Svar till Makkan sig

LITTERATUR. DEBATTSVAR TILL MAKKAN SIG

Makkan sig har svarat på mitt inlägg om Stieg Claesson och här är mitt debattsvar på det.

Jag kan två saker. Upprepa det jag sade att storyn och berättandet är bra men personbeskrivningarna tomma, enformiga och supermänskliga.
Det andra jag kan är att bryta ned artikeln bit för bit. Citatsaxande är lätt och kan bli rörigt men det får bli den metoden för det var ett sånt långt inlägg på mitt korta hafsverk som jag rabblade ihop på en kvart.

Vad man emellertid bör ha klart för sig är att jag känner artikelförfattaren och det är från honom jag lånat två av Stieg Larssons böcker. Så om du tycker jag är mildare än brysselkål så beror det alltså på det.

"Mikael Blomkvist knullar för mycket"

Nej jag tycker han har en oändlig libido och möjligen erotomani men det är inte samma sak. Vad Larsson borde ha gjort är att helt utelämna sexet. Känns lite infantilt och bajsnödigt. : Hans : "Ricky, vi är som två tonåringar" svarar mot det. Att han sedan hittar på pubertala smeknamn på tjejerna som "Sally" och "Ricky" är bara ett substitut för "gumman" och "lilla stumpan". Vad jag förstått av att pratat med människor som kände honom så är inte Blomqvist långt ifrån Larssons självbild och den har samma självprojicerade självbild, samma inbillade sexuella magnetism som Stefan Whilde. Vad man ska ha klart för sig är att vad det gäller skrivandet om sex så debatterar vi subjektivt. Min allergi mot sex i romaner kan ibland te sig som en specialuppfattning.

"Öppna "High fidelity" av Nick Hornby, till exempel. Eller "Vita tänder" av Zadie Smith. Eller vad som helst av Sture Dahlström, Torbjörn Säfve, Björn Ranelid eller di andra libidösa herrarna"
Jag är inte riktigt övertygad att det är produktivt, rätt och riktigt att dra in en massa andra författare som exempel på det ena eller det andra. Det säger ingenting och blir liksom som att välja en "professor" och namedroppa honom i en debatt om någon forskning.

" Men det som skiljer Salander från de andra övermänniskor som SHQ tar upp är — hela hennes personlighet."

Nej, hon skiljer sig inte mycket. Hamilton har en gigantisk personlighet utöver hans superkrafter. Narcissismens försvar är inte bara stöddighet och överlägsenhet. Man kan reagera med sorg också utifrån ett självömkande syfte. När JG skrivit upp Hamilton som jesus så kom det då, som i fallet Salander, små "kompensatorer" ..Hamilton hade tappat hela sin familj, mördad och nu satt han precis lika ensam som Salander i mörkret och dricker Whiskey. Alla ska lida med Hamilton och förstå honom precis som alla ska hjälpa Salander eller ha en uppfattning om henne. Vad som emellertid skiljer sig att Salander har egentligen en för tråkig personlighet för att det ska kunna svara mot hennes status. En ung tjej som upplevs som fyrkantig eller otrevlig brukar inte få mycket tid eller utrymme. Det är en roman dock.

Jag är fullkomligt övertygad om att Larsson medvetet brutit mot romanförfattarens gyllene regel nummer ett och gjort det medvetet. Man ska inte ha med huvudpersoner som man antingen
1. Vill vara eller.
2. Vill knulla med.

Att han sedan "lånat ut" lite personlighetsdrag som JG gör med Hamilton och Ponte får väl gå men det blir lite väääl.. När jag läser vidare i av Makkan sig's svar så blir jag lite förbryllad.
"Jag håller med om att det finns en lite slö uppdelning av människor i goda och onda"

"Den första iakttagelsen är i sak korrekt, "
"Och visst kan man tycka att vissa av Blomkvists pippningar "..
...osv. Jag är inte mycket för absolutism och svart vit men det känns som om Makkan sig får bestämma sig om han ska hålla med eller inte. Han får alltså gå på mycket hårdare och inte hålla med alls. Beatchslap me hard sa ja.

"För var i SHQ:s kategorisering återfinns Curt Svensson? Magnus Borgsjö? Henry Cortez? Eller ens Evert Gullberg?

Bara för att det finns figurer i berättelsen som inte platsar i kategorin innebär inte att det finns kategorier för överknopfen taget? Återigen : Det är på personbeskrivningarna det Kurksar ur för Larsson. Ett par av dom ovanstående kommer dessutom in i kategorierna beroende på hur man tittar.
" Plague gör det han gör för pengar, inte för att han "förtrollas av hennes charm". Doktor Jonasson gör det för rättvisan. Mikael Blomkvist och Dragan Armanskij för att hjälpa en vän. "

Nja alltså, dom har olika skäl men och motiv men målet och effekten är att dom hjälper en tjej som dessutom är ganska asocial och otrevlig. Deras insatser och gemensamma flöjtmarscherande står inte i någon verklig proportion till Salander själv. Hackers är dessutom ganska egoistiska, avknäppta socialt och ser andra hackers som rivaler. Visst finns där samarbete men "Hacker republik" känns som en febrig fantasi. En litterär polygrp Larsson kan mecka in överallt när han måste trolla. Hennes hackteknik har f.ö synats på

http://www.idg.se/2.1085/1.144436 .. Läsvärd.
Sen orkar jag faktiskt inte skriva mer om Genusfrågan och den här hönan börjar bli lite väl stor om du tittar på min fjäder-recc. Jag tycker det är lite för många män som kallar kvinnor för "horor" och då sexköpare. Den genomsnittliga sexköparen är faktiskt inte så föraktfull som man kan tro.

Näe felet jag gör är att jag som läsare skulle vilja ha något annat. Jag är kräsen och petig vad det gäller romaner som utspelar sig i Sverige och involverar polis eller militär. Dom här tre böckerna är verkligen dragande och pageturners och att jag varit irriterad hindrar mig inte för att dra ned tempot: Irritation kan vara den största litterära dragkraften. Den enda uppfattningen som jag "tycker fel" är att jag har krav på realism i en deckare. Då går det som det gör när man dricker grädde för att komma åt mjölken.

Det går åt helvete.