Så det var alltså det här som var det big fuzz med Stieg Larssons böcker. Jag gillar egentligen inte deckare och thrillers så mycket.
Typ som snabbmat när man är lite trött och inte orkar gå in seriöst och med sinnena skräpta.
Ingenting. Under 90-talet så fanns det gott om unga män som ville vara Guillous narciusprojektion Hamilton.
Nu har vi alltså Mikael Blomqvist och Lisbet Salander.
Den ene en erotomanisk lyxlirare med oändlig libido som bor på Söder och som alla tjejer vill knulla med. Men det är ändå ingenting mot övermänniskan Lisbet Salander. En liten varelse med korpsvart hår som åker ut och in genom folks hemelektronik som den där
lila jäntan i filmen "The Ring". Oändlig intelliiges, snabbare än alla i boxningsringen trots sina 35 kgs vikt och som ligger tre steg före hela tiden.
Såååå duuuktigt tjatigt.
LIsbet Salander ska dyrkas av läsaren precis som alla hennes bekanta i boken. Att dyrka någon är att sätta den personen på en pedestal. Det är att förlora respekten för den människan. Nu är hon ju inte verklig men den här mentaliteten har liksom inte smugit sig in i författarens huvud helt magiskt. Sättet att beskriva en människa bottnar i ett par saker. Precis samma saker som med Guillou när Hamilton sitter i en Ubåt och benådar den amerikanska flottan med en hand och dricker årgångsviner med den andra. Överlägsenhet går inte hem längre.
Men varför så taffliga personbeskrivningar? Larssons story är bra, hans kunskap om departement, organisationer och små detaljer är svår att överträffa.
Hans beskrivning av Rps/Säk får självaste GW att komma tvåa.
Män i Larssons böcker är i tre kategorier.
1. Hjältar (Blomqvist, Jonasson, Plauge): Killar med goda intentioner som är förtrollade av hennes "charm" och gör vad som helst för att hjälpa denna hjälplösa flicka.
2. Äldre män med god moral och sunt förnuft. Farfars typer som Bublanski, Armanski och Palmgren. Dom tar sin tid, funderar och fattar alltid rätt beslut.
Ska man ha gubbvälde måste dom ju vara snälla.
3. Män som absolut hatar kvinnor eller någon särskild kvinnor, dom våldtar och kallar alla tjejer för horor och dom dyker upp
som om Stockholm skulle vara något slags konvent för kvinnohatare och antifeminister. Det faktum att torskar oftare har en respektful och vänlig attityd mot prostituerade går honom helt förbi.
Det här håller inte. Det går inte.
Bakom allt genuskäbbel, all feminism och all kunskap om kvinnor verkar det här ändå som om ett sätt att skaffa poäng eller andra nummer från kvinnolägret. Det hela påminner
När ska intelligensian i Sverige mobilisera en man som helt platoniskt och sakligt belyser kvinnors problem, tar strid för kvinnosaksfrågor och inte målar fan på genusväggen?
Claes Borgström räcker liksom inte till. Jag blir så djävla förbannad.
Typ som snabbmat när man är lite trött och inte orkar gå in seriöst och med sinnena skräpta.
Ingenting. Under 90-talet så fanns det gott om unga män som ville vara Guillous narciusprojektion Hamilton.
Nu har vi alltså Mikael Blomqvist och Lisbet Salander.
Den ene en erotomanisk lyxlirare med oändlig libido som bor på Söder och som alla tjejer vill knulla med. Men det är ändå ingenting mot övermänniskan Lisbet Salander. En liten varelse med korpsvart hår som åker ut och in genom folks hemelektronik som den där
lila jäntan i filmen "The Ring". Oändlig intelliiges, snabbare än alla i boxningsringen trots sina 35 kgs vikt och som ligger tre steg före hela tiden.
Såååå duuuktigt tjatigt.
LIsbet Salander ska dyrkas av läsaren precis som alla hennes bekanta i boken. Att dyrka någon är att sätta den personen på en pedestal. Det är att förlora respekten för den människan. Nu är hon ju inte verklig men den här mentaliteten har liksom inte smugit sig in i författarens huvud helt magiskt. Sättet att beskriva en människa bottnar i ett par saker. Precis samma saker som med Guillou när Hamilton sitter i en Ubåt och benådar den amerikanska flottan med en hand och dricker årgångsviner med den andra. Överlägsenhet går inte hem längre.
Men varför så taffliga personbeskrivningar? Larssons story är bra, hans kunskap om departement, organisationer och små detaljer är svår att överträffa.
Hans beskrivning av Rps/Säk får självaste GW att komma tvåa.
Män i Larssons böcker är i tre kategorier.
1. Hjältar (Blomqvist, Jonasson, Plauge): Killar med goda intentioner som är förtrollade av hennes "charm" och gör vad som helst för att hjälpa denna hjälplösa flicka.
2. Äldre män med god moral och sunt förnuft. Farfars typer som Bublanski, Armanski och Palmgren. Dom tar sin tid, funderar och fattar alltid rätt beslut.
Ska man ha gubbvälde måste dom ju vara snälla.
3. Män som absolut hatar kvinnor eller någon särskild kvinnor, dom våldtar och kallar alla tjejer för horor och dom dyker upp
som om Stockholm skulle vara något slags konvent för kvinnohatare och antifeminister. Det faktum att torskar oftare har en respektful och vänlig attityd mot prostituerade går honom helt förbi.
Det här håller inte. Det går inte.
Bakom allt genuskäbbel, all feminism och all kunskap om kvinnor verkar det här ändå som om ett sätt att skaffa poäng eller andra nummer från kvinnolägret. Det hela påminner
När ska intelligensian i Sverige mobilisera en man som helt platoniskt och sakligt belyser kvinnors problem, tar strid för kvinnosaksfrågor och inte målar fan på genusväggen?
Claes Borgström räcker liksom inte till. Jag blir så djävla förbannad.
5 comments:
Prova att läsa en bok du gillar..
näe jag blir så djävla förbannad då med.
Måste ju säga att tyckte det en ganska bra bokserie men det är ju klart hade ju precis läst ett par böcker av Leif GW och han får ju Totte böckerna att framstå som litterära mästerverk.
Du tycker fel. Replik kommer så småningom
Jaha, ja. Hade du kul I Lördags. Sorry jag åkte i skiten och jag sitter i den än.
Post a Comment