Moments

Jag sitter ihopkurad mittemellan två proffsfotografer på Söderstadion. Helsingborg hemma och det är nådens år 2004.
Jag är utbildad fotograf. Jag älskar att plåta. Jag älskar Bajen. Nu sitter jag alltså i orange jacka och får förena dessa förälskelser.

Är jag lycklig?

.

.

Jag är helt förstörd. Sorgen och depressionen lägger sig som en våt filt över mig.
Inte nog med att jag sitter med min fjuttiga Finepix semipro kamera som knappt funkar utan nu måste jag försöka ligga en sekund före på grund av trigger release delay. Något min EOS 5 inte har och den är paj. Nej, dessutom suger rena rama falloskomplexet klorna i mig när denna 13 cm långa kamera ska försöka sticka ut bland cementgråa åderpålar till Teleobjektivt.

Då upptäcker jag hur djävla svårt och hur djävla tråkigt det är att plåta vid sidlinjen. Även med en snabbare avtryckare så krävs en sjuhelvetes koncentration att kunna förutsäga en situation värd att förevigas.

Den här bilden blev den bästa av en, tja 150, försök att fånga den ständigt löpande Alexander Östlund. Uppumpad med självförtroende efter att i landslaget ha kopplat världens bäste vänsterytter och rastat honom efter kritlinjen i den där kusliga matchen i EM 2004.

Han blev också matchens lirare.