Jag får ibland en sådan där riktigt dålig känsla när det gäller derbyn på Råsunda.
När jag arbetade utomlands så hade jag 30 tjänsteresor inom Europa i 15 länder på två år kanske, något sånt. Upp tidigt i lyan i Battersea, ut till Gatwick eller Heathrow. Taxi, trängsel, tidtabeller och en Target att möta. Inga probs. Resångest? None.
Men att på sin fritid sätta sig på en tunnelbana norröver för att se det lag man älskar så djupt spela mot sin ärkerival ger sånt. Det finns något oroligt och motbjudande att trängas fram till Europas fulaste national arena. Det tar bara emot. När man sen ska få spela "hemma" där går gränsen. Jag slutade gå under några år.
Det är ingen slump att den depression klubben led av förr sammanföll med den långa perioden av uteblivna pinnar när vi spelade mot AIK. Frågan är hur mentaliteten och psyket är i dag? När AIK inte vinner drabbas stora delar av fans av någon surrogathybris och börja själva dra sitt strå till den problemstack som Richard Norling tycktes ha skottat bort. När det gick riktigt dåligt och AIK åkte ur Allsvenskan tystnade många gästböcker och fans jag känner helt. Som en blandning av chock och förträngning.
Där skiljer vi oss. Jag tror inte jag har läst någonstans eller hört någon bajare säga att han kräver vinst i ett derby. Visst kan man göra det och visst händer det men det är inte riktigt rätt och riktigt. Derbyn har just förmåga att bli väldigt oberäkneliga. Spelare som Micke Andersson som normalt sett ligger på en godkänd nivå kan blomma ut och visa vägen. Talanger som Kennedy bleknar i rampljuset och stjärnspelare som Eguren och Dedé visar ännu större hjärta och ännu större klass. Sådana spelare hanterar derbypressen med stora portioner professionalism och empati :
Dom begriper det handlar om så mycket mer än dom själva och då dom inte har samma relation till fansen som våra lokala och svenska förmågor kan dom kasta av sig pressen. Det vill jag se på Måndag. Gärna Charlie som gör det men jag misstänker att den mentala muskelknuten som hämmar hans målsinne inte riktigt är löst och finns där sådan prestationsångest och att det "går troll" i frilägen kan ett ras i rampljuset mycket väl bli nästa steg.
Själv kräver jag inte vinst men jag kräver aggressivitet och kämparglöd. Jag blir så duktigt trött på alla tränare och spelare som ger de egna beröm i stil med "Ja vi har en sån stämning, vi ger aldrig upp etc". I stort sett ALLA lag pysslar med den här typen av impregnering men få har den där glöden som du kunde se de äldre upplagorna av Sydkoreas landslag, Wimdeldon och Man C.
Skeppet kanske sjunker på Måndag men jag kräver att flaggan ska vara på topp i masten och kaptenen följer ned i avgrunden.
När jag arbetade utomlands så hade jag 30 tjänsteresor inom Europa i 15 länder på två år kanske, något sånt. Upp tidigt i lyan i Battersea, ut till Gatwick eller Heathrow. Taxi, trängsel, tidtabeller och en Target att möta. Inga probs. Resångest? None.
Men att på sin fritid sätta sig på en tunnelbana norröver för att se det lag man älskar så djupt spela mot sin ärkerival ger sånt. Det finns något oroligt och motbjudande att trängas fram till Europas fulaste national arena. Det tar bara emot. När man sen ska få spela "hemma" där går gränsen. Jag slutade gå under några år.
Det är ingen slump att den depression klubben led av förr sammanföll med den långa perioden av uteblivna pinnar när vi spelade mot AIK. Frågan är hur mentaliteten och psyket är i dag? När AIK inte vinner drabbas stora delar av fans av någon surrogathybris och börja själva dra sitt strå till den problemstack som Richard Norling tycktes ha skottat bort. När det gick riktigt dåligt och AIK åkte ur Allsvenskan tystnade många gästböcker och fans jag känner helt. Som en blandning av chock och förträngning.
Där skiljer vi oss. Jag tror inte jag har läst någonstans eller hört någon bajare säga att han kräver vinst i ett derby. Visst kan man göra det och visst händer det men det är inte riktigt rätt och riktigt. Derbyn har just förmåga att bli väldigt oberäkneliga. Spelare som Micke Andersson som normalt sett ligger på en godkänd nivå kan blomma ut och visa vägen. Talanger som Kennedy bleknar i rampljuset och stjärnspelare som Eguren och Dedé visar ännu större hjärta och ännu större klass. Sådana spelare hanterar derbypressen med stora portioner professionalism och empati :
Dom begriper det handlar om så mycket mer än dom själva och då dom inte har samma relation till fansen som våra lokala och svenska förmågor kan dom kasta av sig pressen. Det vill jag se på Måndag. Gärna Charlie som gör det men jag misstänker att den mentala muskelknuten som hämmar hans målsinne inte riktigt är löst och finns där sådan prestationsångest och att det "går troll" i frilägen kan ett ras i rampljuset mycket väl bli nästa steg.
Själv kräver jag inte vinst men jag kräver aggressivitet och kämparglöd. Jag blir så duktigt trött på alla tränare och spelare som ger de egna beröm i stil med "Ja vi har en sån stämning, vi ger aldrig upp etc". I stort sett ALLA lag pysslar med den här typen av impregnering men få har den där glöden som du kunde se de äldre upplagorna av Sydkoreas landslag, Wimdeldon och Man C.
Skeppet kanske sjunker på Måndag men jag kräver att flaggan ska vara på topp i masten och kaptenen följer ned i avgrunden.
1 comment:
du kanske undrar varför jag är tyst...
Post a Comment