll. De lag som inte bara vunnit på Söderstadion men gjort det i style har det gemensamt att deras spel utan boll varit riktigt bra. Att sedan tvingas bevittna Söderström jogga in i straffområdet och lägga upp sina falukorvar till ben för avslut med den stabbighet som kommer när man snart är 40 är fanimej inte snällt. Inte mot oss och inte honom.

Detta tar sig direkt uttryck i anfallet. Anfallet har onekligen fått något gott att suga på. Ingen tung targetplayer eller någon snabb att lägga i djupet till. Detta slutar med att Rafael är den som får ta emot inringad av motståndare (Bilden under) som just kan det där med att spela utan boll. Att lägga den vidare i djupet till Castro kan man glömma eftersom han är för långsam så det får bli en enkel pass till honom så är cirkeln sluten.


Detta är något av de problem jag tycker vi har nu och jag tror att om vi kan träna hårt på detta så ska vi kunna stanna kvar. Thom måste få ut mer av laget men frågan är om inte laget måste få ut mer av Thom?